Makten

I en sällsynt genialisk kommentar ställdes frågan:

När förvandlades denna blogg till en "minnenas blogg" för gamla trötta rockstofiler som delar in världen i Beatles-fan och Stones-fan?

I den frågeställningen ser jag, bortsett den glimrande ironin, ett av Reinfeldt-högerns grundläggande problem. Musik är politik för många av oss. Framför allt inom den så kallade kultursidesvänstern, som jag mycket väl skulle kunna tillhöra, är musikvalet något som definierar människan. Som skiljer oss, på Tranan, ifrån dem, på Grand Garbo. Beatles mot Stones. Eller kanske snarare Lea riders mot Lenne and the Lee kings.

Detta är en av de centrala anledningarna till att en nyutnämnd kulturminister hälsas med orden "nu dör konsterna".

För vad vet vanligt folk ifrån förorten om kultur?

Fredrik Reinfeldt brukar referera till Magnus Uggla i sina tal. Och inte då till "Sommartid" som ju förtjänar sin plats i en rock-kanon, utan till betydligt mer profana titlar. Marita Ulvskog, som mer självklart umgås i den tjattrande klassen, brukar nämna Bruce Springsteen. Det är något som kultureliten noterar.

Kanske borde det inte spela roll, men det gör det. Den elit (eller mobb, välj själv) som definierar tankeutrymmet i landet tycker att musik är viktigt som livet självt, och tolererar inte avvikelse.

Någon måste visa att det går att kombinera. Någon annan än Ted Nugent. Kultur och höger.

Jag själv kan inte skilja på liv och musik. Försökte skriva något om det, eftersom jag blivit tillfrågad, men råkade radera större delen av texten.

Det blir nog en följetong. Efter Min barndom kommer som alla vet Mina universitet.

Men eftersom jag har många idoler får det här inlägget heta Makten. För det är väl makt som det handlar om, makten över det kulturella kapitalet.

But I digress.

När jag till slut fick se Kraftwerk på en scen föll jag i gråt. För mig förkroppsligar Kraftwerk ambitionen att söka sig mot det okända. Att resa dit ingen tidigare nått. De byggde sina egna instrument och uppfann sitt eget universum. Av bara farten blev de upphov till en mängd musikgenrer.

Idag vet jag att Kraftwerk var del i en progressiv tysk rörelse som vi idag lite föraktfullt kallar kraut, vari jag gärna framhäver Can och Neu, men det spelade ingen roll när jag var tonåring. Det gick rakt in i hjärtat.

Att Deutsch Amerikanische Freundschaft, DAF, var en logisk konsekvens av krautrocken begrep jag heller inte. Men det är nog en viktig anledning till varför deras tidiga plattor låter intressanta ännu idag.

Utforskandet av synthpopens ursprung har sedermera lett mig till rariteter som Silver Apples och White Noise, för att inte nämna svenske legendaren Hans Edler. Men det har snarast varit intellektuella upplevelser. Inget för magen. Jag grämer mig idag för att jag aldrig fick höra Suicide som ung. Det hade varit en kick.

Jag tror att kärleken till psykedelian har samma grund. Önskan att komma utanför de givna tre ackorden. Som tonåring svalde jag förstås allt. Inte minst den sannolikt överskattade San Fransisco-scenen bländade. Idag kan jag bara lyssna på The Doors om jag först får läsa några kapitel ur Wonderland Avenue av Danny Sugarman. Istället för Janis finns Turid, liksom.

Märkligt nog är ett av mina tidigaste minnen oförklarligt kopplat till Pink Floyds Interstellar Overdrive, som jag alltså måste snappat upp någonstans i en barndom annars dominerad av tuggummirockade Sweet.

Kraftwerk tillhör den sällsynta krets som gjort tre perfekta album på rad. Album, alltså. Inte låtar. Jag brukar framhäva Pink Floyds sjuttiotal i den tävlingen, också, trots att jag idag nästan uteslutande lyssnar på Syd Barrett-eran. På svenska har nog bara Pugh Rogefeldt varit i närheten, med sina tre första plattor. Om jag är riktigt packad kan jag kanske också gå med på att Docent Död gjorde det, men det är nog inte sant.

Reeperbahn var livsavgörande, tyckte jag. Inte så längre, men jag har nog en soft spot ännu för Olle Ljungström och allt han tar i. Jag tackar Webstrarna varmt för att de lyckades rädda tillbaks Olle från reklambranschen, och gläds fortfarande åt den julshow de hade på Barowiak där Ljungström sjöng duett i "Islands in the stream", mer känd med andra. Webstrarna spelade också "Fantastic voyage". Såna covers görs inte längre.

Bowie var naturligtvis betydelsefull. Och är fortfarande. I rockgymnasiet är det särskilt prov på "Hunky Dory", "The Rise and Fall of Ziggy Stardust", körsången på Lou Reeds "Transformer", och självklart "Low". Krautrock, är svaret på fråga fyra.

Tom Waits har också tröstat mig många nätter sedan gymnasietiden.

I Borlänge, där jag spenderade mina gymnasieår, fanns det mods. Flera stycken. Om det fanns hundra mods i Sverige bodde säkert tio i Borlänge. The Who spelade i Borlänge. För sådär en elva betalande. Av modsen lärde jag mig vikten av korrekta pressveck och sneda kostymfickor. Och sen dess äger jag Martha Reeves and the Vandellas och Booker T and the MGs (idag, efter Barfly, är det dock "Hip-Hug-Her" som är favoriten snarare än "Green Onions"). Men den samtida modspopen, som dåvarande gudarna The Style Council har jag skakat av mig, tror jag.

Under åttiotalet fanns även i Borlänge en av landets bästa rockklubbar. Mellotronen hette den, och drevs av snubben bakom skivaffären med samma namn. Där spelade alla viktiga band. Märkligt nog begrep jag inte då att Stefan Dimles favoriter November faktiskt varit landets bästa band. Någon borde gett mig en kassett.

Jag kanske inte hade hajat ändå. Jag hade fullt upp att upptäcka mer uppenbara ikoner som Desmond Dekker, förstås, salig i åminnelse. Först på senare år har jag lyckats sluta lyssna på ska, efter att ha överdoserat Rico Rodriguez soloalbum.

Reeperbahns återföreningsspelning var förstås en bidragande orsak till att jag åkte till den första Hultsfredsfestivalen 1986. Där såg jag konstigt nog också Gudibrallan, som alltid funnits med mig sedan dess.

Hultsfred var viktigt för mig, länge. Jag åkte på de fjorton första festivalerna.

Samtidigt som The Jesus and Mary Chain spelade på den stora scenen 1987 så intogs teaterladan, jag sprang emellan, av Union Carbide Productions. Det var det fulaste band jag sett. Hawaii-shorts, liksom. Jag fattade inte ett dugg.

Först senare under året, när jag fått debutalbumet "In the air tonight" i julklapp av min dåvarande flickvän Lotta, fattade jag att mitt liv tagit en ny och sämre riktning.

Brorsan hade spelat Iggy and the Stooges för mig. Och Velvet Underground. Och MC5. Att ett svenskt band kunde komma i närheten gick inte att föreställa sig.

Alla mina pubertala destruktiva drifter fick kropp: Ebbot.

Och så blev jag kommunist. För borgare kan ju inget om musik.