Hippfaktor hundra

Jag mådde förstås som en prins när Annika Lantz citerade min antinazistkrönika i Lantz i P1 häromveckan (7/6). Hon har ju ändå utsetts till landets roligaste kvinna. Rätt eller fel, så måste det ju betyda något att bli nämnd av en sån. Sen visade det sig att en kollega samma vecka blev uppmärksammad i en Rocky-strip, och i och med detta tog udden av min prestation. Höjden av coolhet måste vara att få sina idéer omskrivna i Rocky, även om det gäller citybanan.

Och när jag öppnade magasinet DiEGO, alltså Dagens Industris magasin trés yuppie nouveau, så visade det sig att jag listats som en av framtidens opinionsbildare. Vilket också kändes roligt tills jag insåg att jag snarast är medelålders och att jag dessutom känner artikelförfattaren (Olle med bloggen Vassa Eggen).

Men nu.

I en spalt i International Herald Tribune. Detta i en text som samtidigt går i Monocle Magazine (Wallpaper-ikonen Tyler Brûlés senaste och tokhyllade skapelse).

There is something special about the cool, ordered, mature beauty of Stockholm. The city at dusk, with its church towers and bridges, is a sight that will stay with you. And beauty, for sure, is one of Stockholm's trump cards: the beauty of its people, of its buildings, of its waters and parks. But there are other reasons for Stockholmers to be proud of their city. "I've lived in Stockholm for 13 years, and I think the quality of life is constantly getting better," says Per Gudmundson, an editorial writer for the Stockholm daily Svenska Dagbladet. "When I moved here, bars closed at 01.00. Today, the whole restaurant sector is much more diversified. Then, we of course have the problem that Stockholm is bloody cold in winter - but for me, coming from the north, it's not too bad."

Det ska väl inte gå att förstöra?