Serendipitet

Jag hamnade i Uppsala igår, och greps av en oändlig John Cusack-sentimentalitet, vilken jag hoppas att jag lyckades förmedla en smula av på SvD:s ledarsida.

UPPSALA Många förknippar Uppsala med vårens baler och mösspåtagningar, men det är vid den här tiden på året som staden är som vackrast. Luften är klar, i lövverken kommer en skiftning mot gult, och en promenad längs Fyrisån förbi Svandammen och upp bakom Slottskällan förflyttar ens sinne till det stämningsläge som annars bara ses i romantiska komedier, där älskande par går med rosade kinder och sparkar i lövhögarna. Hösten är här en förväntans tid.

På Biomedicinskt centrum berättar professor Bengt Mannervik för Alliansens fyra partiledare om forskningens förutsättningar. Han nämner ordet serendipitet, och det passar bra, inte bara för att det finns en lagom sentimental romkom just med namnet Serendipity (Om ödet får bestämma, 2001), utan för att begreppet fångar den oförutsägbarhet man måste kalkylera med i forskningspolitiken. Många av historiens stora vetenskapliga framsteg har varit slumpmässiga upptäckter snarare än mödosamt avtäckta sanningar. För att nå resultat måste man veta både vad man vill uppnå och vara beredd på att det man söker kanske finns någon helt annanstans. Översatt till forskningspolitiska termer betyder det att man måste satsa rejält både på den specialinriktade spetsforskningen och på den mer förutsättningslösa grundforskningen. Man kan inte snåla på den ena sidan.

BMC, förresten, verkar vara en supermagnet för invandrartjejer. I korridorerna måste det ha varit, såg det ut som, typ 70 procent tjejer, och minst hälften med invandrarbakgrund. Om vi lyckas ta vara på den resurs som de här tjejernas utbildning är så kanske det blir riktigt bra.