Svensk kulturdebatt: en blind leder ett fyllo
I dagens OBS i P1 talade jag om varför jag skriver om kultur med tydlig politisk agenda:
"Situationen var galen och fullständigt livsfarlig. Vi borde ha spärrats in hela bunten.
Mina glasögon hade, som vanligt, krossats i publikkaoset framme vid scenen. Jag kunde inte se en meter framför mig i den mörka natten. Turnébussens förare, Ebbot Lundberg, var, som vi andra, höggradigt berusad. Under konserten, som om jag minns rätt slutade med att Ebbot lindade in sin penis i gaffa-tejp, hade han dessutom stukat handen. Union Carbide Productions var landets bästa och vildaste band – kroppsskador var legio. Ebbot klarade vänstersvängarna hyggligt, men varje gång bussen skulle åt höger - vilket var högst oklart när eftersom jag, den enda roddaren med lokalkännedom, var praktiskt taget blind - så var jag tvungen att hjälpa till att vrida den stora och tröga ratten. Naturligtvis stannades vi av polis.
Som borgerlig ledarskribent förutsätts jag inte veta vad rock’n’roll är. Varje gång jag skriver om musik, film, konst, litteratur, kort sagt nämner ordet kultur, griper mängder med kulturtyckare efter sina Powerbooks. Jag garanterar att min inkorg sett helt annorlunda ut om jag skrivit för socialdemokratiska Aftonbladets, och inte för moderata Svenska Dagbladets, ledarsida.
I måndagens OBS poängterar Magnus Eriksson att borgerlig kultursyn är opolitisk. Han har naturligtvis rätt. Kulturen har ett egenvärde, och skall inte användas som instrument för att fostra medborgarna till underkastelse. Eriksson kritiserar därför mig för att jag, som borgerlig med kulturintresse, ändå skriver om kultur med en tydlig politisk agenda.
I den bästa av världar skulle denna min kulturpolemik inte behövas. Tyvärr bor vi någon helt annanstans, där den röst i kulturdebatten som kommer från höger och alltså menar att marknadsekonomi ger mer kultur än planekonomi automatiskt diskvalificeras som icke kunnig, icke trovärdig och oförstående.
Konstnärer har i alla tider smickrat de furstar som stått för deras försörjning. Den diktator har aldrig funnits som inte lyckats köpa sig ett ståtligt monument av sin kulturelit.
Av någon outgrundlig anledning inbillar sig den svenska kulturmaffian att den är annorlunda än sina historiska föregångare, och att den, till skillnad från gamla fursteslickare, är fri.
Besök en genomsnittlig svensk centralort och ta en titt på den offentliga utsmycknaden. På torget står en skulptur till minne av de arbetare som tjänstgjort i ortens pappersbruk. I kommunalhuset hänger en tavla som hyllar arbetarrörelsens betydelse för det demokratiska genombrottet. På vårdcentralen en vepa med motiv från Ådalen.
Kulturarbetarna ser inte. De inbillar sig att de kulturyttringar som vuxit sig starka under det senaste seklets massiva socialdemokratiska maktdominans är - fri kultur. Och att allt som ifrågasätter denna genompolitiserade verksamhet ifrågasätter den fria konsten, den fria teatergruppen, den fria televisionen.
Jag önskar naturligtvis att jag slapp påpeka detta. Men en stor del av den begreppsvärld som definierar vårt kulturliv har formats under stark socialdemokratisk styrning. Vår förståelse av samtida och historisk kultur är begränsad till de mytbildningar och historieskrivningar som vänstern författat. Kulturdebatten är instängd. När någon tänker utanför boxen – som marknadsliberalerna Stegö Chiló eller Stael von Holstein – möts hon med oförståelse. De traditionella kulturdebattörerna förmår inte koncipiera dessa tankar.
Kulturlivet behöver avpolitiseras. Befrias från de kedjor som socialdemokratin fjättrat det med. Det är det jag håller på med. Konsten ska ju, precis som forskningen, vidga våra vyer, skapa tankar som inte tidigare tänkts. Inte dikteras av ministrar.
Fråga vem som helst varför Göteborg alltid haft de bästa rockbanden. Svaret blir att det är en arbetarstad, och att arbetarklassens angst utgör grunden till all bra rock. Mitt arbete är inte slutfört innan stadens hamn, och alltså internationella handel och tidiga tillgång till importerade grammofonskivor, tillskrivs samma betydelse.
Union Carbide Productions kom från Göteborgs övre medelklassiga villakvarter. Deras debut, en flexisingel inbladad i Carl Abrahamssons fanzine Lollipop, hette Financial declaration och hade refrängen I want more. Det är borgerlig kultursyn.
När Ebbot fördes iväg med polisbilen var jag uppjagad. Hur skulle det gå med turnén om sångaren burades in? Från baksätet Patrik ”Kakan” Caganis, en av landets vassaste och mest självförbrännande gitarrister: ”Ta det lugnt. Detta är tredje gången.”
Polisen körde oss till efterfesten."
