Den tekniske mujahedinen

Vad kan ha skapat denna iver att klubba igenom en lag som skapat en sån kraftig motreaktion och möjligen fått politiker att mer eller mindre begå politisk självmord?

Är det verkligen hotet från terrorismen? Jag tvivlar. Därmed inte sagt att jag håller med i alla delar i de argument som framförts mot att jaga terrorister i kabel. Jag har noterat ett påstående i FRA-debatten om att fienden inte använder telefon eller e-post som vi snälla människor. Och visst har jag läst min beskärda del av jihadisternas tidskrift The Technical Mujahid, vilken ju visar att man är medveten om säkerhetsproblemen med traditionella kommunikationer.

Men en aktuell nyhet från Washington Times säger något mer.

KABUL, Afghanistan | Taliban forces have discovered a novel tactic to move undetected through strongholds at night - blow up cellular telephone towers unless local officials turn off the networks from dusk to dawn.

The strategy has been used widely in rural areas of Kandahar and Helmand provinces in southern Afghanistan midwinter, said U.S. officials, who estimate that at least 50 towers have been attacked in Helmand province alone.

U.S. officials, however, said the tactic is just as likely to alienate locals, who have grown accustomed to keeping in touch with family and friends and view the spread of cellular networks to rural areas as a sign of progress.

Mark Laity, the senior NATO spokesman in Kabul, said it is common for towers to be turned off for at least part of the night in areas where insurgent presence is strong.

"The perception is that the Taliban believes it gives them extra security against ISAF forces," Mr. Laity said, referring to NATO's International Security Assistance Force, which includes about 33,000 U.S. troops.

Här kan det förstås vara värt att påpeka att Sverige har trupp i Afghanistan, och betryggande inflika att de, eftersom de jobbar under internationellt befäl, säkert får ta del av den signalspaning som sker i de afghanska näten och som gör att man kan hålla koll på talibanernas truppförflyttningar och annat. Säkert har de också egen signalspaning på plats.

Nå. Talibanernas kommunikationer går förstås inte via Sverige, så det ger ju ingen anledning att massövervaka folket här. Och telefonin i fråga är väl eterburen, varför man redan anser sig kunna scanna den. Är det ingen som protesterar mot det, förresten. Varför ska FRA kunna lyssna på mobilerna?

Men nog använder jihadisterna utomlands telefon, och nog vill de fortsätta göra det. Garanterat också Skype, om det är billigare. Det är ganska dyrt att leva som terrorist, nämligen. Det är bland annat därför de ägnar sig åt kidnappningar och droghandel som kompletterande verksamhet.

Jihadisterna i Sverige, då? De är ju ganska få - så de går ju hyfsat bra att hålla koll på genom Säkerhetspolisens traditionella metoder. Men nog använder de telefon och e-post, allt.

Ta bara exemplet Mirsad Bektasevic som, innan han reste från Kungälv till Bosnien för att försöka bli Sveriges första självmordsbombare med hjälp av nästan 20 kilo sprängmedel, konverserade ganska friskt med sina danska kumpaner såväl på telefon som på chattforum. Hans radikaliseringsprocess kunde man följa i realtid på nätet. Hans mobil, förresten, och laptop innehöll de kontaktuppgifter som gjorde att man kunde gripa Younes Tsouli. Argumentet att Bektasevic nu har lärt sig läxan om ospårbara kommunikationer stämmer dock säkert. Enligt GP tycker han att det är jobbigt i fängelset där nere. Trist att höra.

Som sagt, de hemodlade jihadisterna är inget existensiellt hot mot svenska staten, och det finns god anledning att tro att Säpo klarar av att hålla koll på dem, men nog använder de samma kommunikationer som vi.

Men. Hur som helst. Det är nästan så jag tror att terroristjakten är ett sidospår i debatten om FRA:s befogenheter.

Jag tycker den mest spännande detaljen, som Computer Sweden skrev om, handlar om att en stor del av ryssarnas internettrafik går genom Sverige. Jag vet inte om den uppgiften är sann, men det låter troligt och om den stämmer kan jag föreställa mig att tanken på att komma över den trafiken har spelat viss roll för dem som fattat beslut om FRA-lagen.

Det är ju inte så att Ryssland har någon (aktuell) plan att invadera oss, förstås. Men vår säkerhet är direkt beroende av utvecklingen där. Och den utvecklingen är inte direkt lovande. En (osignerad) ledare i Svenska Dagbladet från i maj behandlade en intressant aspekt av Ryssland under Putin, med anledning av en aktuell rapport.

I den nyutkomna skriften Ryssland – en suverän demokrati? En studie om folkstyre och statsmakt i förfall (Totalförsvarets forskningsinstitut FOI) granskar Rysslandskännaren Vilhelm Konnander den ryska demokratins utveckling under Putin avseende en rad parametrar. Studien ansluter sig till dem som tidigare konstaterat tillbakagångar vad gäller medborgerliga rättigheter och möjligheter till fria och rättvisa val. ”Det enda område som rönt en positiv utveckling är den politiska stabiliteten”.

Inte heller uppkomsten av en stark medelklass leder nödvändigtvis till utveckling i demokratisk riktning. ”I det ryska fallet vill man uppnå modernisering utan demokratisering i västerländsk betydelse.”

Det kan tyckas oroande i sig. Men Konnander sätter också fingret på en mer oväntad följd av utvecklingen under Putin. I normalfallet förknippar man politisk stabilitet och centralisering med stark statlig maktutövning. Men Konnander visar, bland annat med stöd av Världsbankens styrbarhetsindex, att så inte blivit fallet i Ryssland de senaste åren. Istället har ”den offentliga styrelseförmågan avsevärt försvagats, varför det politiska systemet blir alltmer mottagligt för kriser.” ”Demokratin i Ryssland har gått tillbaka, men det har också förmågan att långsiktigt upprätthålla ett auktoritärt styre. Rysslands politiska framtid blir därmed alltmer osäker.”

Det är lätt att förstå oron i de stater som ligger inom Rysslands närmaste intresse-sfär. Utvecklingen är oförutsägbar redan på kort sikt. På tisdagen höjde Georgiens integrationsminister Temur Jakobasjvili varningsflagg. Ett krig mellan Ryssland och Georgien är ”mycket nära”, sade han, angående Rysslands beslut att sända truppförstärkningar till den georgiska utbrytarregionen Abchazien.

På längre sikt är allt ännu mer oklart. Det officiella Sverige blundar helst för den här utvecklingen. Men sanningen är den att vi nu har ett grannland med stormaktsambitioner såväl ekonomiskt som militärt. Ett land som både är auktoritärt och samtidigt bräckligt. Upprustat – men kriskänsligt. Otryggare förutsättningar har inte setts på länge.

Är försvarsminister Sten Tolgfors underrättad om vad som ryms bakom den politiska stabiliteten?

Kan man tänka sig att Tolgfors faktiskt är det, och att FRA:s iver bygger på en liknande tes?