Trots, eller tack vare?

Jag gillar när skribenter tar det stora greppet och refererar till historiska förlopp i en aktuell fråga. Marcus Fridholm, på bloggen Sagor från livbåten, har skrivit ett läsvärt försvar för ståndpunkten att staten helst ska låta bli att övervaka invånarna. Kanske har han inspirerats av att vår utrikesminister som äntligen börjat försöka förklara pedagogiskt vad FRA:s verksamhet har haft för betydelse, just i några blogginlägg med historisk fond, så att vi kan få veta om den här lagen kan vara till någon nytta eller bara är ett hot. Ett utdrag från Marcus:

Vad är det terroristerna, fascisterna och nazisterna har gemensamt? Jo hatet mot det öppna samhället. Samtidigt som de utnyttjar precis just den öppenheten för att nästla sig in, utnyttjar friheterna för att dölja sina avsikter, gömmer sig på ett sätt som inte är möjligt i ett kontrollsamhälle, så är det samhälle de utnyttjar just det samhälle de vill förgöra. Så frågan är om vi verkligen själva skall göra jobbet åt dem, så att de slipper?

Även om myndigheterna och beslutsfattarna är pålitliga idag, vilket inte alltid är fallet – så har vi glömt något riktigt väsentligt. Morgondagens Hitler ligger just nu på BB någonstans, eller om inte just nu, så kanske om några år – eller också går han eller hon redan i lekskolan.

Det enda han eller hon behöver, är att vi skapar ett samhälle som liksom den veka Weimarrepubliken inte förmår stå emot när stövlarna börjar marschera. Det bästa sätt vi kan göra det på är att urholka vår demokrati, göra människor rädda för att yttra sig fritt, få folk att se sig över axeln, normalisera övervakningen. Om vi sen kapar skyddet för liv och egendom så att polisen istället ägnar sig åt att jaga ungdomar som delar ettor och nollor eller att beivra brott mot bälteslagen, samtidigt som vi avvecklar allt skydd mot militära hot – då har vi skapat precis en sådan svaghet Hitler använde sig av för att ta över den absoluta makten.

Det där är bra retorik. Men man kan ju använda samma teknik - att ta hjälp av historien - för att göra frågan lite mer komplicerad ändå. För vad är ett militärt hot? Kan det vara din kommunistiske granne?

Följande är ett utdrag ur Wilhelm Agrells bok "Övrig illegal verksamhet - övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare 1958-1968", sidorna 17 och framåt, som utgör en god redogörelse för en period då Sveriges ledning tvangs fatta många svåra beslut. Man både handlade med djävulen och försökte hålla honom stången, och kanske fanns det aldrig, givet omständigheterna, ett beslutsalternativ som var så där perfekt som man önskar när man sitter här hemma och bloggar om övervakningssamhället.

För när man har läst vad Agrell beskriver i detta kapitel (jag har valt bort en massa snaskiga delar, som tex om samarbetet med Gestapo, så låna boken på bibblan, den är slut i handeln och att förlaget skulle trycka nytt är väl inte att hoppas på) så hamnar man i den svåra frågan om Sverige är en stabil demokrati trots, eller tack vare. Avgör själv.

Allmänna säkerhetstjänsten bildades 1939; den statliga säkerhetskungörelse som utgjorde verksamhetens instruktion hade ett år tidigare beslutats av regeringen. Initiativet kom ursprungligen från militärt håll: den år 1936 inrättade försvarsstaben ansåg att det moderna kriget innebar att censur och övervakning inte bara kunde inriktas på rent militära förhållanden, utan också måste gälla 'andra grenar av samhällslivet'. De militära säkerhets- och underrättelseorganen behövde en civil motpart med vidsträckta befogenheter och rikstäckande ansvar. Såväl säkerhetskungörelsen var hemliga inte bara för allmänheten utan också för riksdagen. Först i januari 1943 blev riksdagen informerad till följd av en JO-anmälan från ett antal personer i hög samhällsställning som utsatts för ett grundlöst anhållande. Den allmänna säkerhetstjänstens existens blev emellertid känd för medborgarna först 1948, två år efter det att organisationen upplösts.

Allmänna säkerhetstjänsten växte snabbt och kom som mest att omfatta mer än tusen befattningshavare. Säkerhetschefen, underståthållare Eric Hallgren, hade till sitt förfogande en lokalorganisation med sju övervakningsområden samt en riksorganisation vars viktigaste enheter var centralbyrån och spaningsbyrån. Under centralbyrån sorterade kontrollavdelningar för post, teleförbindelser, radio och samfärdsel. Spaningsbyrån leddes av statspolisintendenten i Stockholm Georg Thulin, och dess huvudsakliga spanings- och övervakningsenhet var kriminalpolisens sjätte rotel. Här ansvarade avdelningen 1 för Sovjetunionen och svenska kommunister, avdelning 2 för Tyskland och dess förbundna liksom svenska nazister och avdelning 3 för de allierade samt motståndsverksamhet i Danmark och Norge. Chef för avdelning 1 var kommissarie Erik Lönn, för avdelning 2 Wilhelm Magnusson och för avdelning 3 överkonstapel Nils Fahlander (senare Otto Danielsson).

1940 års undantagslagar gav Allmänna säkerhetstjänsten vidsträckta befogenheter. Sammanlagt beräknas drygt 50 miljoner postförsändelser och 11 miljoner telefonsamtal ha kontrollerats under kriget. Säkerhetstjänsten hade långtgående befogenheter att gripa och kvarhålla personer misstänkta för spioneri och sabotage. Flyktingar kunde interneras i slutna förläggningar om de misstänktes ägna sig åt politisk verksamhet som kunde hota rikets säkerhet eller förhållande till främmande makt.

Ett av de centrala syftena med övervakningen var att samla in material till olika register över personer som bedömdes kunna utgöra säkerhetsrisker. Tre typer av register fördes: S-listan, registret över 'politiska ytterlighetsriktningar' och krigsfallsregistret. S-listan upptog namn på personer och organisationer som kunde misstänkas för statsfientlig verksamhet. Registrering av ytterlighetsriktningar var inte kopplat till några preciserade brottsmisstankar utan avsåg åsiktsregistrering. I slutet av 1944 fanns drygt 80.000 personer i säkerhetstjänstens register över ytterlighetsrikningar, och av dessa var drygt 58.000 klassade som kommunister medan 13.000 var klassade som nazister. Utöver dessa kategorier registrerades syndikalister (drygt 4.000) och aktiva antinazister (drygt 3.000). Krigsfallsregistret upptog de svenska och utländska medborgare som skulle spärras in i händelse av ett angrepp på landet.

/.../

Det nya världspolitiska läge som uppstått i och med krigsslutet gjorde att en i fredstid fungerande säkerhetspolis på många håll ansågs mer eller mindre obehövlig. När Allmänna säkerhetstjänsten började avvecklas i januari 1946 var endast 237 personer sysselsatta inom verksamheten.

/.../

Våren 1948 förändrades situationen i grunden. Pragkuppen och det begynnande kalla kriget visade att en ny världsmotsättning hade trätt i den gamlas ställe. Genom maktövertagandet i Tjeckoslovakien hade de sovjetiska makthavarna visat att de var beredda att med subversion via inhemska kommunister störta en laglig regering. Över hela Västeuropa hade kommunistpartierna vunit stora framgångar under de första efterkrigsåren, inte minst i de länder där en stark och välorganiserad motståndsrörelse byggts upp efter 1941. I länder som Italien och Frankrike kunde kommunistpartierna genom kontroll över fackföreningar genomföra framgångsrika strejkaktioner med tydliga politiska syften. Bilden var liknande i de nordiska grannländerna Danmark och Finland. I Danmark hade borgerliga kretsar under besaettelsen i det längsta bekämpat landets motståndsrörelse vilket vid krigsslutet ledde till en kraftig prestigevinst för kommunisterna. I Finland kom det efter vapenstilleståndet 1944 legaliserade kommunistpartiet in i regeringen och lyckades där få kontrollen över inrikesdepartementet och därmed såväl den ordinarie polisen som säkerhetspolisen Stapo. 1948 förekom politisk oro och rykten om förestående kommunistiska kuppförsök i både Danmark och Finland.

Också i Sverige hade kommunistpartiet stora framgångar. 1944 ökade partiets väljarandel i andrakammarvalet från 3,5 till 10,5 procent; i Norrbotten tog kommunisterna nära en fjärdedel av rösterna.

/.../

Hösten 1948 återupptog statspolisen registreringen av kommunister med det krigstida registret över ytterlighetsriktningar som utgångspunkt. Den tillfälliga organisationen från 1946 permanentades och anslagen fördubblades.

Nå? Trots eller tack vare?

PS:

Medan ni grubblar kan jag inte låta bli att delge en fotnot från sidan 29, ibidem.

Postkontrollen var till vissa delar total. I januari 1940, under Finlands vinterkrig, begärde säkerhetschefen Hallgren "med hänsyn till den kommunistiska verksamheten i Norrbottens län" att få kontrollera all post mellan länet och övriga Sverige eller utlandet.