Mina universitet

Brothers and sisters, I wanna see a sea of hands out there! I want everybody to kick up some noise, I wanna hear some revolution! Brothers and sisters, the time has come for each and every one of you to decide whether you are going to be the problem or whether you are going to be the solution! You must choose, brothers, you must choose. It takes five seconds, five seconds of decision, five seconds to realize your purpose here on this planet. It takes five seconds to realize that it's time to move, it's time to get down with it. Brothers, it's time to testify. And I want to know -- are you ready to testify? Are you ready?! I give you a testimonial: The MC5!

Bortsett från att jag än idag kan skriva ovanstående märkligt ordagrant, förvånas jag, när jag nu tänker på saken, på det andra som poppade upp i mitt huvud, samtidigt just nu.

I want all you skinheads to get up on your feet, put your braces together, and your boots on your feet. And give me some of that old moonstompin.

Det senare inleder en klassiker för idag vita skinheads, av Symarip, den tidigare en klassiker för då vita revolutionärer, av MC5, i princip samtida, och med en sån uppenbar gemensam rot att man förstår den idag, även som ateist, för det är som vanligt pastorerna som gapar, och gospeln, som borde blivit den självklara slutsatsen av dessa två plattor.

Men trots att jag mycket väl visste att Detroit födde Motown och Iggy och att bandnamnet kunde utläsas Motor City Five blev min logiska fortsättning Sveriges bästa liveband genom tiderna Union Carbide Productions. Det svarta fanns där, allt annat var omöjligt efter gymnasium med 2tone och mods, men fick under några år hålla tillbaks för utforskandet av vad det vita kunde lägga till.

Extremt kraftfulla ljudanläggningar, säger cynikern idag med en blinkning mot The Who, ett revolutionärt stenhårt jävla riffande, och vi blinkar till The Kinks, eller den vita medelklassens ankomst till universiteten, köpstark, kåt och utan social kontroll. Var det så?

Vänta!

En utvikning till. Läsare som varit på den här bloggen ofta vet att jag brukar vara generös med länkar, men att den här pågående musikutläggningen ofta saknat dem. Och ja, det skulle jag kunna skylla på browserproblem om jag varit en fin kille. Men nu kommer jag på att det faktiskt är ett pedagogiskt redskap i den händelse att det finns kvar någon under 30 i läsekretsen som sitter och undrar varför gubben har så svårt att komma till poängen.

Det var en annan tid, kanske omöjlig att sätta sig in i, men jag vill ge några exempel. Nätet fanns inte. Mobiltelefoner fanns inte. CD-skivan, den där som ser ut som DVD, var inte vanlig. Detta var före vad vi kallar informationsåldern. En rad konsekvenser: musikupplevelser krävde att en person faktiskt fysiskt fick förflytta sig. Man kanske läste i ett rocklexikon hemma hos en kompis och upptäckte ett namn som verkade spännande. Då blev man tvungen att masa sig iväg till den speciella skivaffären. Man lånade ut skivan till en tredje kompis. Nätverk av likasinnade uppstod långsamt. En annan konsekvens: musik lät olika på olika platser för det skapades lokala musikaliska kulturer i minsta håla. Mina gymnasieår i Borlänge, arbetarstad i centrala Dalarna, lät helt annorlunda än tre samtida gymnasieår i Falun, borgarstad av samma storlek två mil bort, vilket bägge parter fortfarande gnabbas om snart i kommentarsfältet, hoppas jag. Att byta stad var således att komma till en ny musikalisk kultur. Som i sig skulle ta några år att erövra, om jag uttrycker det milt.

Hon som fick det tvivelaktiga nöjet att beskåda inledningen på denna transformation var den oändligt vackra Marja. Som sagt, det var en annan tid.

Men Uppsala var synnerligen väl lämpat. Inte bara hade staden en lokal musikalisk kultur, förkroppsligad i exempelvis Webstrarna, passande nog namngivna efter en serie lexikon, om jag minns rätt, utan staden var också en mötesplats för likasinnade lantisar, som där kunde dra nytta av varandras surt förvärvade kulturella kapital. Ja, som bröder, som kunde peka dig vidare i en ny riktning när du gått vilse.

Det hela underlättades av att några av ännu idag inflytelserika namn drev musiklivet i Uppsala, killen som väljer plattor i P3 stod i skivaffärn, killen som väljer plattor på SVT drev svartklubben Apollo, killen som bokade banden på Barowiak driver favoritbaren Snotty på Skånegatan. Etcetera. (Och aktuellt nu: landets just nu mest kända infiltratör hade en enklare tillvaro på svartklubben Utopia).

Så det som började i ett gutturalt vrål på Ungdomens Hus, med vad som senare blev Mother Superior, som gjorde habil så kallad Detroit-rock, kunde efter loppisgrävande. senare höras i ett otal variationer kulminera i barförrådet på Uplands Nation. Men där träffade jag Neil Young, som ju kan spela både högt och lågt, och visa män försökte påpeka countryns betydelse (de skulle försökt då med att gå via The Byrds, för då hade jag nog gått på det och inte behövt vänta). På Kalmar föddes indiepopen lite senare, och på Uplands kanske grungen (Neil Young igen), (och när jag jobbade på Ungdomens Hus nobbade vi en spelning med Nirvana, eftersom 25 tusen betraktades för dyrt. That's a pretty rock'n'roll moment!), och Barowiak var en av landets bästa rocklubbar, på V-Dala uppstod plötsligt jazzen som idag är Koop. Mina polare, som kan ses i kommentarer nedan, eller i länkfältet Normalt liv, och faktiskt till och med jag själv någon enstaka gång, vände plattor på varannat evenemang under hela tiden, men då var sannolikt jag redan för gubbrockig egentligen. Och den svarta musiken återkom på Klubb Apollo, med både hip-hop och funk.

Jag blev ihop med Karin, som är ett geni, och som gav mig två betydelsefulla plattor jag har lovat hålla hemliga, men det var svenskt sjuttiotal.

Fan, vi åkte till Roskilde och såg ett återförenat Velvet Underground. Jag tror de sa så här när de klev på scenen:

We're the Velvet Underground. We're the only band in the world that can say that.

Men vad var bäst? Vad var viktigast?

Slutet, tror jag.

Och jag skulle vilja beskriva det i två händelser.

Ett:

Jag och polaren går in i källaren som då hette Far Out records, tror jag, och hör musik så vacker vi aldrig kunnat föreställa oss den. Polaren gissar på ett för mig okänt namn, och vi frågar killen i disken.

- Det är Nick Drake, säger han.

- Jag tar den, säger jag. Vad kostar den?

- Jag bjuder över, säger polaren.

Japp. Jag fick den, för jag frågade först. Och jävlar. Nick Drake blev vägen därifrån, tror jag, Boxen köpte jag inte själv förrän i huvudstaden.

Två:

Det sista riktigt livsavgörande i Uppsala var att jag blev ihop med Rebecca. Hon räddade mig nog lika mycket.