Hassan Asad, Al Aqsa Spannmål och Hamas

Den 27e mars 2002 firade svenskan och stockholmaren Perla Hermele den judiska högtiden Pesach på Park Hotel i den israeliska staden Netanya. 250 gäster, mestadels äldre precis som 79-åriga Perla, fyllde matsalen i gatuplanet. De flesta hade turen att överleva bomben. Men inte Perla. Hon blev ett av trettio dödsoffer. Över 140 skadades.


Massakern i Netanya är bara ett av Hamas många hundra terrordåd. Man kan bära med sig minnet av Perla Hermele när man funderar på hur man ska förhålla sig till det aktuella svenska avvisningsärendet som gäller Hassan Asad.

Asad hotas av utvisning till Jordanien, där det finns viss risk att han kommer att utsättas för tortyr. Dagens Nyheter har tecknat Hassan Asads levnadsbeskrivning i korthet:

Hassan Asad är 38 år gammal och jordansk medborgare. Han har bott i Sverige sedan 1996 tillsammans med hustru och sina i dag tioåriga trillingpojkar av vilka två är handikappade: en lider av allvarlig cp-skada, den andre är hörselskadad. Hassan själv är sjuklig. Han har hjärtfel och pacemaker, 50-procentig lungkapacitet och bara en njure. Han är för närvarande sjukskriven till hundra procent.

Hans familj är sedan några månader svenska medborgare. Själv har Hassan förnekats det permanenta uppehållstillstånd som är en förutsättning för medborgarskapsansökan. Hans tillfälliga uppehållstillstånd har av Migrationsverket förnyats av humanitära skäl, fram tills nu, när Säkerhetspolisen anklagar honom för att vara ett hot mot rikets säkerhet, det vill säga terrorist.

Varför Hassan Asad anses vara ett säkerhetshot har Säpo inte berättat, tyvärr. Det gör att man bara kan anta att den anledning som Asad själv pekar ut, månatliga inbetalningar till Al Aqsa Spannmål i Malmö, är vad som ligger till grund för Säpos nekande inställning till permanent uppehållstillstånd för Asad.

Al Aqsa Spannmål (alias Sanabil Al Aqsa) är en av många insamlingsorganisationer som påstås bidra till finansieringen av Hamas. Organisationen leds av Khalid al-Yousef, som också är ordförande för en av Rosengårds moskéer, Islamska kulturhuset. När han i höstas greps av säkerhetspolisen, misstänkt för terroristbrott som dock inte kunnat bevisas i domstol, förnekade han att organisationen samlade in pengar till terrorister.

- Vi arbetar bara med föreningar som är godkända, säger Khalid al-Yousef till Sydsvenskan.

Men att Al Aqsa Spannmål finansierar Hamas är inte bara något som påstås av staten Israel eller USAs finansdepartement, som terrorstämplat organisationen. Dokumenten nedan, som aldrig tidigare publicerats i svenska medier, visar varför.

Faxet härintill är en förteckning över bidragsgivare i Europa och mottagare i Betlehem. Dokumenten kommer från The Intelligence and Terrorism Information Center, en israelisk NGO som arbetar med opinionsbildning och information om palestinsk terrorism.


Faxet visar, menar man, att 2.500 dollar gått från Sanabil Al Aqsa (alltså Al Aqsa Spannmål) via Interpal, en omstridd brittisk organisation, till Al Islah Välgörenhet, som tillhör Hamas.

Att de 2.500 dollarna skulle gått till att direkt finansiera terrordåd är dock inte på något sätt belagt. Snarare tvärtom. Al Islah är en av Hamas många välgörenhetsorganisationer. Och även om välgörenhet kan vara terrorfinansiering, exempelvis när man försörjer en självmordsbombares efterlevande, så tycks Al Aqsa Spannmål valt att stödja den vettigare varianten. Där flera andra valt att adressera sitt bistånd till "Projektet för assistans till martyrers familjer" har Al Aqsa Spannmål dirigerat pengarna till "Välgörenhetsprojektet Eid al-Fitr". Inget stöd direkt till terroroperationer, alltså, men väl till terrororganisationen Hamas, om man får tro på dokumentets äkthet.

För Dagens Nyheter har Hassan Asad berättat att han deltog i arrangemanget i Malmö när Hamas så kallade flyktingminister besökte Sverige (vilket för övrigt också Al Aqsa Spannmål gjorde), vilket styrker misstanken att Asad är vänligt inställd till fler delar av Hamas verksamhet. Men om detta vet vi inget. Vi vet bara att han skickat pengar till välgörenhet.

Det finns dock goda skäl att anse att stöd till Hamas välgörenhet är ett indirekt stöd till Hamas terror, då välgörenheten ju underbygger den folkliga acceptansen för terrorhandlingarna, och skapar en slags infrastruktur för terroristerna.

Terrordåd som mördar oskyldiga gamla damer som Perla Hermele.

Ska Sverige ge uppehållstillstånd till människor som finansierar terroriströrelser? Jag tycker inte det, och sådan är inte heller lagen.

Hassan Asads beklagliga öde inrymmer dock fler dimensioner än den att han skickat 3.600 kronor årligen till Al Aqsa Spannmål. Som palestinier med jordanskt medborgarskap kan han förstås förvänta sig den sedvanliga behandling som andra klassens medborgare i sitt hemland som palestinier utsätts för i arabländerna. Men inte bara det. Jordanien har under de senaste åren blivit något hårdare i sin behandling av Hamas-medlemmar, och en person som hängts ut som säkerhetsrisk med Hamas-sympatier i svensk press kan kanske råka ut för jordansk säkerhetstjänsts bryska metoder. Risken kanske är liten, men den finns.

Kanske är det också så, vilket vi journalister borde fråga oss, att Hassan Asad skulle sluppit risken att torteras i sitt hemland om inte pressen skrivit om hans fall. Jag betvivlar nämligen att Säpo rutinmässigt informerar hemländer om vilka grunder som ligger bakom avslag på uppehållstillståndsansökningar.

Jag tycker att det är rimligt att Hassan Asad får stanna i Sverige så länge det inte står klart att hans hemland låter bli att tortera sina fångar, något som tyvärr tycks avlägset. Och i den positionen skulle jag gissa att också staten kommer att hamna när migrationsdomstolen så småningom klubbat igenom avslagsbeslutet. Hassan Asad kommer att hamna i ett slags limbo. Inte välkommen, men inte heller möjlig att utvisa.

Men jag tycker heller inte att det är en omöjlig tanke att det utarbetas ett system med garantier stater emellan. Där en stat kan erhålla försäkringar av en annan att de inte ska misshandla den utvisade. Fallet med de utvisade egyptierna Ahmed Agiza och Muhammad Zery visade att det nuvarande garantisystemet inte fungerar. Men problemet måste klaras upp.

Den större frågan kräver nämligen en lösning: vad händer när vi någon gång ska försöka avvisa en riktig terrorist?