Eskilering och enögdhet

Idag noterar jag på SvDs ledarsida (pdf) att det kanske är skillnad hur vi fungerar i EU-samarbetet nu när vi har borgerlig regering, och att det får oanade konsekvenser. Detta med anledning av att jordbruksministern sammanfattat sitt departements arbete gentemot Bryssel i en rapport.

Den socialdemokratiska regeringen hade två problem när den reste ner till Bryssel. För det första var den en minoritets- regering. Där Erlandsson, trygg i förvissningen om att han representerar en majoritet, kan vända sig till EU-nämnden och be om förhandlingsmandat, saknade företrädaren den möjligheten. Socialdemokraternas positioner var alltså låsta när de kom till bordet, vilket förhindrade möjligheten att nå resultat. För det andra var den socialdemokratiska regeringen beroende av stödpartier som i mångt och mycket är direkt fientligt inställda till EU. Dessa ville i sina förhandlingsbud snarare driva symboliska frågor och ultimativa krav än skicka en förhandlare i syfte att uppnå faktiska resultat.

Minoritetsproblemet kan socialdemokraterna ha övervunnit nästa gång de kommer till makten. Men dilemmat med två EU-fientliga stödpartier, som förhindrar ett framåtsyftande förhandlingsklimat, är institutionellt. Den rödgröna röran är, om Erlandsson har rätt, sämre på att föra Sveriges talan i EU.

Man kan förstås resa invändningar. Erlandssons analys av läget är säkert förvirrande för många väljare. Hur ska en miljövän rösta, exempelvis, som anser att överstatliga beslut är nödvändiga för att skydda naturen? Knappast på miljöpartiet i alla fall. För den borgerliga EU-skeptikern gäller samma lappkast, fast åt andra hållet.

Roligast med att besöka jordbruksdepartementet var naturligtvis att träffa ministerns galet duktiga pressekreterare Therese Bengtsson, för det var ett tag sedan. Hon hade opererat ögonen veckan dessförinnan, och hade vid pressträffen bara fått full syn på det ena ögat, vilket verkade jobbigt. Jag oroade mig dock mest för att hon inte skulle ha såna där sexiga fyrkantiga brillor på nästippen längre. Hoppas att hennes sambo, Henrik Nerlund, pressis åt Kristina Axén Olin, inte har samma lidelse för heta sekreterare som jag.