Entebbe fortfarande coolast

Alla tycker vi att det är häftigt att Colombias armé lyckades frita Ingrid Betancourt. Men glöm aldrig den coolaste fritagningen någonsin: Entebbe. För något år sedan beskrev jag den så här:

Operation Entebbe är ungefär så sexigt det kan bli inom kontraterrorism. Det är en närmast mytisk insats som fortfarande trettio år senare ger ståpäls på alla säkerhetspolitisk intresserade.

Sommaren 1976. Vänstervågen sveper över Europa. Och då, precis som nu, hade terroristerna i väst stort utbyte med terroristerna i mellanöstern - ideologiskt, ekonomiskt och materiellt.

Den 27 juni 1976 manifesterar sig detta utbyte. Två palestinier och två tyskar stiger ombord på ett passagerarflygplan på väg från Aten till Paris och kapar planet med 248 passagerare ombord. De två tyskarna var grundare av rörelsen Revolutionäre Zellen, ett nätverk av autonoma terroristgrupper. Palestinierna var medlemmar i Folkfronten för Palestinas Befrielse, mer känt som PFLP.

Här kanske det ringer en klocka för några läsare. PFLP? Jovisst. De är aktiva än idag, och är den grupp som Ali Esbati valde att sponsra i ett utspel som hade till syfte att protestera mot att EU betraktade PFLP som terrorister. Som sagt. Inget får en att gå igång som gammal frän sjuttiotalsterrorism.

Så, vad gjorde man på mitten av sjuttiotalet när man kapat en Airbus, när de sovjetiska stödpengarna brände i fickan, och världen låg för ens fötter? Det kan tyckas vara en svår fråga, men på den här tiden var svaret glasklart.

Uganda.

Filmaktuelle Idi Amin var hela världens favvo-diktator. Karismatisk, brutal och bländande. Sovjetstödd. Och palestinavän. Det var där man skulle hänga på den tiden, helt enkelt, om man var radikal.

Flight 139 dirigerades till Entebbes internationella flygplats, Uganda, där kaparna släppte alla passagerare som inte var judar. Japp. Det var en sån där härligt etniskt rensad flygplanskapning. Bara judar och israeler göre sig besvär. Kaparnas krav var det vanliga - släpp fångarna loss - och fick de inte som de ville skulle de avrätta judarna med början den 1 juli.

Lätt som en plätt, tänkte kaparna. Bara att luta sig tillbaks, och njuta av det ugandiska köket, och kanske få provsmaka lite av det där salta människoköttet som Idi Amin sades tillaga då och då.

Men på den här tiden rockade verkligen Israel. Att fienden befann sig långt utanför Israels gränser var inte nödvändigtvis ett hinder för vare sig spektakulära insatser eller lönnmord.

Operation Entebbe/Thunderbolt rullade igång.

Först och främst förhandlade man fram en ny tidsfrist för avrättningarna, som sattes till den 4 juli. Och man kan ju undra varför skurkarna går på det där varje gång. Nån borde berätta för dem att inte förhandla. De blir ju bara blåsta. Men, men, det kanske är därför de är skurkar och inte raketforskare.

Omkring midnatt den 3 juli landade ett lastflygplan på Entebbes flygplats. Ut rullade en militärkolonn centrerad kring en svart mercedes - Idi Amins älsklingsbil. Men det var inte Idi Amin och hans följe. Det var israeliska elitsoldater. Den svartlackade mercedesen hade man lånat från en civil israel med löfte om att den skulle återlämnas i sin röda ursprungsfärg.

Kolonnen körde upp till huvudbyggnaden, stormade ankomsthallen och skrek "ner på golvet" på hebreiska - och pepprade dem som stod kvar. En handgranat in i ett angränsande rum tog kål på de kvarvarande terroristerna.

Samtidigt på flygplatsen slog israeliska trupper ut elva av Ugandas parkerade jetplan så att hemresan skulle gå smidigare. Elva MiG, det måste ha varit, typ, Ugandas samlade flygvapen.

Operationen tog runt 30 minuter.

Alla terroristerna dödades. Flera dussin ugandiska soldater dödades. En israelisk soldat, Yonatan Netanyahu, omkom. Alla i gisslan utom tre [fyra, tyvärr, blev det senare] (de förstod väl inte hebreiska) överlevde och kunde transporteras hem.

På en halvtimme, alltså.