Bektasevic och integriteten

Gripandet av och domen mot Mirsad "Maximus" Bektasevic var ett framsteg för traditionellt rättsväsende, till skillnad från FNs terroriststämplingar av Mohamed Moumou och andra, om man får tro tyckare i denna bloggs kommentarsfält. Bektasevic dömdes i en öppen rättegång där han fick veta vad han blev anklagad för, exempelvis, i motsats till hur vår terroristlagstiftning i normalfallet brukar misstänkliggöra personer som säkerhetspolisen inte har tillräcklig bevisning för att fälla. Han blev dessutom dömd för handlingar som egentligen är kriminella enligt brottsbalken (förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse, etcetera), vilket skulle kunna visa på att särskild lagstiftning är onödig.

Alla önskar vi naturligtvis att alla terrorister som hotar oss kunde fångas på samma sätt. Öppenheten skulle kunna ge legitimitet åt centralmaktens tvångsåtgärder.

Men verkligheten är inte så enkel. Och inte heller är fallet Bektasevic så klockren reklam för det normala polisarbetet som integritetsförespråkarna önskar, tror jag.

En fråga som inte särskilt mycket belysts i rapporteringen om fallet är hur polisen i Sarajevo kunde veta att de skulle inleda spaning mot just Mirsad Bektasevic, av alla tillresta unga män. Svaret ges i en artikel i Aftonbladet:

Bektasevic hade kommit till Sarajevo tidigare samma månad, och efter underrättelseinformation från svenska Säpo började den bosniska polisen att skugga honom.

Säpo hade haft ögonen på honom en tid...

Om Aftonbladets uppgifter stämmer var det alltså svensk säkerhetstjänst som sade till bosnisk dito att hålla ett öga på Bektasevic.

Varför då?

Vittnesmålen om Bektasevic pekar alla på att ingen i hans närhet kunde tro att han planerade ett terroristbrott. Visserligen ansåg människor i hans omgivning att Bektasevic blev fundamentalistiskt religiös under högstadiet. Och visserligen hade han enklare trubbel med rättvisan i bagaget. Men det är ju inget, om vi ska bevara individens integritet gentemot staten, som ska ligga till grund för övervakning från säkerhetspolisen.

Och inget av det vi bedömer vara del i själva terroristbrottet (inskaffande av sprängämnen, osv) har skett i Sverige.

Ändå kunde svensk säkerhetstjänst varna bosnisk för Bektasevic. Hur gick det till? Och om vi vänder på frågan: vad hade blivit resultatet om inte svensk säkerhetspolis kunnat tipsa kollegorna?

Kan det vara så att svensk säkerhetstjänst bevakade Bektasevic på legalt lösa boliner? Att SÄPO avlyssnade telefonen och läste mejlen hemma hos Bektasevic? Helt utan laglig grund? Att skägg, korta byxor och extremistiska uttalanden i den lokala moskén var det enda som säkerhetstjänsten hade att gå på? Och att detta förhindrade landets första självmordsbombare från att nå sitt mål?

Hur förklarar vi annars påståendet att Säpo tipsade bosnierna?

Och, kära integritetsvänner, var det värt kränkningen av hans privata sfär?