Är det verkligen fred vi vill ha?

Här är den.

Dialogen.

Jo. Det är så här den ser ut, den där dialogen som enligt fredsrörelsens dogmer ska lösa problemen i mellanöstern.

I åratal har man ropat efter förhandlingar.

Samtal. Dialog. Multilateralism.

Varsågoda.

Bara att prata!

Mordet på Libanons industriminister Pierre Gemayel är en naturlig följd av de senaste veckornas världspolitiska utveckling. Eller för att tala med Wretchard på The Belmont Club:

If the Cedar Revolution came on the coat-tails of Operation Iraqi Freedom, on the crest of the wave of belief in the "purple stained fingers" of voters, then the assassination of Lebanese Minister Pierre Gemayel comes upon its ebb.

Stora delar av västvärlden har givit upp hoppet om en demokratisk utveckling i mellanöstern och i stället röstat fram företrädare för mer "pragmatiska" och "relistiska" lösningar. I USA har Demokraterna vunnit det senaste valet just med parollen att involvera hela regionen för att "stabilisera" Irak. Donald Rumsfeld har fått ge plats åt en ny linje i försvarspolitiken. Nu är det den efterlängtade dialogen som gäller. Iran och Syrien har bjudits in att samtala om regionens säkerhet och framtida utveckling.

Det är som om vi inte fattat nånting.

Som om vi lever i en värld där de främsta hoten mot vår trygghet är balkongrökning och cyklister utan hjälm.

Som om vi inte längre begrep hur ett riktigt hot ser ut.

Som om det inte fanns fiender.

När man svänger om sin politik, mitt under ett brinnande krig, och bjuder in sina fiender till förhandlingsbordet, under det uttalade målet att man vill dra hem sina styrkor, då är det självklart att motparten uppfattar det som att hans position stärkts. De senaste veckorna har Syrien och Iran fått uppleva att de blivit spelare på banan igen. De har blivit viktiga. Oumbärliga för en framtid i fred.

Här har Syrien och Iran under åratal bedrivit det mest cyniska och människorättsfientliga krig möjligt via ombud (Hizbollah, Sadr, sunniterrorism, etcetera) och plötsligt ses dom som fredsvänner! Man undrar om de är förvånade. Eller om de helt kallt litat på att CNN, och alla andra organ som ständigt pumpat ut budskapet om västmakternas snara förestående förlust, förr eller senare skulle bryta ner moralen hos de folk som har ledare som måste bry sig om sina folk.

Svaret från fienden lät inte vänta på sig i många dagar.

I Libanon har Hizbollah allt sedan omvärlden tvingade Israel att avbryta sin offensiv blivit allt mer påstridiga. De har bunkrat upp sin vapenreserv, med benäget bistånd från Iran och Syrien, till samma nivå som innan kriget. De har börjat ställa krav på större inflytande i regeringen, och hotat med att störta styret. En stor Hizbollah-demonstration är planerad till imorgon (jag har inte hört om planerna ändrats efter ministermordet). Hizbollah är på offensiv, helt enkelt, för att skapa ett nytt Libanon tillsammans med de Syrienvänliga krafterna i landet.

Walid Phares på the Counterterrorism blog förklarar:

Hezbollah and the Syrian-Iranian axis have considered the last legislative elections in the US and the formation of the Baker Commission as a signal to wage terror campaigns to crumble the political process in Iraq and the cabinet in Lebanon. This week, secretary general of Hezbollah Hassan Nasrallah and his allies were preparing to wage an urban uprising against the Government. But the supporters of the Cedars Revolution said they will take the streets again.

Hence, as we witnessed today in Beirut, the "Terror arm" of the Syro-Iranian camp moved forward to strike the Government instead.

Exakt vem som mördade Pierre Gemayel kommer vi att få veta förr eller senare. Men redan nu kan vi vara säkra på att det var någon av alla de aktörer som är motståndare till demokrati.

I förlängningen var det förstås vi här i väst som låg bakom. Vi som inte lyssnade när Hoola Bandoola sjöng.

Är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är krig?

Med freden kommer segraren och han som slogs och stred
får på böjda knän och med huvet lågt ta emot den starkes fred.
Och när sen tungan slitits ur hans mun och hans ögon skrapats ut
och när ben och armar bundits hop med övermaktens knut
och när han har fått en trasa i sin mun
så att ingen hör ett ljud
då har allting blivit normalt igen
och ett krig har tagit slut.

Men är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är krig?

Och med freden kommer tystnaden: allt ordnas under hand
och folk och länder styckas upp i samförståndets namn.
"Så tag du halva jorden bror och halva månen med
så tar jag andra halvan, så är vi bägge två tillfreds."
Och om man då kämpar mot förtryck och hot
för den frihet som man valt,
då blir varje krig en segerstrid
och varje fred ett nederlag.

Så är det verkligen fred vi vill ha
till varje tänkbart pris?
Är vi alldeles säkra på det,
att det värsta av allt är krig?

Där har ni freden. Där har ni dialogen.

Det är så det går när man vill samtala med terroriststater.