Eller delas ut med flingpaketen.

Den omläggning av migrationspolitiken som nu pågår kommer, lovar jag, att visa sig vara ohyggligt viktig, dels för invandrarkollektivets möjligheter att ta sig fram i landet och dels för toleransen i samhället. Om denna, och om fortsatta reformer, skriver jag i dag på SvD:s ledarsida, med anledning av migrationsminister Tobias Billström et consortes artikel på DN Debatt. Kritiken är förutsägbar och infantil, men så blir det väl kanske alltid vid värderingsskiften.

Det här är bra tankar. De står i bjärt kontrast till den tidigare förmenta välviljan, som i själva verket lett till utslagning, stigmatisering och fusk i asylprocessen. Som väntat säger oppositionen att m ”fiskar i mörka vatten” och delar upp i ”vi och dom”, som Veronica Palm (s) uttryckte det. Men sanningen är ju att det finns ett vi och ett de. Medborgarskap ger en särställning.

Den enda idé som luftas i hennes eget parti är den att staten ska bestämma var invandrarna ska bo, ett slags kommunarrest som svårligen kan betecknas som generös eller human. Och i stödpartierna är huvudfrågan amnesti åt dem som nekats uppehållstillstånd men ändå klamrar sig kvar i landet, vilket ofelbart skulle leda till att ännu fler börjar hålla sig undan myndigheterna i hopp om amnesti, varefter politiken återgår till ruta ett. När blev det humanism att få barnfamiljer att gå under jorden?

Apropå DN Debatt. Dagens artikel om en projicerad invandring (några decennier fram) om 200.000 personer om året är intressant. Blir någon förvånad över att folk känner att beslut fattas över deras huvuden? Och visst är det åtminstone i det perspektivet rimligt att göra en tydligare åtskillnad mellan medborgare och icke sådan, och inte dela ut medborgarskap med flingpaketen. Eller ska 200.000 personer årligen ges tillgång till alla sociala program i landet?