Antihistaminer och antihizbollah

Tack vare kortisomkräm och en kortisonsnaps (känner mig som James Mason i Nicholas Rays "Bigger than life"), en adrenalinspruta och lite antihistaminer (hur kan det komma sig att vi har låtit allergikerna ha antihistaminerna för sig själva - de tycks ju funka mot allt!?) skrev jag om Hizbollahs makt över Libanon på SvD:s ledarsida idag.

Det var vintern 2007, bara månader efter kriget mellan Israel och Hizbollah. När vi klev ur bussen i Beiruts södra förorter blev vi genast mötta av några välbyggda unga män i svarta vindjackor. Alla hade varsin liten kommunikationsradio i handen, men i övrigt fanns det inget som signalerade att det var fråga om soldater. Inga vapen.

De hade järnkoll. De stod i varje korsning och såg vilka som kom in i kvarteren och vilka som lämnade. Alla som inte passade mallen fick en fråga om vad de hade för ärende. Det fanns inget hotfullt i luften, men det var en uppvisning i total kontroll – även i en tid när israeliska angrepp torde ha försvagat organisationen markant. Det rådde inga tvivel. Detta var Hizbollah-land.

När Libanon i helgen efter nitton misslyckade försök kunde välja general Michel Suleiman till president var det ytterligare bevis för Hizbollahs kontroll. Inget sker utan deras samtycke.