På läktaren

Har vi verkligen rätt politiker, frågar jag idag på SvD:s ledarsida.

En eftermiddag på läktaren i riksdagen kan få den mest förhärdade demokratientusiasten att tvivla. I torsdags var det både särskild betygsdebatt begärd av miljöpartiet, interpellationsdebatt samt statsministerns frågestund. Lyckligtvis hade jag en intressant bok med mig (Varför public service?, Timbro 2008, läs den!).

När jag då och då lyfte blicken och såg ut över kammaren, fylld till högst en tiondel, var det blott ansiktet som bytts ut runt den mun som med stapplande halvt innantill lästa ord förde mig tillbaks till Jan Gradvalls fantastiska essä.

Och det bara fortsatte. Anders Ygeman (s) frågade något om klimatet. Aleksander Gabelic (s) frågade något om klimatet. Karin Svensson Smith (mp) frågade något om klimatet.

Men den fråga som återkom i mitt huvud var en helt annan. Hur kunde de här människorna bli valda?

Svaret på den frågan är också en av förklaringarna till varför en förändring av det svenska valsystemet i riktning mot ökade inslag av personval möter sådant starkt motstånd hos vissa: det skulle de inte ha blivit om vi haft personval utan åttaprocentsspärr.

Fredrik Malm skrev en rolig debattartikel efter valet på detta tema. I den finns många intressanta frågeställningar underliggande. Om personval leder till identitetspolitik och klanröstning, till exempel. Och om det kanske rentav är önskvärt.