Det dukade bordet

När alliansregeringen tillträdde påpekades från socialdemokratiskt håll att den nya regeringen kom till ett dukat bord. Ju mer jag ser av det socialdemokratiska eftervalsarbetet desto mer börjar jag tro att det faktiskt är sant. Men kanske inte på det sätt som Göran Persson menade.

Visst går ekonomin bra. SEBs konjunkturprognos var mer än förutspått positiv. Till stor del, naturligtvis, för att grunden var lagd, men också för att ekonomerna uppskattat Anders Borgs reformer. Och det är ju kul att det går bra för AB Sverige. Men det är bara en liten del av det dukade bordet. Förrätten, kanske.

Till varmrätt får man äta upp en väldigt mörbultad socialdemokrati.

För dagens sanning är den att alla de som vill påverka rörelsen just nu ger allt de har för att driva partiet i önskad riktning. Särskilt intressant är det att processen med att hitta en ny ledare och en ny politik för partiet sker samtidigt som det är avtalsrörelse. Fackförbundens mobilisering påverkar naturligtvis vad en socialdemokratisk tronpretendent kan säga. Och fackförbundsrörelsen pucklar på från vänster med alla tänkbara tillhyggen. Alltså, politisk strejk som protest mot väl förankrade demokratiska beslut är ungefär som att rösta med gevärspipan. Fackförbunden genomför en otrolig mobilisering emot just den politik som förmår vinna medelklassens väljare. Kan någon tänkbar sosseledare gå emot en sån opinion?

Några naiva drömmare inom rörelsen går och hoppas på att Margot Wallström ska komma hem och sluta leden bakom sig. Men det är ju så osannolikt att de lika gärna kan fantisera om att blixten ska slå ner i Reinfeldts huvud.

Istället formerar sig nu realisterna bakom de troliga kandidaterna. Idag ställde sig Aftonbladet bakom Carin Jämtin. Och ryktesvägen har vi tidigare fått höra att de gamla kanslirävarna ivrigt drar i trådarna för sin kandidat Pär Nuder. En tredje kandidat är Mona Sahlin.

Carin Jämtin är ideologiskt diffus, visst. Men jag tvekar ändå inte att etikettera henne vänster. Dels för att hon så uppenbart stöds av vänsterkrafter som Aftonbladets ledarredaktion och vänsterfalangen i Stockholms arbetarekommun, men också för att jag aldrig hört henne säga någonting som antyder att hon skulle vara beredd att ompröva den ekonomiska politik som fjärmat socialdemokraterna från mittenväljarna.

Pär Nuder skulle kunna tänka sig att omforma den ekonomiska politiken, tror jag. Men skulle han våga göra det om hans mandat inte gav honom det uppdraget? Om den opinion som råder när han väljs tydligt motsätter sig alla tänkbara förändringar av arbetsmarknadspolitiken? Knappast. Den politiska linje han företräder just nu går inte emot vänsterrösterna. Inte heller Nuder kommer alltså att kunna nå mittenväljarna.

Mona Sahlin är i mina ögon den mest pragmatiska av kandidaterna. Hon kan nog tänka sig vad som helst, i den mån hon tänker. Men hon är genuint hatad av stora delar av befolkningen (inte minst av de många sosseväljare som är beredda att gå till Sverigedemokraterna). Hon kanske kan vinna några mittenväljare, men hon skulle tappa minst lika många till populismen hos de bruna protektionisterna.

Till detta ska läggas att alla tankar på att gå till val i en vänsterkoalition fortfarande är helt frånvarande i den socialdemokratiska mentaliteten. Den kraftiga uppgången i opinionsmätningen vi såg häromdagen gör att sossarna tror att tiderna kan bli som förr igen. Att de kan få kanske upp emot 45 procent. Att de kan få styra landet med en enpartiregering. Den som strax får förtroendet att leda socialdemokraterna kommer att få svårt att vinna gehör för en idé om att gå till val i en koalition. Men det är långt kvar till nästa val, och den dagen ser ju opinionen ut annorlunda - för då har skattesänkningarna känts av i plånböckerna och några till fått jobb, om borgarna nu inte klantar till det som de brukar.

Visst kommer Miljöpartiet sannolikt att stiga i opinionsmätningarna därför att det är ett parti som gör sig bäst i opposition, när man slipper ta ansvar. Men räcker det? Är det mittenväljare som går dit? Och i Vänsterpartiet sker ingen som helst självkritik efter valförlusten, vilket knappast underlättar ett tänkt koalitionsarbete.

Vad kan då vänstern göra?

Jag vill påstå att fönstret krymper snabbt för vänsterblocket. Jämställdhet och miljö är två paradfrågor som man snabbt kan identifiera där vänstern har fördel, om man nu inte väljer att reformera sin ekonomiska politik. Men hur länge har man fördel i jämställdhetsfrågor när motparten är en svart kvinna: Nyamko Sabuni? Och hur länge är miljöfrågorna vinnare för vänstern när mediefavoriten Centerpartiet deklarerat nysatsningar?

Ett dukat bord för alliansen.

Till efterrätt en valseger 2010. Möjligen i minoritet, eftersom Sd kanske kommer in som vågmästare. Men dock fortsatt alliansregering.