Maybe the television set was broke.

Idag kommenterar jag brottsutvecklingen på SvD:s ledarsida. Eller så, å andra sidan, kan man se det som att jag recenserar No country for old men. Se den om ni inte redan gjort det! 

Bröderna Ethan och Joel Coens senaste film No country for old men är ett mästerverk. Trots det makliga tempot är handlingen, som i grunden är en jakt där en enkel man råkar komma över ett penningbyte från en misslyckad narkotikauppgörelse och sedan förföljs av en psykopatisk yrkesmördare, så gastkramande att man stapplar från biofåtöljen till närmsta bar. Men mördarfrisyren och det skickliga berättarhantverket är bara delar av förklaringen.

Filmens övergripande tema rör sorgen hos en åldrande polisman, kargt förmedlad av Tommy Lee Jones, över en tid som flytt – en tid när en lagens man knappt behövde bära vapen. Och det obegripliga i samtidens våldsexplosioner, knarkbrott och bestialiska övergrepp på småbarn.

Det finns säkert vetenskapsmän på Brottsförebyggande rådet och de kriminologiska institutionerna vid våra universitet som inte känner lika starkt med den gamle sheriffen. Men de flesta av oss stirrar lika oförstående som Tommy Lee Jones när vi bläddrar i kvällstidningen.