Det okända

Det tråkiga med att åldras är att det blir svårare och svårare att upptäcka något man inte redan visste. Man har hört alla skivor. Sett alla band. Tror man.

Men man vet aldrig vad som kommer att drabba en.

Plötsligt får man höra något som man inte visste fanns. Som låter som inget annat, men ändå märkligt bekant. Som väcker nya frågor. Som får en att leta efter något helt okänt på en plats man inte tidigare känt till.

Min bror Anders och sambon Ellen spelade Lito Barrientos för mig häromdagen. Hans sanslöst svängiga "Cumbia en do menor" är rent guld. Herregud vilket röj!

Nu hopar sig frågorna i mitt huvud. Hur kan det komma sig att Colombiansk dansmusik innehåller så mycket träblås när resten av västvärlden byggt den på bleck? Hur kan det låta som ska utan att innehålla baktakt? Hur kan det komma sig att ingen spelat Cumbia för mig tidigare? Hur kan jag ha missat detta råsväng?

Jo.

Man vet aldrig vad som drabbar en.

Och då vet man ju heller inte vad man ska leta efter.

Jag vet inte om ni läser Neo. Ni borde göra det. Det nya numret kommer på diskarna på tisdag, och prenumeranter har redan fått det. Däri finns en bra artikel av Kristian Karlsson, som redaktionen också lagt ut på nätet (pdf). Texten handlar om huruvida det är en rimlig proportionalitet i den nya lagstiftning som föreslås ge FRA rätt att snoka i din och min kommunikation. Huruvida integritetskränkningarna och spaningsinsatserna är motiverade givet den ganska lindriga terrorism som Sverige varit utsatt för genom historien. Huruvida hotet är så stort att det kan berättiga kontrollapparaten. Kristian Karlsson kommer fram till att så inte är fallet.

Men jag har en invändning. Och den handlar just om det okända. Om att man aldrig vet vad som drabbar en.

Jag kommenterade nyligen Karlssons text, på annan plats. Jag hänvisade då till det gamla talesättet om att dåliga generaler planerar för det senaste kriget snarare än för det kommande. Alltså, vi vet hur terrorismen i Sverige sett ut genom åren - en sprängd ambassad, ett kapat flygplan, några mord, några bränder, en självmordsbombare - och det är lätt hänt att samhället baserar sina övervakningsinsatser på föreställningen att det är så det kommer att se ut även nästa gång.

Men.

Man vet aldrig vad som drabbar en.

Bloggen Framtidstanken har påpekat några gånger att kostnaden för att ta livet av stora mängder människor krymper stadigt, och framsynt nog ställt frågan om vilka skyddsmekanismer det ska finnas i ett samhälle där alla har råd med en vätebomb.

Bomb, förresten. Det behöver såklart inte vara en bomb. Gifter eller virus är ju också helt tänkbart. Men vi har ingen aning. Före den 11 september 2001 var det inte många som betraktade passagerarflygplan och pappersknivar som hot.

Vem som står för hotet också helt okänt.

Visste ni att ett av den svenska statens största orosmoment på 1970-talet var japaner? Man var livrädd för japaner. Inte japaner i allmänhet, förstås, utan de i Japanska Röda Armén, som antogs vara synnerligen aktiva här i Sverige. Det låter kanske helt galet idag, men understryker att vi inte heller kan veta varifrån hotet kommer. Det är inte bara så att vi kommer att befinna oss i en värld där vem som helst kan skaffa massförstörelsevapen, denne vem som helst kan verkligen vara vem som helst.

Just nu är det galna islamister som känns som det mest sannolika terroristhotet. Men det finns ingenting, tyvärr, som utesluter att galna kommunister, nazister, separatister eller miljöfundamentalister axlar manteln om några år.

Eller galna kommunistiska separatistiska islamister, rentav.

Det är lite kul: Som vanligt var jag ute och tittade på kommunister på första maj i år. Jag började dagen med SKP på Hötorget, som tillsammans med sju (!) andra partier lyckades samla omkring hundra man. Runt ett dussin per parti, alltså. Sen gick jag och tittade på Kommunistiska Partiet (fd KPMLr), och de lyckades samla runt hundra personer också, inklusive Sven Wollter, fast helt själva. Så, för er som varit oroliga: den kommunistiska väpnade revolutionen är inte nära förestående. Allt är som vanligt i sektvänstern.

Sen gick jag och tittade på Vänsterpartiets tåg, och det var här jag såg årets nyhet. Något jag faktiskt inte kunnat förutse. Ganska långt bak i tåget kom helt plötsligt omkring hundra somalier. Någon var helt täckt i burqa. Flera hade plakat med porträtt av Sharif Sheikh Ahmed, förre ledaren för Islamiska Domstolarnas Förbund i Somalia, som ju ledde Somalia under den korta tiden som Sharia-stat.

Jag blev uppriktigt förvånad. När blev religiös fundamentalism okej i vänstern? Min kompis Johan, som bloggar i Fisksätra, blev också förbluffad. Han kunde liksom inte känna igen sin gamla vänsterrörelse:

I think it's very disturbing when fundamentalist Muslims dressed in burqas, people who support the most extreme, oppressive and brutal religious views, join the demonstration. Most leftist in Sweden seems to view the US as the Big Enemy - and all enemies of the Big Enemy are friends. I totally disagree.

Men denna märkliga syn gick att skratta åt också. En annan sektion av tåget bestod nämligen av perser som demonstrerade mot den islamistiska regeringen i Iran. Alltså den helt motsatta politiska åsikten.

Roligare än så blir inte demonstrationståg. Och så säger de att det är lågt i tak i vänstern. Tvärtom. Alla ska med. Även islamistiska fundamentalister.

Som sagt.

Man vet inte vad som kommer att drabba en.

Jag går ofta på loppmarknader. Varje ledig dag strosar jag runt och rotar i grejer på loppis. Idag var jag ner en sväng på Hötorget, till exempel, där det alltid är marknad på söndagarna. Om någon skulle fråga vad jag letar efter så skulle jag inte ha något svar. Jag vet vad jag letar efter först när jag ser det.

Jag lägger ner enormt mycket tid på loppmarknader. Man kan verkligen undra varför. Om det är värt det. Och här kommer det okända in igen.

Jag tror att man tycker att det är värt det just för att man inte har en aning om vad man ska hitta. Det påminner om att spela på Lotto. Utdelningen kan bli väldigt stor, även om sannolikheten är låg. Man kan, precis som jag för någon månad sedan, hitta ett grafiskt blad av Lena Cronqvist för 600 kronor. Ett riktigt fynd. Ramvärdet, liksom. Hur många loppisbesök är det värt att genomgå för att hitta en Lena Cronqvist? Det går inte att säga, men ganska många, va? Eller: hur många loppisbesök är det värt för att hitta en Rembrant? Jättemånga. I själva verket är det en omöjlig ekvation. Vad är den proportionerliga arbetsinsatsen för att hitta det okända?

På Hötorget idag så hittade jag, för 20 kronor, ett signerat exemplar av Thomas Kangers och Jonas Gummesons bok "Kommunistjägarna - Socialdemokraternas politiska spioneri mot det svenska folket", som ju handlar om vilka insatser som stora delar av Sveriges politiska ledning ansåg befogad för att kontrollera ett känt hot. Man var beredd att ta till ganska hårda tag för att stoppa en kommunistisk statskupp, revolution eller Quisling-regering. Den fulla omfattningen av denna övervakning blev klarlagd av Säkerhetstjänstkommissionen 2002. Och hårt kritiserad för att det ju aldrig blev någon revolution. Mer sällan ger man kommunistjägarna rätt. Faktum är nog att vi helt enkelt inte vet, ens när hotet är välkänt, vilken intensitet i insatserna som är motiverad.

Hur ska man då kunna räkna på det okända?

Som jag frågade på Svenskans ledarblogg: vad är den proportionellt korrekta insatsen mot ett hot vi inte kan uppskatta?

Man vet aldrig vad som kommer att drabba en.

Men Lito Barrientos lär oss att det garanterat kommer.

Kanske är det bäst ändå att hålla ögon och öron öppna.