Om public service, igen

Idag skriver jag i Svenska Dagbladet (pdf) om public service och opartiskhet, med anledning av den lysande rapport som BBC publicerade i måndags där man konstaterade att man haft svåra problem med opartiskheten. Rubriken är "Om BBC är partiskt, vad är SVT då?".

När jag arbetade på Sveriges Television hamnade jag en gång i samspråk med en av de tyngsta nyhetscheferna. Vi pratade om den kritik som regelbundet inflöt om att vi i företaget inte bevakade omvärlden opartiskt. Jag nämnde det då nyss avslutade italienska valet, och fick svaret att det var en jävla tur att ingen hade granskat rapporteringen om det. Både jag och nyhetschefen hade intrycket av att vi ensidigt utmålat Silvio Berlusconi som en skurk och Romano Prodi som Italiens räddning.

Det är ingen orimlig gissning att ungefär samma dialog har utspelat sig den senaste månaden, fast då om den förespeglat råe fransosen Nicolas Sarkozy och den sköna Ségolène Royal. Och strax kan man nog räkna med att det är dags igen, men med den förmodat reaktionäre Rudy Giuliani i gangsterrollen och den progressiva Hillary Clinton (eller ännu hellre mediegunstlingen Barack Obama) som den amerikanska nationens hopp.

Jag gissar att BBCs granskning av sig själva kommer att få en efterföljare i Sverige, då svensk public service ju har BBC som stor förebild. Sannolikt diskuteras det på ganska många luncher just nu i tv-huset.