Upp och ner

Texten nedan är korrigerad på grund av mitt osakliga påhopp, som jag vill be oerhört mycket om ursäkt för, som riktades mot journalisten Thomas Nordegren, som ju inte, vad jag vet, gjort något fel. Viss kritik riktas nu istället mot påannonseringen, som jag blandat ihop med själva reportaget.

----------------------------------

Jag vaknade oförklarligt tidigt, och fick chansen att lyssna på några utrikeskorrespondenter i P1 Morgon.

Först rapporterade Thomas Nordegren om, vad som i påannonsen varufördes som tortyr i Guantanamo Bay, men exemplifierades med att fångarna under ramadan får dadlar och baclava till efterrätt, och att femte Harry Potter är den mest utlånade boken i det fem tusen volymer stora biblioteket.

Och det är lite komiskt, faktiskt, givet hans bakgrund i sjuttiotalets (r)-rörelse.

Som han skrev i "När botten stack upp", som är en trevlig antologi om några av de mest sympatiska av sjuttiotalets bokstavskombinationer, var det ett annat tankemönster som dominerade då.

Vi levde i en brytningstid. Diskuterade Erwin Goffmans teorier om institutionaliseringens förbannelse. Fängelser och dårhus var förtryckarsystemets yttersta redskap. Släpp fångarna och dårarna loss! Bort med allt tvång och in med psykoterapi, kamratstöd och solidaritet.

Jag har förstås aldrig diskuterat Erwin Goffman, men det där med kamratstöd verkar inte funka på vare sig Usama Bin Laden, Hizbollah eller Hamas. Men det kanske är nya tider, helt enkelt.

Efter Nordegren kom en rapport från New York-korrespondenten Sara Stenholm. Hon förklarade de republikanska valframgångarna med att den amerikanska södern impregnerats av gudsfruktig countrymusik, en insikt hon delgivits av en "karriärdiplomat" som hon dock gjorde tjänsten att inte namnge. Det är naturligtvis ett helt vansinnigt påstående, som inte minst motbevisas av att den amerikanska södern tills helt nyligen röstade på demokraterna, vilket Sara Stenholm skulle veta om hon någon gång i sitt liv tänkt utanför boxen och träffat en person som Erik Lakomaa, som avhandlat saken i en läsvärd recension i nr 2:2006 av Nyliberalen, tyvärr ej på nätet, av boken Rednecks & Bluenecks: The politics of Country Music.

Ett citat klargör:

Paradoxalt var de enda större städer i den amerikanska södern som röstade för demokraten John Kerry i presidentvalet 2004 Austin och Nashville, countrymusikens två huvudstäder.

Alla vi journalister gör skitjobb ibland, när redaktörn pressar. Jag har gjort massor. Och kanske är jag onödigt grinig tidigt på morgonen. Men kanske är Lakomaa något på spåren ändå, när han sågar country-tesen:

Problemet med boken, som är välskriven och lättillgänglig, är att författaren, i kombination med hans illa dolda politiska tillhörighet (till vänster), inte alls har samma kunskap om amerikansk politik som om countrymusik.

Uppdatering:

Texten ovan är ändrad efter saklig granskning av min kompetenta och rättvisa läsekrets. Jag ber om ursäkt för mitt misstag.