Sjukdomsbilden

Jag är så förkyld att jag legat i fosterställning hela dagen, i mörker, med P1 som sällskap. Endast socialdemokratin mår sämre.

I Ekot berättar de att hovrätten inte kommer ta upp fallet Anna Sjödin. Jag förbluffas av att hon ändå vill pröva saken i HD. Precis som om det finns något av prejudicerande värde i hennes krogslagsmål, liksom. Som om hon inte bara förlängde plågan för sig själv och ungdomsförbundet. Nu kommer ytterligare månader gå med ett SSU helt lamslaget. Hur hemska kan fraktionsstriderna i förbundet vara, egentligen, om man hellre väljer detta?

Ungdomsförbund betyder kanske inte så mycket i den stora världen. Men något signalerar det ändå hur ett förbund fungerar. Kanske är det ingen slump att de ungdomsförbund som haft stabil ledning under den senaste mandatperioden faktiskt fått in de sina i riksdagen, medan vänsterblockets ungdomsförbund och kdu, som alla haft fraktionsstrider, bråk och dålig stämning inte lyckats något vidare.

SSU förtjänar bättre än nuvarande ledning. Ett fungerande SSU är viktigt för en vital vänster, och som medborgare kräver jag fanimig en fungerande opposition, så att nuvarande regering inte blir maktfullkomlig.

I Studio Ett sade Mona Sahlin varken ja eller nej, vilket jag tolkar som ett ja. Och då är väl saken klar? Anders Johnsson på Expressen tror som jag, att det blir Mona. Olle Svenning på Aftonbladet likaså. Jonas Morian med.

Det är det bästa som kan hända Fredrik Reinfeldt, tror jag. Det, i kombination med den andra stora grejen i Studio Ett.

Valberedningens ordförande Lena Hjelm Wallén var särdeles tydlig när hon inskärpte att den som ska föreslås till partiordförande inte på något sätt ska känna sig berättigad att förändra partiets politik. Nej, det skulle kongressen göra, om någon.

Vi kommer aldrig nånsin att välja en person som vi inte vet vad den står för, politiskt. Därför att man är förankrad i den politik som faktiskt kongressen har lagt fast. Och ska vi ändra sakpolitik inom vårt parti, så gör vi det genom ett partikongressbeslut, efter diskussion i partiet. Det gör vi ju inte genom att välja den ena eller den andra partiordföranden.

Det kommer alltså inte att föreligga något förändringsmandat. Den som tar över efter Persson kedjas fast vid tidigare politik. Och med detta överger Socialdemokraterna mittfältet. Ingen kommer att kunna föreslå avdrag för hushållsnära tjänster, bortre parentes i a-kassan, eller tillåtande av vinstmotiv i sjukvården, för att bara ta några exempel.

Mona Sahlin är naturligtvis mer av en mittfältare än en vänsterytter. Men om hon berövas möjligheten att göra soloåkningar så blir det en match med förutbestämt resultat.

Redan i och med samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet är Sahlin förhindrad att gå mot mitten. Men det problemet skulle hon kunna ha undkommit om hon haft möjligheten att addera en ny dimension i politiken, en ny fråga, en ny idé, som oppositionspartierna kunnat enas om (precis som Margot Wallström skulle ha kunnat få med sig v och mp i en vandring mot mitten genom sin stora trovärdighet inom miljöfrågor). Men allt sådant säger alltså valberedningen nej till. Kongressen utformar politiken, partiledaren administrerar den. Vilket alltså betyder att vi kommer att få en solid vänsteropposition, vars huvudfrågor kommer att vara krav på högre offentliga utgifter, och stopp för den jobbskapande politiken - knappast så smart när man betänker vad som förlorade det senaste valet.

Det finns andra problem med Sahlin. Hon är djupt och ärligt avskydd av det befolkningssegment som kan tänka sig att rösta på Sverigedemokraterna. Med Mona Sahlin vid rodret kommer partiet att tappa flera procentenheter till Sd. Det är ett problem som högerblocket inte har, så länge moderaten Tobias Billström tillåts sköta asylpolitiken och folkpartisten Nyamko Sabuni får ha hand om integrationsfrågorna.

Sahlin kommer alltså inte att kunna vinna mittfältet. Hon kommer vidare att tappa väljare till populistpartiet. Kanske kan hon vinna väljare från Vänsterpartiet i kraft av sitt kön - jag antar att en del är beredda att rösta för en kvinnlig statsminister.

Men det räcker ju inte.

En analys av läget just nu ger alltså resultatet att valet 2010 vinns av de borgerliga, men att de kommer att vara tvungna att bilda minoritetsregering, eftersom Sverigedemokraterna också kommer in i riksdagen, mycket tack vare Mona Sahlin. Och en minoritetsregering kommer inte att kunna uträtta några halsbrytande reformer. Mer högerut än under innevarande mandatperiod kommer alltså inte Sverige.

Och det kan ju vara en tröst för socialdemokratin. En snuttefilt att suga på under åtta års opposition.