Stereotyper

Det har blivit en del mediekritik de senaste dagarna, och jag blir tvungen att lägga till ytterligare en grej.

Vi journalister använder medvetet stereotyper därför att vi vill förenkla komplicerade skeenden eller företeelser. Men vi är också slavar under ett förenklat stereotypiserande tänkande, oftast utan hänsyn vare sig till dem som medverkar i våra journalistiska produkter eller till konsumenterna av dem. Kanske beror det på att vi arbetar med vad som närmast skulle kallas dramaturgiska formler utan att alltid reflektera över det..

Moderata politikern Anna Ibrisagic beskriver i en intressant krönika på bloggen balkanpress hur det känns att bli en journalistisk stereotyp.

Mitt värsta exempel kommer dock från SVT. En programledare ringde mig under valrörelsen 2002 och sa att SVT kommer att ha en serie med fyra program där man på olika sätt belyser svensk politik. Ett program skulle handla om hur långt svenska politiker är beredda att gå för att få vara med i media, det andra programmet om unga i politiken, det tredje om kvinnor i politiken och det sista om invandrare i politiken. Kan ni gissa vilket program de tyckte att jag borde delta i?

Trots att min profil passade in i alla fyra program blev jag alltså erbjuden att delta i programmet som handlade om invandrare i politiken. Jag svarade nej.

Hon skriver programledare, men det var en researcher som ringde. Nämligen jag. Tro mig när jag säger att jag vet hur det funkar.

(via Politikerbloggen)