Viktig debatt i Sydsvenskan

Om jag vore chef på landets bästa morgontidning, Sydsvenska Dagbladet, så skulle jag omedelbart dra igång en reklamkampanj under parollen "I Sydsvenskan förs debatten". Som gimmick skulle jag personligen gå till regeringskansliet och överlämna gratisprenumerationer till de nya integrations- och migrationsministrarna.

För i Sydsvenskan förs nu den debatt om det svenska integrationshaveriet som fört Sverigedemokraterna allt närmare den beslutande makten. Jag håller tummarna för att våra politiker läser och tar till sig, ty här för bägge sidor fram tänkvärda argument.

Alltihop började med en debattartikel av Malmö-författaren Fredrik Ekelund, som försöker beskriva att de som röstat på Sverigedemokraterna troligen inte är några heilande idioter, utan snarare är vanliga människor som reagerat på högst konkreta händelser i deras närhet som politikerna blundat för. Vanliga människor, precis som några av författarens egna vänner Charlie och Stefan, som inte känner igen sin egen verklighet när de läser kulturelitens skildringar av den.

I bästa fall kan valresultatet bli en väckarklocka för en yrvaken socialdemokrati men också startskottet för en diskussion om den värdegrund samhället bör vila på. Förhoppningsvis innebär det också slutet på den naiva kulturrelativism som utgör en så god grogrund för högerextremismen. Att sd:s framgångar i Skåne delvis har sin upprinnelse i Skånes bruna tradition är en självklarhet men förklarar mer Sjöbo och Höör än Malmö och Landskrona. För att förklara sd:s framgångar i de gamla arbetarstäderna bör man analysera Stefan och Charlies oerhörda trötthet inför gängen och kriminaliteten och ta den helt berättigade oron för islams utbredning på allvar.

Det är inga "fascister" och "monster" som lyft sd i Malmö och Landskrona. Det är till stor utsträckning vanlig, strävsam arbetarklass som fått nog, eller "fått nock", för att säga det på ren malmöitiska, av integrationens baksida, den som aldrig debatteras på kultursidorna. Tar vi inte denna oro på allvar utan låtsas som att gängen inte finns (Kadhammar), att det är löjligt att oroa sig för islam (Svenning) eller bara tittar på situationen från ett sociologiskt von oben-perspektiv (Fryklund [ej på nätet, men nästan]) - då kan Sverigedemokraterna redan nu inteckna ännu fler mandat i nästa val, både kommunalt och i riksdagen.

Fredrik Ekelund har fått flera läsvärda svar på debattartikeln. Exempelvis Aftonbladets nuvarande politiske chefredaktör Olle Svenning går till hårt angrepp, och jämför Ekelunds text med retoriken ifrån Dansk Folkeparti. Svenning menar att Ekelund legitimerar en åsiktsström som arbetarrörelsen länge burit inom sig men alltid motarbetat.

Charlie och Stefan finns inte i särskilt många upplagor i landet. 97 procent av de skötsamma, kanske också mindre skötsamma, LO-medlemmarna röstade på icke-rasistiska partier. Högerpopulismen spirar i huvudsak bara i Skåne och de kan sträcka en förstående hand över Sundet till vännerna i Dansk folkeparti.

Ekelund repeterar Pia Kjaersgaards berättelse: Samhällena i Norden var paradisiska, särskilt för de skötsamma arbetarna, till dess invandrarna kom med "muselmaeeenernes" förfärliga religion och kriminalitet. "De andra" - invandrarna - är ormarna som orsakat syndafallet. Med denna grotesk har Kjaersgaard både kunnat räkna in arbetarröster och omskapa det danska politiska landskapet. Högerpopulismen är en norm som gnagt sig stark inom praktiskt taget alla etablerade partier. Invandrar- och flyktingpolitiken skrivs ut i grovt repressiva lagar. Muslimerna marginaliseras och blir fördomarnas offer.

Sverigedemokraterna varnar för att den danska historien kan få en svensk upplaga. Det är en stor, obehaglig lärdom av årets skånska val.

Fredrik Ekelund tror sig tala i "den skötsamma arbetarklassens namn ", när han citerar sina kompisar. Men detta, ska vi säga, historiska subjekt har aldrig skrivit in främlingsfientlighet eller islamofobi på sitt program. Den politiska och kulturella skolningen handlade om tolerans, jämlikhet, humanism och påtaglig antifascism. Ett centrum för den sortens medborgarutbildning var ABF. I den traditionen har exempelvis Malmös ABF nyligen anslagit miljonbelopp för att bygga kulturella motmedel mot smygrasism och invandrarförakt.

Skötsamhetsideologin förutsatte, om än inte alltid med framgång, inklusion istället för utstötning. Fackligt engagemang var ett exempel, rätten till utbildning och arbete andra. Samhälleliga brister fick inte förklaras med andras underlägsenhet eller religiösa/kulturella bakgrund.

Översättaren Jens Nordenhök svarar också Fredrik Ekelund. Nordenhök påstår att Ekelund romantiserar arbetarklassen, som enligt Nordenhök alltid haft rasistiska inslag, och menar att den nuvarande spänningen mellan svenskar och (muslimska) invandrare beror på världspolitikens konflikter.

När jag var barn i Trelleborg i slutet på femtiotalet slogs di brede pågarna mot de nya (invandrade) arbetarna på Trelleborgs Gummifabrik. Och raggarbilarna flöt fram med tvättbjörnssvans och sydstatsflagg. Sen kom Skånepartiet och Ny demokrati. Idag är det frustrerade flyktingbarn som slåss mot "svennarna". När under hela den här tiden var det någonsin tabu att tala om "etniska svenskar" och svenskhet? Tvärtom, begreppet har alltid dykt upp och måste alltid bemötas.

Att det är synd om den svenska arbetarklassen när jobben väller ut till Ostasien och "jobbtjuvarna" väller in från Mellanöstern kanske är en bild, men av vilken verklighet då?

Verkligheten är följande: det sitter en megafon i Vita huset och en annan i Vatikanen och en tredje i Jerusalem/Tel Aviv och den megafonen säger unisont att islam är alltings fel. Självklart att delar av svenska folket går på den massiva propagandan som trummas in från alla håll, av allt från blida politiska kommentatorer i TV till mera högljudda bombplanspiloter som alltid lyfter från väster.

Nu har alltså vår intellektuelle vän Fredrik Ekelund fallit i samma grop, för att han har lagt örat till "folkmunnen". Det är islams fel att det är jävligt i vissa stadsdelar i Malmö. Jag säger på fullt allvar att det är bombplanens och ockupationernas (nykolonialismens) fel att det mullrar mot "svennar" i Rosengårds källare.

Annan kritik framförs av Adrian Kaba, som jobbar i föreningen "Hela Malmö mot brott". Kaba anser att Ekelund är lika cynisk i sin argumentation som Sverigedemokraterna, och poängterar att offren för kriminaliteten i främsta hand faktiskt är invandrare.

... när Ekelund specificerar de grövsta händelser som skett de gånga åren i Malmö i form av mord, rån, misshandel och vandalism så gör han en häpnadsväckande analys som inte rimmar med hans slutsats: invandrare - kriminella, svenskar - brottsoffer.

Ekelund berättar om den mördade krögaren Yixi Zhou, den misshandlade busschauffören i Kroksbäck, nerläggningen av högstadieskolan i Hermodsdal och vandalismen på Rosengårdsskolan. Dessa händelser har bidragit till den ökade rädslan, frustrationen och ilskan som alla Malmöbor känner. Observera att jag skriver alla Malmöbor! För i alla dessa händelser är brottsoffren invandrare, mestadels skötsamma människor som får lida av ungdomsgängens härjningar och det svenska samhällets tafatthet.

Det är inte invandrarnas fel att det svenska samhället inte lyckas skydda människor från brottsligheten. Tvärtom har olika invandrarföreningar och kulturföreningar mobiliserat sig mot brottsligheten genom att starta ett nätverk, "Hela Malmö mot brott".

Som brottsoffer har inte invandrargrupperna valt populismens och opportunismens väg, det vill säga röstat på Sverigedemokraterna. Varför? Jo, just för att Sverigedemokraterna stinker cynism och sprider vedertagna "sanningar" om den kriminella, rasistiska, oskötsamma och fundamentalistiska invandraren som bär hela skulden för samhällets problem.

Samma cyniska inställning går att läsa i Ekelunds artikel.

Ytterligare mothugg får Ekelund av författaren Niklas Söderberg, som menar att Ekelund letar efter förklaringsmodeller i etniciteten hos Skåne-borna, när han istället borde granska klassfrågan.

Det som förbryllar mig mest i Ekelunds artikel är avsaknaden av klassanalys och resonemang om andra bakomliggande orsaker, till exempel socioekonomiska faktorer. Beskrivningen av förr och nu haltar betänkligt. Den bild Ekelund manar fram av en gårdag av idel "skötsamhet" och avsaknad av klassklyftor, är en myt, en idyll som mest av allt tjänar syftet att förknippa problemen med "deras" ankomst. Ta tongångarna på skolgårdarna. Från min egen högstadietid minns jag exakt samma ingredienser som nu förs fram som nya tillskott: tjejerna kallades "madrasser", lärare misshandlades, mobbningen var utbredd och brutal, spriten flödade. Allt i en "helsvensk" skola, inte en machomuslim så långt ögat nådde. Konstanten: klasskillnader.

Ekelund försvarar sig mot angreppen i en artikel, där han beklagar att motdebattörerna valt att så hårt attackera honom personligen, när det ju finns verkliga samhällsproblem att diskutera.

Den politiska korrekthetens mobbningsstrategi slog alltså till direkt. Som väntat. När budbäraren kom med sitt tråkiga budskap drog Olle Svenning sabel för att hugga huvudet av mig, men utan att - som det verkar - reflektera över att han hugger i sten.

Jag har skrivit yrkesmässigt i tjugofem år och tror aldrig att jag fått så många positiva reaktioner på något jag skrivit. Inte så snabbt. Sms, mejl, telefonsamtal. Från "invandrare", från "svenskar". Samtliga hemmahörande till vänster (s, mp och v) på den politiska skalan, det vill säga där jag själv hör hemma.

Detta borde Svenning och Kaba reflektera över.

Men Fredrik Ekelund får också visst stöd, av författaren Henning Mankell.

Jag håller helt med Ekelund om det viktigaste, nämligen att det inte är några fascistoida monster som utgör basen för Sverigedemokraterna - och andra mer eller mindre lösligt organiserade nätverk av medborgargarden. Bland de 150 000 personer som röstade på sd i valet är det många vanliga anständiga medborgare som i sin desperation söker sig åt ett helt annat håll än det vanliga. Sd har växt till sig i den stora spricka som vidgas alltmer i Sverige.

Göran Persson sa någon gång att han "inte ville ha ett Sverige som gled isär." Det var en bra formulering men fel använd: Sverige är redan ett land som har glidit isär. Bomberna tickar redan, vore det möjligt skulle fler vanliga medborgare beväpna sig och önska att man kunde köpa ammunition på Ica.

Jag kan i nuvarande läge inte se någon annan möjlighet att bemöta och förhindra sd:s vidare växt än att faktiskt bemöta de människor som röstar på dem med ett allvar som säger: Låt oss resonera. Och framför allt se vad det är i den svenska demokratins och rättsstatens sammanbrott som nu måste återerövras och återskapas.

Säkerligen kommer debatten att fortsätta i Sydsvenskan. Redan nu har de på hemsidan en egen rubrik: Följ integrationsdebatten.

Obligatorisk läsning!