Kallar ni det där "marsch"?

På nationaldagen bevakade jag Vasastan. Tennstopet, Wasahof, Tranan och Orontes Kebab klarade sig alla utan skavanker. I själva verket var det ganska återhållna drabbningar mellan dem som försökte stoppa nazistdemonstrationen och polisen. Intressantaste nyheten var produktutvecklingen, eller vad man ska kalla det, på motdemonstrantsidan. Många av solbadarna i Vasaparken visade sig, på ett givet kommando, vara antinazister. Billiga överfallslarm aktiverades och kastades in under bilar längs en stor del av nazisternas marschväg. Men på det hela taget verkade det som att antinazisterna, kanske på grund av det numerära underläget gentemot polismakten, sökte mindre konfrontation än vanligt. Det är hur som helst en välkommen utveckling. Nazisterna vinner bara sympati när motståndarna tar till våld.

Jag skriver om "Folkets marsch" på Svenska Dagbladets ledarsida (pdf):

När förre chefen för Säkerhetspolisens kontraspionage, Tore Forsberg, i sin bok Spioner och spioner som spionerar på spioner (Hjalmarson och Högberg, 2003) summerar 40 års övervakning av samhällsomstörtande grupper i Sverige får maoisterna omkring KFML, SKP och tidningen Gnistan ett fint och lite otippat betyg.

”Om vi kommit i krig med Sovjetunionen är jag övertygad om att just denna elit av ungdom skulle ha kommit att utgöra kärnan till en svensk patriotisk motståndsrörelse mot Sovjetkommunismen, vilket många av oss på Säpo insåg.”

I samma bok beskrivs nynazisternas eskalerande våldsamheter som ett växande hot mot rikets säkerhet. Det måste svida till ordentligt i bröstet på landets nazister, i den mån de läser böcker, att till och med Kina-kramande kommunister bedöms som mer värdefulla för nationen när svenska folkets representanter rangordnar sina antidemokratiska motståndare.

När jag vid Odenplan på nationaldagen ser Sveriges samlade nationalsocialister masa sig förbi ter det sig nämligen ganska självklart att de här lirarna, hur mycket de än anser det själva, inte skulle ha en chans ens om den lede fi skickade en invasionsarmé av pantomimdansare. Det är den tröttaste samling svenskar jag sett. Många av dem har antagligen inte sett sina egna fötter på åratal, och skulle ha svårt att använda kängor om inte någon utlänning uppfunnit kardborrebanden. För att undvika spott och spe från åskådarna låter de ett knippe späda fjortistjejer gå i främsta ledet. Det ser, milt uttryckt, inte precis ut som någon intresseorganisation för övermänniskor.

Om det här förlorargänget verkligen vore nationens sista försvarslinje skulle det vara lika bra att emigrera.

På plats träffade jag också Jonas och Stina Morian (bakom den här texten?), vilket ju var kul. De hade Anders Andrén, pressis åt Jan Björklund, i släptåg. Jag pressade honom om vilka namn som finns på listorna inför de utrensningar jag föreställer mig ska komma efter Björklunds maktövertagande i Folkpartiet. Jag frågade också, så klart, om jag fick föreslå namn. Det finns ju, som jag ser det, några angelägna fall. Men det blir inga utrensningar, sa Anders. Inga ishackor. Trots besvikelsen kändes det ändå bra att höra att det fanns riktiga demokrater på stan den dagen.

För några år sedan skrev jag om nazister på den här bloggen. Då fick jag en tub Brun utan sol postad till mig. Jag kan bara gissa att det var ett sällsamt fyndigt sätt att påpeka att jag förrått det svenska.