Leijonborg kan vara nöjd

Lars Leijonborg gör det enda rätta och avstår från att kandidera till omval vid höstens landsmöte, avslöjar Ekot. Enligt Dagens Nyheter blev valberedningen överrumplad av beskedet.

Men att Leijonborg inte skulle sitta som partiledare under valet 2010 har varit uppenbart för alla med ögon. Problemet för Leijonborg har under en tid varit att han inte kunnat säga detta offentligt. För så fort man tillkännager sin avgång förflyttas fokus från all viktig politik till frågor om efterträdare. Nu har dock medierna, med god hjälp av Leijonborgs motståndare inom partiet, bitit sig fast vid frågan om förtroendet för Leijonborg, vilket överskuggat all eventuell politik.

Jag gissar att Leijonborg velat avgå närmare inpå nästa val, för att efterträdaren skulle kunna få en optimal boost i medierna, och bli maximalt uppåtpumpad i opinionen på valdagen, men att situationen nu gjort att han likaväl kan kasta in handduken i höst.

En annan sak som rimligen spelat in i Leijonborgs beslut är hans önskan att påverka vem som tar över rodret. Den enda heta kandidaten att ta över efter Leijonborg heter nu Jan Björklund.
Hade Leijonborg valt att gå senare hade andra namn kunnat blomma ut, på batongsidan Johan Pehrson, och på spinnsidan Cecilia Malmström, exempelvis. Men Leijonborg vill nog ha Björklund, och då blir det bäst att avgå när han står som starkast.

Leijonborg kan vara nöjd med sin insats för partiet. Han har medverkat till att skapa en borgerlig regering, han har stakat ut en politisk linje som utan att vara socialistisk attraherar socialdemokratiska väljare, och han har visat att partiet, när det vill sig, kan nå stora delar av valmanskåren.

Det är inte kattskit för en mjukbralla.