Biståndets svarta bok

Fungibilitet är det roligaste ordet sedan man uppfann gurkburken.

I andra änden av salen har journalisten Bengt Nilsson precis presenterat sin bok Sveriges afrikanska krig (Timbro), som är en uppgörelse med den svenska statens bidrag till allsköns krigsherrar och diktatorer på den afrikanska kontinenten. Därmed läggs ytterligare en anklagelseakt till det senaste årets ifrågasättanden av den välmenande godtrogenhet vi alltför ofta sammanblandar med biståndsverksamhet. Tidigare i år kom Jan Mosanders fina reportagesamling Pengarna som försvann (Fischer & Co), och kanske ska man också nämna Pär Krauses mer polemiska debattbok Det svenska biståndsberoendet (Timbro 2007) i denna nya Sida-skepticismens samling.

Evenemanget är nästan fullsatt. Flera som redan läst Nilsson är lyriska. Första delen, säger en, är som en deckare.

Det är sant. I inledningskapitlet mördas två svenskar redan efter några meningar, varefter man får följa biståndsekonomen Stefan de Vylders schackparti mot kommunistdöden i Addis Abbeba på sjuttio­talet. Han överlever de afrostalinistiska utrensningarna med en hårsmån, efter att ha ifrågasatt det svenska biståndet till denna massmördande diktatur och sovjetklient som Etiopien var, och därmed gjort sig till måltavla för de dödskommandon som säkerställde revolutionens fortgång.

Men det är inte det som upprör mest. Det värsta är att läsa om hur biståndstjänstemännen högre upp i näringskedjan tvättade rena rapporterna som de Vylder skickade hem till Sida, så att ingen kritik mot den röda terrorn skulle störa politikernas biståndsvilja.

Det här är historia, förstås. Idag finns bättre mekanismer på plats, som minskar risken att staten direktfinansierar dödskommandon. Ändå är biståndet fortsatt problematiskt.

Nilsson betonar begreppet fungibilitet. Det är inte bara ett kul ord att säga – fungibilitet! – utan avser även ett dilemma med även de mest behjärtansvärda biståndsinsatser. När man inte vill stödja en krigsherre eller en diktatur rakt av, så låter man i stället bygga en skola, eller ett vattenreningsverk, eller ett sjukhus, vilket verkar oproblematiskt och gott. Men även dessa insatser frigör pengar, som diktatorn annars skulle behövt spendera själv, till krig och andra dåligheter. Givarländerna pysslar om befolkningens basbehov, så att diktatorn kan fortsätta sin upprustning.

Nilsson refererar till professor Paul Collier, som uppskattat att 40 procent av Afrikas militärutgifter finansieras med biståndspengar. Om det är sant har svenska skattebetalare all anledning att känna större skuld för biståndet än för kolonialismen.

Jag kan varmt rekommendera samtliga tre nämnda böcker. Nu saknar jag egentligen bara en mer statistiktung och sifferbetonad skrift på svenska (både Mosander och Nilsson är mest reportageböcker, och kan avfärdas som anekdotiska trots det teoretiska ramverk som omger dem). Tänk om någon kunde övertala Johan Norberg att skriva en bok om Afrika-biståndets effekter och hur det skulle kunna ha gått om vi satsat annorlunda!