Englas begravning
I Dagens Nyheters radiokrönika ägnar sig MarieLouise Samuelsson åt debatten om huruvida det är rätt eller fel av SVT att sända mördade flickan Englas begravning på lördag. När jag var med i Godmorgon, världen! i söndags så diskuterades frågan, varför jag får agera exempel i Samuelssons krönika.
I en briljant krönika i Godmorgon, världen! i P 1 tog Ulrika Knutson upp detta, apropå SVT:s beslut att direktsända Engla Höglunds begravning och risken att SVT, trots goda avsikter, använder en privat tragedi för att åstadkomma en timmes biogråt. Men det är inte alla som delar Ulrika Knutsons farhågor.Ööh, nej. Att SVT sänder Englas begravning leder inte med automatik till att andras begravningar måste sändas. Slika gränsdragningsproblem brottas alla redaktioner dagligen. Bara för att, till exempel, man rapporterar om ett rånoffer betyder inte det att alla rånoffer får sin historia berättad i pressen.
I den påföljande paneldiskussionen i Godmorgon, världen! menade SvD:s ledarskribent Per Gudmundson att det vore att inta ett von-oben-perspektiv , att inte efterkomma önskan från Englas anhöriga att flickans begravning ska direktsändas. Och så kan man naturligtvis se det, även om en konsekvens av Gudmundsons resonemang blir ett slags medial jämlikhet, som ger alla som vill rätt till tv-sänd begravning. Man kan och bör också se att SVT har bundit upp sig för nya önskningar, från andra anhöriga.
För det inträffar, som Knutson påpekade, ständigt våldsdåd och tragedier som drabbar barn, att vissa av dem berör särskilt starkt är inte bara relaterat till dådet, utan till medieexponeringens omfattning. Och den tilltar, känslosamhet har blivit mediernas lilla svarta, man spelar inte på djupt känd sorg, utan på ytsentimentalitet, på biogråten. Varför? Ja, det är exempelvis mycket billigare att producera medial lökskalning, med syfte att få allmänhetens ögon att tåras, än att låta journalister ägna sig åt maktgranskning och substantiella nyheter.
Och Samuelsson utgör ju ett klockrent exempel på den von-oben-attityd som är förhärskande i frågan. Vanligt folks känslostormar jämför hon med lökskalning. En stor del av befolkningen lever till stor del genom tv. De är inte sämre människor för det. Deras tårar är inte mindre värda. Deras deltagande i sorgeakten blir inte betydelselöst bara för att det sker på håll.
Det kommer heller inte att bli ett smaklöst jippo. Jag har jobbat tillräckligt länge med tv för att veta att SVT kommer att sköta det här uppdraget perfekt. Inga i landet är bättre skickade att genomföra detta än de mycket duktiga producenterna på SVT.
Ett annat argument, som dock inte Samuelsson anför, är att Englas familj utsätter sig för något de inte förstår den fulla vidden av. Där är von-oben-attityden igen. Det är vuxna vanliga människor, ju, som garanterat har en mer avslappnad relation till medierna än kulturskribenterna har, och vars önskemål självklart inte skall förringas. Redaktörerna ska inte klappa folk på huvudet och säga att det där förstår bara vi journalister.
Jag säger bara Pigge Werkelin. Efter tsunamin använde han medierna som terapeutisk kanal lika mycket som medierna använde honom som berättargestalt. Werkelin satt med i varenda sändning och figurerade på varenda uppslag. Han talade ut, kanaliserade både sin egen och åskådarnas smärta, kommunicerade hjärta till hjärta och skapade sig en plattform för ett nytt liv efter katastrofen. Vem är jag att säga att han inte visste vad han gjorde? Vem är jag att påstå att det hade varit bäst ogjort?
Englas familj har förlorat sin dotter till ett fruktansvärt och obegripligt våld. De vill dela sin sorg med folket. Det vore äckligt om sådana som MarieLouise Samuelsson skulle sätta sig däremellan.
