gudmundson: Min morfar Carl Modigs levnads historia

Min morfar, Carl Modig, skrev ner 20 sidor om sitt liv när blev pensionär och fick tid. Han levde från 1893 till 1985, och hans levnadsteckning - om än kortfattad - är som en fresk över arbetarrörelsens födelse och fortgång. Nedan återges hans nedtecknade historia, transkriberad av min mor Elisabeth.

"Mitt liv
av Carl Modig

Uppväxt
Jag är född den 21 juni 1893 i Södra Hestra församling, Västbo Härad, Jönköpings län. Föräldrar: Banvakten Sven Johansson Modig, född 1857 i Bredaryds församling, samma län och Karolina Melin, född 1855 i Torskinge församling, också i Jönköpings län. Äktenskapet ingicks 1885 sedan min far blivit banvakt vid Halmstad - Nässjö järnväg där far hade arbetat som rallare under byggnationen.

Han hette då Johansson, men vid anställningen ansåg baningenjören att det fanns allt för många Johanssöner, varför han sa: "Du får heta Modig", vilket Far motvilligt fick förklara sig nöjd med. Det var inte så omständligt på den tiden att ta sig ett tillnamn. Johansson fanns ju fortfarande kvar i prästbetyget.

I mitt prästbetyg stod det i många år "Svensson Modig" men vid en av mina många flyttningar hade någon rationell präst tagit bort Svensson och endast skrivit Modig. Praktisk, som jag alltid har varit, gjorde jag ingen anmärkning.

Äktenskapet välsignades med tre barn: Jenny Konkordia född 1886, Johannes Viktor född 1888 och Carl Fredrik 1893.

Som järnvägen var nybyggd hade man inte hunnit bygga några banvaktstugor, varför föräldrarna arrenderade ett gammalt soldattorp, som inte längre användes för sitt ändamål, i Kindhult, Kinnared. Soldaten bodde barnlös granne med oss på ett annat soldattorp. På andra sidan bodde en annan torpare med en barnrikefamilj. Annars var det minst 3 km till byn Kindhult, varunder torpen lydde.

Torpet låg lämpligt till i mitten av Fars vaktsträcka, som jag vill minnas var 6 km lång mellan Kinnareds och Landeryds stationer. Den förstnämnda låg i Halland 4 km från hemmet - alltså är jag född på Hallandsgränsen. Där handlade vi och gick till kyrkan. Vår egen kyrka låg en hel mil bort. Lika långt hade vi ungefär till Västgötagränsen. Dialekten var därför rätt blandad, särskilt med halländska. Till Halmstad hade vi bara 5 mil. Till vår egen länsstad, Jönköping, var det närmare 10 mil.

Fars släkt
Far hade 5 syskon, 2 bröder och 3 systrar. En syster och yngsta brodern reste till Amerika, vilket var mycket vanligt vid den tiden. Med dem hade vi brevkontakt. På dem hade vi vackra foton, som vi barn var mycket stolta över. Mor var duktig på att läsa och skriva. Därför fick hon ofta hjälpa andra att skriva brev till deras barn i Amerika. Det fanns också de som hade svårt för att läsa brev. Då läste hon åt dem. Det var också meningen att min bror skulle resa till Amerika när han var ung, men han började då att bli Mors stöd, och hon ansåg sig inte kunna undvara honom, för jag var för liten. Det skiljde ju 5 år på oss. Han var erbjuden att låna pengar till resan. En farbroder gav sig ut i många år och ingen visste knappt vart. Det hade talats om ön Ven. När jag under min vistelse i Danmark 1925 gjorde en utflykt till Ven och bl a kom upp i kyrkans torn för att se den underbara utsikten och hörde att guiden föreföll känna hela öns befolkning, frågade jag om hon kände till någon August Johansson, som troligtvis bott där i många år. "August Johansson är död" blev svaret "men där nere bor hans dotter, som är gift." Varpå hon pekade ut platsen. Jag kilade dit för att hälsa på min kusin och för att sedan kunna hälsa släkten från den "förlorade sonens barn". Kusinen var utgången, men en dotter fanns hemma, som kunde berätta om farbror August. På hemresan från Danmark gästade jag en faster i Bredaryd, där jag kunde berätta för dem om farbror August.

Under min tid i Jämtland, (varom jag skall berätta längre fram) hade jag besök av min bror och en annan fasters man, som jag hade nöjet att få följa upp till Åreskutans topp, vilket var en upplevelse för dem.

En kusin till Far, som kommit upp till Norrland som rallare och blivit fast för en bonddotter i Jämtland, träffade jag på ett underligt sätt. En person som handlade i min butik där, hade på tåget från Göteborg träffat en mycket pratsam herre. Han var Smålänning och i det sammanhanget hade min kund berättat att i den butik han handlade var föreståndaren, Modig, också Smålänning. Då hade gubben kommit på att jag kunde vara son till hans kusin och hälsat att jag i så fall skulle ringa honom. Det resulterade i att jag en vacker dag besökte honom. Jämtländskan, som han hade fastnat för, levde och de hade vuxna barn, men satt nu ensamma i en trevlig stuga. Han följde sedan med när vi var på Åreskutan. Dessa två hade då inte träffats på många, många år. Det blev mitt nöje att få sammanföra dem på Åreskutans topp.

Mors släkt
Min Mor var enda barnet, varför jag på den sidan endast minns Mormors begravning en mörk höstmorgon. Hur begravningsfolket gav sig iväg till kyrkan, som låg en mil bort. Jag tror de flesta gick till fots. Från hennes levnad var jag för liten för att minnas något. Men hon bodde hemma några år före sin död. Angående Morfar så minns jag bara att Mor berättade om hur han gjorde dagsverk vid herrgården, och att han spelade klarinett, vilket senare vi barn var mycket stolta över.

Herrgården ägdes av en överstelöjtnant och i den familjen hade Mor plats i flera år. Hon var ju 30 år när hon gifte sig. Där lärde hon sig att laga mycket god mat, vilket resulterade i att hon ofta fick vara kokerska på bröllop och begravningar när hon sedan blev ensam. Detta gav inkomst och en och annan godbit till oss barn när hon kom hem efter begravningar och bröllop.

Olyckan
Tyvärr dog min Far redan när jag var bara 1 1/2 år, varför jag inte har annat minne av honom än vad Mor berättade. Dödsorsaken var hjärtfel, som han ådragit sig i arbetet, när han tillsammans med några banarbetare hade ansvaret för en sliperstransport på trolla och ansträngde sig för hårt i ett motlut, för att hinna fram före ett tåg, som han visste var i annalkande. Han vistades på olika sjukhus ett halvt år. Slaget var hårt för Mor med tre små barn. Det påstods förr att man kunde sörja ihjäl sig, men detta förnekade Mor med hänvisning till att i så fall skulle hon varit död.

Ekonomin
Pensionen efter Far utgjorde 50 kr per år för Mor och 50 kr för oss barn, tills jag, som ju var yngst, fyllt 16 år. Trots det lilla beloppet minns jag att Mor grät glädjetårar när hon inför min 16-årsdag fick brev från pensionskassan om att "beloppet skulle utgå ograverat även i fortsättningen". Torpet var arrenderat på 49 år och arrendet utgjorde 100 kr per år. Så pensionen kom alltid lämpligt när arrendet skulle betalas. Det var en Guds välsignelse sa Mor ofta, att vi hade torpet i stället för en banvaktsstuga, som vi då fått lämna. Det enda vi i övrigt fick var några använda slipers till ved de första åren och det tack vare en snäll banmästare som smusslade dem till oss några år längre än vad som var avsett. Det var en lämplig ved för oss barn att hugga.

Tack vare torpet kunde vi ha en ko och ibland två om vi kunde "lägga på en kalv" som det hette samt en gris och några höns. Annars hade vi väl fått svälta, men det gjorde vi egentligen aldrig. Vi odlade ju litet säd som vi kunde mala till grisen och i någon mån kor och höns. Värst var det att få säden mald till mjöl. Vi hade 4 km till kvarnen och det var till att ta en säck med något fram och mera bak hängt över axeln. En mjölnare tog ju alltid "tull" för att han malde säden, men av våra små säckar tog han aldrig någonting.

Jag fick många gånger gå till kvarn, och en gång hämtade jag t o m en liten gris hos en bonde. Den var 4 dagar gammal. Jag bar honom i en stor säck och gick på järnvägen. Det gjorde vi alltid för vägen var mycket längre. Ibland bar jag honom i famnen och ibland på ryggen. Jag måste ju vila också då och då och satte ned säcken, (knuten förstås) och grisen sprang så långt säcken räckte och sedan skrek han förtvivlat. Grisen skrek och jag grät, men så småningom kom vi hem båda två.

Det var inte tillåtet att gå på järnvägen, men av naturliga skäl översåg banvakten med oss. Dock hade vi order att undvika högre befäl, som inte kände oss. Det fanns en överbanmästare, som kallades Räls-Pelle, därför att han varit bas vid rälsläggningen då banan byggdes. Han var stor och hade stort svart skägg. Honom skulle vi undvika och hade därför stor respekt för honom. När jag var så där 10 år och var på väg för att handla före jul mötte jag mellan järnvägsstationen och banmästarebostaden en herre som jag genast var övertygad om att vara Räls-Pelle. Helst hade jag väl velat försvinna åt skogen, men någon sådan fanns inte där varför det inte var något annat att göra än att gå på. När jag mötte honom stannade han till min fasa men frågade bara "vems pojke jag var?". När jag svarade att jag var Banvakt-Modigs son tog han upp en tvåkrona och gav den till mig med orden: "Hälsa mamma.” När jag kom hem fick Mor tårar i ögonen av tacksamhet. Två kronor var mycket för oss då. Så kan man misstaga sig på människor.

Sedan dess har jag gått järnvägen, som jag senare ska berätta, över 16.000 km. Min Fars dressinkur stod kvar olåst och användes endast till förvaring av arbetsverktyg. Den utgjorde därför ofta vår lekstuga. Fars efterträdare var en bondson och bodde hemma, där han själv byggt en dressinkur. Vi såg hur man betedde sig när det t ex gällde att lägga örat mot rälsen för att höra om något tåg var i annalkande. Likadant gjorde vi. Vi använde också verktygen. När jag tänker på det förvånas jag över att vi aldrig råkade illa ut. Det måste många gånger ha varit försynen som spelat in.

På den tiden fanns det speciella bromskurer på godstågen, både helt öppna och med dörr. I dörren fanns ett neddragbart fönster där bromsaren kunde titta ut, precis som på tågen fortfarande. Dessa bromsare hade till uppgift att bromsa efter förarens signal när tåget gick för fort eller skulle stanna. Vår hobby på sommaren var att binda blombuketter med en liten sten inuti mellan snörena, som gjorde att draget inte skulle hindra dem att träffa målet, bromskuren, där det satt karlar som alltid var lika tacksamma för uppvisningen. Många var skickliga i att fånga buketterna till vår stora förtjusning. Lämpliga blommor fanns det alltid gott om längs banan, framförallt "rallarblomman". Så kunde vi fördriva dagarna under somrarna när vi var små och hade tid att leka. Barnen i granntorpet var ofta med, särskilt sedan Selma började kunna vara med, för hon var mest sällskapskär.

Skoltiden
Från min första dag i skolan har jag bara ett minne. I klassen fanns inte mindre än tre som hette Karl. En hette också Ludvig, så han fick ta det namnet. Den tredje hade visst bara ett namn så han måste få behålla det. Jag hette visserligen också Fredrik, men läraren tyckte det var lättare att säga Modig. Det värsta var att jag mest fick heta "lille Modig", och det var inte alltid lika roligt. När jag kom hem grät jag för jag skulle heta Modig. Det tyckte Mor var förfärligt, för det namnet hade ju hon alltid varit stolt för. Med tiden kom jag till samma uppfattning.

Jag har förut nämnt att vår ena granne hade många barn, så vi hade både lekkamrater och sällskap till skolan. En pojke blev min bänkkamrat. Vi satt alltid två i varje bänk på den tiden. Lärarens pekpinne, det var den större, fick jag smaka bara en gång, för att jag inte kunde hålla mig för skratt i en för honom misslyckad situation. Men på den tiden hade jag lätt för att skratta. (Min dotterson Anders sa ju en gång: "Farfar, du skrattar jämt!") Annars gick det bra i skolan. En del av de psalmverser vi fick lära oss kan jag än. Kristendomsundervisningen var det viktigaste ämnet. Den satt kvar tills jag kom ut och började läsa Hinke Berggrens ungsocialistiska tidning Brand. Den tordes jag inte visa Mor för hon hade i sin ungdom varit med i kyrkokören, vilket min bror också blev med åren. Alla i familjen sjöng, men jag var nog sämst, för när jag fick "med nöje godkänd" i skolbetyget tyckte Mor att det var för bra. Själv sjöng hon mycket och när Viktor vann ett dragspel visade det sig att hon kunde spela också. Detta lärde sig Selma också innan hon började skolan. Visböckernas antal var många och det hände när vi blev litet större att det kom ungdom hem för att sjunga visor tillsammans och dansa till Mors dragspel. Det var mest Kväsarvalsen.

När jag gått fem klasser i skolan och var tolv år försökte Mor få mig fri för att hjälpa till med försörjningen. Mor var då 50 år och började vara utsliten. Läraren tyckte nog att jag kunde klara mig med de kunskaper jag fått, men skolrådet ansåg sig inte ha rätt till att låta mig sluta skolan så tidigt.

Ensamma hemma
De enda möjligheter till förtjänster Mor hade var att medelst tvätt och skurning hos herrskapen i stationssamhället och i byn tjäna en slant. Men dagsförtjänsten var bara 75 öre och någon gång avlagda skor och barnkläder som vi sedan strosade omkring med. Det var 4 km dit och arbetet var ibland kvällsarbete. När det gällde skurning i expeditionen bör det påpekas att sista tåget gick kl. 21 på kvällen. När Jenny och Viktor kommit ut var Selma och jag ensamma. Vissa gånger tyckte vi oss höra något ljud som påminde om att någon tog i ytterdörren som aldrig var låst och då trodde vi att Mor kom. Sådant kallades varsel. Mor påstod att hon hade sådant varsel. Ibland väntade vi så länge på Mor så att vi somnade med kläderna på. Vi satt ofta i fönstret och trodde vi skulle få se henne komma. På vintern frös fönstren till så att man inte kunde se ut. En kväll kom jag på att vi genom att sätta fotogenlampan i fönstret skulle kunna smälta isen. Vi hade s.k. tvärgardiner och det bar sig inte bättre än att det tog eld i dem. Dessbättre hade vi alltid ett kopparämbar på cirka 10 liter fullt med vatten vid spisen. Med detta lyckades vi släcka elden som då redan nått till tapeterna på väggen. Huset kunde ha varit nedbränt när Mor kom hem. Då blev hon rädd!

Lillasyster
Jag har här nämnt Selma utan att förklara hur hon kom in i den förutvarande trebarnsfamiljen. Mor förklarade många gånger hur mörkt allt var när hon blev ensam med tre barn, varav den äldsta var 8 år. När därför Fars närmaste kollega något år senare blev änkeman och gjorde en och annan tur i tjänsten uppstod väl så småningom funderingar på om inte de skulle klara sig bättre tillsammans. Hans barn var äldre och klarade sig ensamma. För sent upptäckte Mor att han som änkeman började dricka och fick sparken vid järnvägen. Därför tog Mor hellre den skam som på den tiden följde med ett oäkta barn, och körde friaren på porten. Så blev vi fyra barn.

Inhysingar
För att kunna vara borta från oss på dagarna tog hon hem Mormor, men hon var gammal och levde bara några år. Så kom vår s.k. Andra Mormor. För henne fick Mor ersättning av kommunen enär ålderdomshem saknades i vår kommun. Dessutom kunde hon i någon mån se efter oss barn när Mor måste vara borta i familjerna. Så småningom dog även hon. På samma villkor fick vi en gammal backstugusittare som kommunen ansåg behövde omsorg, men som inte var sämre än att han kunde hjälpa oss att hugga litet ved, samtidigt som Mor fick ersättning av kommunen. Efter några år blev han sjuk, så Mor kunde inte ha ansvaret för honom. Kommunen hade då till hans fasa hyrt in honom på grannkommunens ”fattighus”. Mitt hemskaste minne har jag från den dag då Fattigvårdsordföranden kom med häst och handräckning för att hämta honom och han i sin förtvivlan frågade Mor: ”Lina, kan jag inte åtminstone få ligga i din vedbod?” Han måste med våld lyftas upp i vagnen. Då grät vi barn och jag tror att det var då grunden lades till min senare så radikala samhällssyn.

Veden
I arrendet ingick ”fri vedbrand”, men det avsåg bara avfall från avverkning och dylikt, varför veden mest fick bäras hem. Vi hade ju ingen häst. När jag fyllt 9 år var min bror hemma bara över söndagarna, varför det föll på min lott att ta hand om yxan och sågen, jämte hemtransporten. Vi hade öppen spis och kunde bränna vad som helst. Ofta blev det bara ris och kvistar, snott ihop med ett rep över axeln. Vedfrågan var mitt stora bekymmer. Bäst var det när vi hade inneboende bjälkhuggare för då fick vi fina stickor och tjärved att tända med. Men det gick inte för sig under kalla vintern för i en del av bostaden fanns inte eldstad. Då hade vi bara det stora rummet med den öppna spisen. I den fick vi då laga all mat i trebenta grytor och kaffekokare. När Selma och jag var ensamma blev det mest mjölk och bröd eller kaffe och bröd. Det bästa vi visste oss kunna säga när Mor kom hem var att vi kokt kaffe på sumpen. Kaffet var dyrt. Bröd och mjölk hade vi alltid.

Kon och fattigvårdsstyrelsen
Från 9 till 12 år var Selma mitt sällskap när Mor var borta. Selma var ju alltid fem år yngre, varför jag inte kunde fordra så mycket hjälp av henne, fast hon påstår att jag körde hårt med henne. Sedan började även hon skolan. Sommartid gällde det t ex att ta in korna på kvällen när de gick ute på bete, vilket de gjorde hela sommaren. De kom i regel hem själva, men de skulle in i ladugården och bindas fast. Det var svårt innan jag blev så lång att jag nådde upp över halsen på dem. Så var man ju alltid lite rädd för de långa yviga hornen. Så skulle grisen ses till och hönsen vara inne till natten. Alla ljud vi hörde från ladugården på kvällarna var väl mest fantasi, men de skrämde oss ibland. När vi släppte ut korna på våren fick vi ofta valla dem ett par dagar och se till att de kom hem till kvällen. Så gällde det att vakta hönsen för räven och höken. En gång tog räven en höna, men tack vare att jag var sprinter så lyckades jag få honom att släppa hönan i tid.

Ett tag hade vi ett par får, varav räven bet ihjäl en tacka på inägorna. Gärdesgårdarna var dåliga varför ibland såväl våra egna kor som grannens kom in i sädesåkrarna och då gällde det att förpassa dem tillbaka till skogen och det kunde vara svårt nog ibland. Tidvis hade vi bara en ko och den tråkigaste händelsen var när den enda kon vi då hade, föråt sig på en höstklövervall och måste slaktas i hast. Det var ett hårt slag för Mor. Att få pengar till en ny ko var omöjligt för oss.

Men ryktet kom ut, och en vacker dag kom en ledamot av fattigvårdsstyrelsen, Olavus i Sjögärde, och erbjöd sig att skriva ut en lista med förklaring hur vi mist kon. Med denna lista, påskriven med 1 krona och hans namn skulle då Mor gå runt i socknen och tigga till en ny ko. Det kändes säkert tungt, men lyckligtvis var Mor väl känd och människorna snälla när det gällde att skriva på, så efter några veckor kunde vi köpa en ko på höstmarknaden i Torup i Halland. Efter den hade vi på en kalv och så småningom hade vi två kor igen.

Med undantag för någon säck ”fattigsäd”, som denna Olavus hjälpte oss till, fick vi aldrig någon hjälp av kommunen. Vi ”hade ju pension” sades det. Det fanns viss avund mot personer med en fast inkomst, hur liten den än var. Vi odlade litet säd, men det var mest havre till djuren, och så naturligtvis potatis och rotsaker för hushållet. Det var inte direkt tillåtet att snatta morötter och ärter m.m. - men ärligt sagt så förekom det ibland när man var hungrig.

Vår och höst måste vi ha hjälp med sådd och plöjning. Den hjälpen var nu delvis barmhärtighet av särskilt Lars på Slätten, vars familj var våra bästa vänner. Men det var alltid riklig förplägnad med en och annan sup. Sådana gånger var nog en lycklig hemfärd mest beroende av hästarnas vana att hitta hem. Men det hände aldrig någon olycka. Alla kom hem. Slåtterhjälpen gick så till att när de flesta hade slåttern färdig, bjöd Mor hem pojkarna och flickorna i byn en lördagseftermiddag med riklig förplägnad i alla avseenden och dans på kvällen. Då var stugan full och vi barn uppkrupna i den höga uppbäddade sängen, där vi satt tills vi somnade. Vid sådana tillfällen blev det alltid något gott över ifråga om fruktsoppa med russin och plommon eller något annat som vi i vanliga fall sällan fick. Det påstods t o m att dessa danser blev första anledningen till ett och annat lyckligt äktenskap i byn Kindhult.

När Viktor blev så stor att han kunde lära sig att slå gräs och säd, så lejde Mor en äldre man några dagar, som noga instruerade honom om hur det skulle gå till för att bli en bra slåtterkarl. Genom att höra och se på, lärde jag mig litet om vad jag kan när det gäller en lie, fast jag fått så lite användning för det. Det är egentligen först nu på gamla dar som jag fått någon användning för mina kunskaper därvidlag på sommarstugans stora tomt. En gång under vistelsen vid Internationella Folkhögskolan i Danmark, varom jag kanske senare får tillfälle att berätta, skördade jag och en svensk kamrat bifall och applåder för vår skicklighet att använda lien, när gräsmattan hade växt för högt för gräsklipparen. Det där med den något försenade slåttern, genom att vi fick vänta tills andra delvis hade bärgat sitt hö, gjorde att vi ofta kom in i den regniga fruntimmersveckan med de svårigheter detta medförde att få höet torrt. Vi hade t ex ängar längs en å, som alltid steg med regnet, varför det hände att vi fick se våra hökuar segla iväg med strömmen. Det var denna å vi badade och metade i på sommaren samt åkte skridskor på under vintern. Skridskorna förfärdigade vi genom att hugga av gamla liar, som vi slipat i ryggen för att få ett skär. Sedan yxade vi till och satte på en träbit med påspikade hällor och så ett ordentligt snöre. En gång en tidig vintermorgon knallade Selma och jag iväg till en snickare som gjort en s.k. Drög åt oss. Den använde vi både till kälkåkning och att hämta ned med från skogen. När det var riktig skarsnö gick den lätt. Vi hade en vattensamling som vi kallade ”Floe”. Den låg bara några hundra meter från stugan. På den åkte vi skridskor så länge vi kunde hålla den fri från snö. På sommaren var det vår plaskdamm.

Träskorna
Barfota gick vi alltid från Pingst och hela sommaren. Pingst kunde vara kall ibland men Far hade en gång sagt att till Pingst fick vi börja gå barfota, och det var ett heligt löfte, som ingen kunde ändra.

Vi hade en ask, som hade växt så att vi kunde använda den som lekstuga under sommaren, då lövverket hindrade all insyn. Det var egentligen två askar med ungefär tre meters avstånd, men den ena hade bara en tjock stam. Framför askarna växte Påsk- och pingstliljor, som vi hade order att vara rädda om. Här hade ursprungligen infarten varit, som senare genom ny väg kommit att ligga på ett helt annat håll. En gång under 50-talet var jag på en improviserad pianokonsert där musikern spelade något av den danska tonsättaren Carl Nielsen, varvid han berättade att Nielsen trots all berömmelse hade sagt att hans käraste minne var när han som fattig pojke fått ett par nya träskor. Därvid vända han sig just åt mitt håll, varför jag svarade att jag slitit ut många par träskor. Efter detta spelade han en psalm av Lina Sandell och berättade att han som liten hade lekt i en ask. Därpå vände han sig åter under tystnad åt mig, varför jag inte kunde låta bli att säga att även jag som barn lekt i en ask. Då föll pianisten i tankar varpå han sade direkt vänd mot mig: ”Du är lycklig du, som slitit träskor och lekt i en ask”. Sedan var han tyst en lång stund och alla tittade på mig. Det blev ett minne och en anledning till eftertanke. Kanske hade jag ändå inte haft det så dåligt i min barndom och senare.

Sekelskiftets industrier
Ungefär vid sekelskiftet började industrier startas i angränsande trakter. Först kom Brännö Väveri några kilometer nedanför hallandsgränsen. Där började först min äldre syster arbeta ett par år innan hon gifte sig 1905. Då hade också Viktor börjat arbeta där. Det var 7 km till väveriet varför de måste bo borta under veckorna och kom hem på lördagseftermiddagarna och gick senast tidigt på måndag morgon. Arbetet började kl 6.00 och slutade kl 18.00, men 1 1/2 timmes raster.

Torvmossen
På skolferierna, som varade i 4 månader på grund av att läraren hade småskolan på sommaren, arbetade jag på en torvmosse ett par kilometer hemifrån från mitt elfte år. Min bänkkamrat hade genom sin far, som arbetade där, fått anställning och jag bara följde med honom och fick också börja ”på ett dike” som det hette. Det var ackordsarbete per kbm och bestod i att först vända och sedan regla torv. Bränntorven var värst att arbeta med för den var full med gamla rötter som när de torkade slet hål i fingertopparna, så att blodet rann. Handskar höll inte så länge att man hade råd med det. Hemkommen på kvällarna var det att binda på förband, som snart slets av på morgonen. Men det var dess bättre mest strötorv som togs upp, och den var bättre. Det fanns inte tillstymmelse till skugga i mossen. I det mån det fanns smör på brödet så försvann det i brödet. Enda trösten var att det fanns ett svagdricksbryggeri i närheten. Jag vill minnas att drickat, som hämtades i flaskor, kostade 5 öre litern.

Så höll jag på i tre somrar tills jag började konfirmationen. Den hösten och våren arbetade jag med att ”sätta ut torv” för två olika karlar, som skar upp torv. Mitt arbete bestod i att medelst en grep lägga ut den i lämpliga rader för torkning på våren. Den ena mannen var en bondpojke från trakten. Han var hård och hänsynslös. Matsäcken fick man förtära ute i mossen fast det var kallt på hösten. Vi arbetade tills det frös. På vårvintern fick jag fortsätta hos en medelålders smålänning, som var mänskligare. Han bodde i en barack, och honom fick jag följa med in när vi åt. Men det var ett hårt arbete för en 13-åring.

Den sommaren kom våren sent, varför arbetet i mossen började senare. Därför traskade jag i Mors sällskap till en annan mosse en mil bort, där dom började tidigare. Jag fick börja dagen därpå. Bostad fick jag hos en Rättare på en stor gård. En liter mjölk och kaffe på morgonen ingick i hyran. I övrigt höll jag mig själv. Första kvällen var mjölken spenvarm, varför jag kräktes och mådde förfärligt illa, så det var en dålig start. Torven var våt och inte träffade jag någon förman att rådgöra med, så efter två dagar tog jag farväl och traskade den långa vägen hem utan avlöning. Senare hade basen frågat mitt värdfolk efter mig vid avlöningen, men då var jag försvunnen och fick ingen lön. En kavaj glömde jag som en granne hämtade när han hade ärende till Pastorsexpeditionen, som låg i närheten.

Väveriet
Något år efter sekelskiftet hade Brännö Väveri AB startat 3 km in i Halland, alltså 3 km hemifrån. Där arbetade först min äldre syster några år innan hon alltför ung ”måste gifta sig” år 1905. Där arbetade också min bror tills han kom in i reparationslaget vid järnvägen, vilket senare innebar att han så småningom hade utsikt att bli banvakt. Det var min Mors högsta önskan att vi båda skulle bli. Därmed följde emellertid att man som banarbetare måste ha annat arbete under vintern. Det gick någotsånär för Viktor, som kunde bo hemma på mellantider, då han inte hade stadigt arbete. Hemma fanns kanske något att göra. Men när jag kom i den åldern att jag skulle kunna få börja i reparationslaget stod jag ensam i livet och måste ha stadigt arbete året om. Därför kunde jag inte bli banvakt, som Mor önskat.

För att få börja vid väveriet måste man ha fyllt 14 år. Så snart jag konfirmerats och fyllt 14 år, sommaren 1907, började också jag där. Mina syskon hade då slutat där, varför jag inte hade fördelen av att ha äldre syskons hjälp när det gällde att komma ut bland äldre och jämnåriga, som inte alltid var Guds bästa barn. Men jag minns ändå att det i vissa fall märktes att de pojkar, som var gamla nog att minnas min bror, ibland kunde påpeka att jag var Viktor Modigs bror, vilket kunde ha till resultat att jag respekterades bättre. Det var nämligen inte alltid så lätt att komma ut och inte ha någon bror som kunde taga ens parti. Det hände rätt ofta att äldre grabbar höll de mindre för att t ex stoppa snus i munnen på dem. Underligt nog hände det aldrig mig. Min bror lärde sig att använda snus, vilket hörde till ordningen vid den tiden. Jag nöjde mig med att börja röka cigaretter för att bli accepterad i gänget. Endera måste man göra.

Jag började som postbud, vilket innebar att jag fick gå tre gånger om dagen till järnvägsstationen i Kinnared, som låg 3 km från Väveriet och 7 km från mitt hem, alltså ungefär mitt emellan hemmet och Väveriet. Arbetet började kl 6.00 f.m. slutade kl 6.00 e.m. Det innebar en dagspromenad på 2 mil inberäknat vägen till och från arbetet. Postturerna tog högst 2 timmar vardera inberäknat väntetid på kontoret och vid posten. Med mig hade jag en rätt tung postväska av läder jämte förekommande postpaket. Mellan turerna hade jag bl a städning samt frukost- och middagsrast på 1 1/2 timme. Maten, som utgjordes av smörgåsar och mjölk eller kaffe intogs sommartid ute i det gröna och vintertid i pannrummet, där det var varmt. Pannorna eldades med kol, varför där alltid var dammigt. Lönen var första året 1:10 kr per dag. Sedan steg det med cirka 20 öre om dagen för varje år.

Vid väveriet fanns ingen skomakare, vilket innebar att jag någon gång samtidigt gick ärenden till skomakaren i Kinnared, för vilket jag kunde få en och annan 25-öring. För privata postpaket kunde jag också få en slant ibland, t ex spritlådor på 2 - 3 liter, som kom som ilgods och måste hämtas medan godsexpeditionen var öppen. Tack vare detta höll jag mig med cigarettpengar. Mor gillade nämligen inte att jag rökte. Men på detta sätt klarade jag den lasten, som med åren växte. Underligt nog slutade jag röka när Mor dött. Men det var en annan historia som jag kanske återkommer till.

Inackorderad
Mina syskon hade haft bostad i en bondgård där det fanns ungdomar som arbetade på Väveriet, men där fanns inte rum när jag några år senare kom ut. Jag fick det första året, ett oeldat rum hos en familj med två små barn. I hyran ingick morgonkaffe och gröt eller potatis på kvällen i familjens kök. Rummet var kallt på vintern och jag minns en gång att när jag varit med i vattenkedja vid en eldsvåda till midnatt var mina byxor frusna när jag tog på dem på morgonen. Mannen, som var stenarbetare vid järnvägsbyggen o.dyl. var endast hemma ett par månader omkring jul och då bara låg full. Sitt brännvin hade han i en koffert i mitt rum, så han kunde komma när som helst på natten för att hämta en liter. Jag måste också gå med frun en kväll och hämta sprit i hämtare på ett ställe där de olagligt delade kuttingar, som togs hem i parti. Vi gick järnvägen. När jag en kväll senare lagt mig hörde jag hur ursinnigt tåget signalerade och när jag dagen därpå fick jag veta att tåget den kvällen kört ihjäl en full man med en kappsäck brännvin på ryggen, tyckte jag det var hemskt.

Våren därpå fick jag flytta till två systrar till den man jag först bott hos. Där fick jag ett rum med vedkamin och där blev jag kvar i över fyra år. Även där fick jag väckning och morgonkaffe samt hjälp med kvällsmat på samma sätt. I huset bodde systrarna i ett rum och kök tillsammans med en dotter och en moderlös systerdotter. I ett enda rum i huset bodde en annan syster med man och två pojkar, varav den äldre var i min ålder. Så sällskap fattades inte. Jag trivdes utmärkt, men gick hem över helgerna och hämtade mat, i den mån jag inte handlade själv i Konsum. Redan då var jag medlem i Konsum och handlade KF:s Margarin till smörgåsarna, som var min huvudsakliga föda. Smörgåsarna och mjölken till middag kunde jag gå in och hämta på vägen ner ifrån stationen, för att slippa ha dem liggande någonstans. Sommarkvällarna tillbringade jag ofta vid ån, som flöt förbi, med fiske och bad ibland. Vinterkvällarna var jag mest tillsammans med ungdomarna i huset, när jag inte var på föreningsmöten.

Föreningarna och folkdansen
I föreningslivet började jag komma med ganska snart. Det var först Nykterhetsorden Verdandi och senare Socialdemokratiska ungdomsklubben. På den tiden var Hinke Bergengren i farten för Ung-socialisterna och det var ideliga diskussioner till långt fram på kvällarna mellan ungsocialister och socialdemokrater i logen. Jag fick mycket snart en mycket god vän, som även han var banvaktsson. Han var ungsocialist och en stor idealist. Av honom köpte jag Brand och Folkviljan, som var Gudsförnekare. Men jag tordes aldrig ta hem de tidningarna, fast Mor förstod att jag läste dem, och det var hon ledsen för. Hon som hade varit med i kyrkokören m.m.

Så var det studiecirklar. Den första jag var med i var en s.k. läsecirkel. Vi höll på med Selma Lagerlöfs Jerusalem, men den tyckte jag var rätt torr. Andra året läste vi Richard F. Steffens socialekonomi. Den var obegriplig för en femtonåring - men man ville vara med och jag är övertygad om att det var umgänget i dessa föreningar som blev normgivande för mig för all framtid. Man kom inte i något dåligt sällskap. Hade man i den åldern kommit i annat sällskap kunde det ha blivit vad som helst. Det fanns gott om varnande exempel. Efter ett par år kom jag med i folkdansarna, vilket jag sedan fortsatte med i Småland, Dalarna och Jämtland tills kläderna vart utslitna och för små.. Så vart det amatörteater med uppträdanden på kringliggande platser, med fortsättning i Gislaved - allt ovärderliga minnen. Väveriet höll fri dansbana och en stor danslokal kostnadsfritt jämte en mindre lokal för föreningsmöten. Så på så sätt var det välordnat. Bara fackföreningen var portförbjuden.

Under postbärningen fick jag ofta vänta på väskan på kontoret och höra och göra ett och annat. Personalen där bestod av Disponenten (en tid Ingenjören), Kamrern, Kassören och två damer. Kassören var aktiejobbare, och jag minns än första gången jag hörde honom i telefon fråga vad Grängesbergarna kostade. Ibland köpte han och ibland sålde han Grängesbergare och jag funderade många gånger på vägen om det rörde sig om slavhandel. Aktier hade jag ingen aning om då.

Disponenten var Jude och rökte Virginiacigarrer. Askkoppen var ofta full av ganska långa stumpar och jag fick ofta tömma den i ett hörn utanför där ingen såg mig, vilket gjorde att jag i mitt oförstånd stoppade de längsta stumparna i fickan. Jag hade börjat att röka men hade smått om cigaretter, varför jag föll för frestelsen. Först blev jag yr på vägen, men det gick snart över. Som väl var slutade Disponenten och den efterträdande ingenjören rökte cigaretter utan att lämna några större fimpar så då räckte det med att städerskan tömde cigarrkoppen på kvällarna. Första damen var prästdotter från Göteborg men rökte en typisk herrcigarett, som jag ofta fick springa och köpa i Konsum. Det hände ofta, men aldrig någon dricks. Varför hon förbrukade så mycket kom jag snart underfund med. Det var samma cigarett som Ingenjören rökte. Hon bjöd honom ofta och lyckades till sist få honom fast. Den andra damen var en barmhärtig människa, som ofta lånade mig sin paraply när regnet stod som spön i backen och jag varken hade råd att ha paraply eller regnkappa.

Varje tur fick jag vänta på min väska vid stationen medan ankommande post gjordes i ordning. Under den tiden kom jag i kontakt med många järnvägare som mindes min Far. Några konduktörer kunde låta mig åka gratis med tåg som stannade vid Väveriet för att hämta eller lämna gods. Ibland tjuvåkte jag i någon tom bromskur, men en gång blev jag upptäckt och avkörd av en grinig konduktör innan tåget kommit igång. I regel var de hjälpsamma på expeditionen beroende på vem som tjänstgjorde, vilket växlade rätt ofta. Sista turen gällde det att få väskan så fort som möjligt, annars hann jag inte hem till kontoret före kl 18.00, då de ville gå hem. Någon övertidsersättning var det inte tal om för mig. Detta varade i tre år. Jag var då 17 år och tyckte jag hade för litet betalt, varför jag tog mod till mig och begärde ”påök”, men Verkmästaren sa att jag var för gammal för att bära posten och skulle få ett nytt arbete. Då hade jag 1:70 om dagen och skulle få 2:10 på det nya jobbet.

Jag hamnade då tillsammans med en 50-års man, som tidigare varit Rättare på Brännö Herrgård, men som nu övergett jordbruk och byggt en egen villa, sedan han börjat arbeta på Väveriet. Han var rabiat högerman av födsel men rätt politiskt intresserad. Prenumerant på länets högertidning ”Hallands” men gav sig inte tid att läsa den.

Själv läste jag varje kväll Skånska Socialdemokraten som hade platsredaktion i Halmstad med den kommunistsympatiserande Karl Kilbom som platsredaktör. Diskussionerna började ofta med att Kristensson frågade mig vad som hade stått i tidningen. Det här var efter storstrejken, under vilken han hade varit strejkbrytare. Väveriet var nämligen igång under lockouten och strejken, men dyningarna gick fortfarande i tidningarna. Han höll aldrig inne med sin mening - ofta tvärt emot min, och så var meningsutbytet i full gång. Fast jag bara var 17 år så tog jag väl inte tillbörlig hänsyn till åldersskillnaden, men det var alltid han som började samtalen.

Klistermaskinen vi arbetade vid var automatisk, vilket innebar att det gällde att hinna med det man skulle göra mellan växlingarna. Ibland var han så ivrig i diskussionen att han inte hann med att sätta på garnet innan valsen dök ned i klistret och då blev han ursinnig. En gång sa han: ”Om du inte håller käft, så slår jag dig på käften så tänderna far ut igenom röven!” Ibland var vi sams hela dagar när det inte var något brännbart i tidningarna. Efter ytterligare ett år fick jag befordran till dressare. Dittills hade jag klistrat väften (= garnet som går på tvären i tyget) och nu kom jag till en större maskin som arbetade längs tyget, vilket kallades att dressa garn. Förutom en stor ny maskin som sköttes av en medelålders man skulle man köra igång en äldre mindre maskin. Den fick jag sköta under överinseende av den äldre mannen. Det gick bra, men min lön var så mycket mindre än hans, så efter ett tag begärde jag ”påökt”, vilket jag inte fick. Jag var då 18 år och började ha större anspråk. Jag hade då varit textilarbetare i 5 år och hade upplevt storstrejken och den lockout som textilarbetarna var utsatta för före strejken.

Konflikterna
Fackföreningen hade bildats något år före storstrejken, och det blev genast konflikt. Vid väverierna arbetade en yrkesgrupp som kallades vävlagare och som hade till uppgift att se till att vävstolarna fungerade som de skulle. De utgjorde i viss mån förmän varför ledningen fordrade att de skulle underteckna personliga kontrakt och inte fick tillhöra fackföreningar. Detta vägrade ett par bröder Andersson från Helsingborg. De fick sparken. Jag minns ännu det fackföreningsmöte där de tog avsked av oss. Där fanns inte många torra ögon på det mötet. Föreningen var för svag för att klara en konflikt, då många var oorganiserade. Den ene for till Amerika och den andre blev föreståndare i Konsum, där han var ordförande förut.

Så kom lockouten och storstrejken. Vi som var organiserade stannade naturligtvis hemma, men tyvärr fanns det många nog som blev strejkbrytare, däribland min brors fästmö, som var bonddotter och inte förstod bättre. Det försvårade för mig, som hade en Mor som inte var insatt i sådana förhållanden. Min bror arbetade vid järnvägen och de kom aldrig med i strejken. Tidigt en måndagsmorgon kom han hem och talade om för oss att det kommit upp anslag vid Väveriet att de som inte anmälde sig till arbete den dagen kunde betrakta sig som avskedade. Mor blev förtvivlad om jag skulle bli utan arbete. Jag förstod att det var ett s.k. skrämskott och lovade att gå ner de 7 kilometerna. Det var fullt med folk utanför Väveriet, men ingen som ville bli strejkbrytare, varför allt rann ut i sanden. Alla var överens om att avvakta och med detta lyckades jag att trösta Mor. Men även storstrejken rann ut i sanden, och vi fick finna oss i att skriva på en lista på kontoret med försäkran om att vi inte längre tillhörde någon fackförening, vilket inte skedde utan tårar.

Efter något år bildade vi i smyg en ny fackförening, men då höll vi till os en egnahemsägare, som inte arbetade på Väveriet. På bolagets mark fick vi inte ha några möten. Den fackföreningen tillhörde jag när jag något år senare slutade vid Väveriet.

Mors sjukdom
Under våren 1911 åkte Mor in på Serafimerlasarettet i Stockholm för en tumör i huvudet, som hon haft känning av i form av en besvärlig huvudvärk. Efter operationen kom hon hem i tron att nu var tumören och värken borta. Men efter någon månad fortsatte värken om möjligt ännu värre och när vi sökte den läkare som remitterat henne frågade han förvånat: ”Lever hon än?” Han kunde endast lindra plågorna och i september månad kvävdes hon av tumören, som gått ned i halsen. Jag var ledig sista veckan. Selma och jag var ensamma hemma. Selma var 13 år och jag 18. Jenny hade familj ett par mil hemifrån och Viktor var borta på arbete.

Visst brukade Mor ibland handla på kredit men på auktionen presenterades räkningar som jag var säker på var betalda. Jag minns särskilt en garnaffär där Mor brukade köpa allt garn till sina vävningar av dukar, förkläden, huvuddukar m.m. som hon sedan gick ut och sålde. Allt hade en strykande åtgång. Då brukade hon köpa garn på kredit och betala när väven var såld. Oaktat att hon inte köpte nytt garn förrän det förra var betalt presenterades det obetalda räkningar, varför allt gick åt till skulder. Jag ar så arg så jag vägrade köpa in en enda sak trots att roparen sagt att så snart vi bjöd så skulle han slå. Viktor köpte något, för han hyrde sig ett rum i byn. Jag var ju inneboende och Selma flyttade till vår äldre syster tills hon blev konfirmerad. Hemmet upplöstes och stugan såldes senare för rivning, sedan bönderna delat upp skogen och lagt ut åkrar och ängar för bete. Det gick 40 år innan jag kom tillbaka i bil för att se hur det mesta växt igen. Endast jordkällaren var kvar, men dörren hängde på trekvart.

Proppsågning
Påföljande vinter behövde Viktor en kompis. Han höll nämligen på att såga propps några stationer hemifrån och hade blivit utan kompis. Ehuru väl jag visste att det bara gällde några månader till han skulle börja sitt sommarjobb vid Järnvägen nappade jag och slutade vid min dressmaskin eftersom jag inte fick mera betalt. Jag längtade också ut i friska luften från det dammiga väveriet, och tog risken att eventuellt få byta jobb igen efter några månader. Det gick bra, även om jag var ovan vid sådant arbete och vi hade kul tillsammans tills Viktor började sitt vanliga sommarjobb.

Kanalgrävaren
Nu hade jag tränat mig så mycket att jag trodde mig om att orka med vad som helst. Jag har förut nämnt något om en å som flöt förbi vårt hem. Denna å skulle nu sänkas för att åstadkomma mer åkerjord. En uppdämning där det funnits en gammal såg skulle i första hand grävas bort. Vår gamla granne arbetade där och igenom honom hade jag hört att flera arbetare skulle anställas, varför jag knallade dit och fick anställning dagen därpå. Det visade sig att basen och ett antal arbetare bodde i mitt gamla hem, som då stod öde och tomt. Själv fick jag bo hos vår andra granne soldaten, och allt verkade upplagt. Men vilken glädje är beständig?

Första dagen placerades jag på några plankor på kanten av ån, och nedanför mig en gammal rallare som kastade upp sten och lera, som jag i min tur skulle kasta vidare. Till en början gick det väl an, även om leran hade svårt att lämna skyffeln. Men timme efter timme steg vallen, och det gällde att kasta leran högre och högre, vilket tog hårt på armarna. Framför en stod två andra grävare, varav den som stod nederst bodde tillsammans med basen. Vid ett tillfälle när basen gått längre ned efter ån, tyckte den som stod ovanför mig och tog emot leran, att man borde kunna ta en minut. Detta hade denne nedersta mannen skvallrat om för basen på kvällen. När vi kom på morgonen andra dagen kallade basen på oss två och erbjöd ett ackord tillsammans som innebar en skottning med betalning per kubik. Jag var villig att försöka, även om jag inte förstod mig på hur pass ackordet var, men kompisen vägrade att ta jobbet för det var för dåligt betalt. När jag frågade varför jag inte fick samma jobb som dagen förut svarade basen: ”När man inte kan vända ryggen till utan att få höra skit så.” Det var inte jag som hade sagt något dagen förut, men det kan väl hända att jag instämt, för armarna kändes som om de skulle skiljas från kroppen på kvällen. Men under sådana förhållanden kunde jag inte heller fortsätta, varför även jag gick därifrån.

Vid avlöningen sade vår granne att man frågat efter mig men då var jag ju borta, och fick således ingenting för det dagsverket. Det gick som så många år tidigare i mossen.

Efter detta fick jag 2 veckors arbetslöshet. De enda i mitt liv.

Jag bodde då hos Viktor, men en vacker dag kom det en Byggmästare och frågade om jag inte var snickare, vilket jag inte kunde bejaka. Jag skulle emellertid till en början bara hugga s.k. trästenar, som man på den tiden använde mellan tegelstenarna när det gällde att sätta in dörr- och fönsterkarmar. Denna Byggmästare höll nämligen på att uppföra en disponentvilla vid Brännö Väveri, varför jag återbördades till mitt gamla inackorderingsställe igen och stannade över sommaren tills bygget var färdigt.

Pappersbruksarbetaren
Därifrån gick jag någon mil igen till pappersbruket i Hyltebruk, som numera ägs av Wallenberg tillsammans med svenska staten. Där fick jag först arbete som utearbetare, men efter någon dag fick jag bud att Pappersmästare Svensson ville tala med mig och han frågade om jag ville blir maskinpassare, vilket jag accepterade med tacksamhet, för det började bli kallt ute, och jag hade inte något överflöd på kläder. Det gällde visserligen att arbeta nattskift varannan vecka från kl 18.00 till kl 6.00 utan raster i annan mån än att man hann stoppa i sig litet mat. Maten fick man nedburen från matserveringen där man åt på de lediga skiften. Jag hade lyckats få bostad hos ett par bröder från min hemby, som hade en lägenhet där vi bodde 4 stycken, som sällan träffades då vi aldrig hade samma skift. Detta var det bästa arbete jag hade haft ditintills beträffande lönen. Samhället Hyltebruk var delvis nybebyggt och förhållandena rätt goda, fast det fattades rätt mycket, vilket inte passade mig. Jag minns att när jag kom tillbaka från påskferie att min skokräm hade försvunnit och jag fick uppgift att en fyllo hade varit uppe på rummet under påsken och förtärt skokrämen.

Men även där fanns en Verdandiloge, så jag fick snart kamrater. Det var ingenting ovanligt att man blev störd på mötena av berusade, som ville komma in för att bråka, och det var säkrast att man var några stycken i sällskap när man gick hem därifrån. Ofta var det damsällskapet, som respekterades, och det var man ju aldrig utan vid sådana tillfällen. I Hyltebruk hade jag säkerligen stannat längre, om inte mitt politiska intresse spelat in. Bland annat var jag prenumerantsamlare för Skånska Socialdemokraten. En vacker dag behagade överingenjören, som var en barsk herre, kalla in mig på kontoret. Tidningen ifråga hade haft en artikel införd rubricerad: ”Missförhållanden vid Hyltebruk” och nu blev jag tillfrågad om det var jag som skrivit, vilket jag förnekade. ”Men ni sprider tidningen i fabriken!” var nästa beskyllning. Jag förklarade att det var fasta prenumeranter jag hade och att inga lösnummer såldes, men att jag någon gång hade tagit en tidning med mig till sådana som slutade sitt skift när jag började mitt. ”Jag vet vad ni är för en djävul, och vi ska hålla ögat på er!” Jag svarade: ”Ni behöver inte hålla ögonen på mej. Jag säger upp mig själv!” Jag arbetade veckan ut och fick bra betyg men med påskrift: ”Slutat utan föregående uppsägning”. Detta senare betydde inte så mycket, för när jag kom till mitt matställe och talade om att jag skulle sluta talade innehavaren om att hans svärfar, som var chef för 2 sågverk, skulle köra igång sågen i Gislaved omedelbart. Han ringde omgående och jag var välkommen, men jag skulle skaffa en man till. På pappersbruket arbetade en jämnårig pojke, som jag kände från Väveriet, och han var villig att göra sällskap.

Gislaved
Veckan därpå var vi båda i Gislaved, som sedan kom att bli den plats jag vistades på från 1913 till 1920. Själv fick jag inkvartering hos en änka, som kallades Bonna-Selma. Hon hade själv en jämnårig son jämte en annan inneboende pojke, som liksom jag var verdandist. Vi två fick senare ett rum på Järnvägshotellet, där vi också spisade. Mat och rum där kostade 1:50 om dagen och dagsförtjänsten var 3:00 kronor. Arbetet var trevligt, fast plankbärning och lastning på järnvägsvagnar var ovant i början. Jag fick åtminstone vara ute i friska luften och vi kunde stjäla oss iväg varje dag och dricka eftermiddagskaffe på ett konditori och det var alltid uppskattat. Nog för att det kunde vara stekhett på en brädgård, men det var ju sol jag ville ha. Jag lärde mig också att fila en såg riktigt.

Föreningsarbetet
Föreningslivet kom jag in i på en gång. Verdandilogen höll just på att bygga en dansbana på en holme i Nissaån, som därefter döptes till Sommarlust. Där planerade vi marken och satte upp gasbelysning på 1000 ljus, ett Pariserhjul och kaffekiosk. Det var ett härligt kvällsjobb och när allt var färdigt dansades där varje lördags- och söndagskväll hela sommaren. Snart byggde vi en Verdandi-lokal, där jag blev vaktmästare därför att jag då bodde bara 50 m därifrån.

Då hade jag flyttat från Järnvägshotellet och hade hel inackordering hos en familj där vi bodde 4 pojkar till på våren 1917. Då pågick första världskriget och det började bli så smått om maten att vår värdinna inte ansåg sig kunna skaffa mat, varför vi skingrades och endast jag vart kvar. Tack vare min bror, som var banvakt vid en liten station i Västergötland, där ransoneringen inte var strängare än att man kunde komma över potatis, smör och fläsk, räddades livet på mig och jag kunde bo kvar hos familjen Thorén i eget rum och fick lagad mat och god mat i sammanlagt 5 år.

Som en kuriositet kan nämnas att, när jag många år senare bodde i Oxelösund, och Konsums studiegrupp gjorde en studieresa till Gislaved, som då hade kommit i KF:s ägo, och vi i Jönköping möttes av en ingenjör Gustavsson från Gummifabriken och vi två kom underfund om att vi båda bott hos samma familj Thorin och fått samma goda pannkakor. Då blev det många goda skratt, och många goda historier berättade. Vi blev mycket goda vänner och jag fick flytta över i hans bil i Jönköping.

Men Gislaved var sig inte likt. Sedan KF blev ägare av gummifabriken hade samhället blivit stad, förändrats till oigenkännlighet. Mitt kära Sommarlust fanns inte mera. I stället för denna vackra holme med vatten på tre sidor hade man byggt en stor Folkets Hus-park i en björkbacke åt ett helt annat håll. Verdandilokalen hade staden övertagit till barnbespisning. Mitt på den gamla Kärleksstigen hade man byggt bostäder, vilket för mig framstod som ett helgerån med tanke på alla de gånger jag och en till hade svärmat där. Hade inte första världskriget med dess följder kommit hade mitt liv säkert blivit ett annat. Huruvida det blivit bättre vet jag inte. Mitt inflytande i de politiska föreningarna, Verdandi, ungdomsklubben och Arbetarekommunen hade säkert resulterat åtminstone i ett landstingsmandat, för det fick en av mina bästa vänner och jag låg på min tid åtskilligt före honom, både i Gislaved och ute i distriktet.

Jag var t ex distriktsstudieledare både i Verdandi och inom klubbarna. Jag tog bl a emot både Kata Dahlström och Kalle Kilbom m fl till föreläsningar, för att inte tala om Röda Bilen. Jag delade ut valsedlar innan jag hade rösträtt själv osv. Jag minns en gång när vi hade beställt Z Höglund från Stockholm och han begärde att få åka andra klass, vilket vi ansåg oss inte kunna gå med på. Att han var bröstsjuk tyckte vi inte var anledning nog. Vi tyckte i vårt ungdomliga missförstånd att det verkade för pampaktigt.

Sparpengarna
När det gäller mina 7 år i Gislaved skulle jag kunna skriva hur mycket som helst. Under de åren startade bl a Allmänna Sparbanken, som arbetade med lokalkommittéer i stället för lokalkontor. Sedan jag kommit med som ordförande i kommittén i Gislaved, började jag spara regelbundet för bosättning. Men under kriget stannade Gummifabriken, varigenom min tilltänkta blev arbetslös och reste till Norge för arbete hos en bror som var handlande där. Då fick jag Brunnsviksgriller i skallen. Jag hade en god vän sedan min tid i Halland, som kom dit, och då ville inte jag vara sämre nu när jag hade det sparkapital som erfordrades. Då jag på detta sätt ville använda pengarna förlorade min flicka hoppet och sade upp bekantskapen, vilket hon senare ångrade. Men då var det för sent.

Intresserad kooperatör hade jag länge varit och jag hade t o m ordnat så att ungdomsklubben hade en andel i Konsum, med resultat att vi motionerade till årsmötet att föreningen skulle anställa en ”riktig föreståndare”. Konsum hade nämligen bara en flicka som skötte betjäningen, resten sköttes av styrelsen, vilket verkade underutvecklat. Jag glömmer inte när jag som ombud för klubben på årsmötet skulle motivera motionen och fick ett ganska överlägset svar av ordföranden, som inte var någon mindre än verkmästaren på den fabrik jag då arbetade på. Han var inte oartig direkt, men ansåg väl att det där begrep inte jag.

Remfabriken och tidningen Stormklockan
Arbetet på sågen slutade på hösten. Sågen drevs nämligen endast på somrarna. Men en av de sista dagarna vi arbetade råkade jag att möta föreståndaren för arbetsförmedlingen, som frågade om jag hade något arbete när sågen stannade, vilket jag inte direkt hade. Remfabriken hade nämligen en plats ledig och han erbjöd sig att följande dag följa med mig dit och rekommendera mig. Jag gick nämligen dagligen förbi förmedlingen så han hade givit akt på mig och visste att sågen skulle stanna. Att han erbjöd sig att följa mig dit bottnade i att disponenten där ”var känd för att vara excentrisk” som han uttryckte det. Och det visade sig strax. För när det äntligen var bestämt att jag skulle få platsen tillade han: ”Ni får komma på måndag!” Detta var i början på veckan varpå jag svarade att jag ville börja omedelbart eftersom jag var utan arbete. Då flög han upp från stolen med ett utrop: ”Är det ni som bestämmer eller jag?” Jag tog min förmedlare i armen och sade: ”Vi går!” varpå han fortsatte litet medlidsamt: ”Ni får väl komma i morgon då!”

På så sätt blev jag som sagt kvar i Gislaved i 7 år. Men även här höll mitt politiska intresse på att spöka. Vid ett avlöningstillfälle passade disponenten mig för ett samtal. Jag brukade nämligen sälja Stormklockan och Verdandisten. Vid ett tillfälle hade jag sålt den senare vid en föreläsning som Föreläsningsföreningen höll i Godtemplarlokalen och där satt hans svägerska och sålde biljetter. Det var hon som hade skvallrat och påstått att det gällt Stormklockan som ju ansågs vara kommunistisk fast det var Socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning. Någon rent kommunistisk tidning fanns inte då. Jag försökte förklara att vad jag sålt där var en nykterhetstidning, fast jag förstod vad han syftade på. Han slutade så här: ”Jag begriper inte det här för ni är ju en snäll människa annars - bara ni slutar att försälja den där förbannade skittidningen. Ni ska få en tidning, Svenska Folkviljan, och dela ut gratis!” vilket jag avböjde. Det var en tidning som motarbetade fackföreningar och dylikt. Han hotade inte med avsked direkt, men jag förstod vart det lutade. På hemvägen gick jag in till en god vän som var skomakare och rådde sig själv. Han erbjöd sig att ta hand om tidningarna så jag skulle slippa att få sparken igen. Sedan hörde jag inte mera från disponenten.

Det blev sedan byte av disponent och jag trivdes med arbetet på remfabriken, som samtidigt bestod av garveri. Garvaregesäller var ett yrkesstolt folk, men jag led inte av det. De gjorde sitt och jag gjorde mitt utan anmärkning. Om det på den tiden hade funnits någon belöning för förenklingar i arbetet, så hade jag säkert fått en sådan belöning, som nu är så vanlig i industrin. När jag som vederlag för min förenkling när det gällde att klistra remmar begärde mer betalt, svarade disponenten: ”Jag erkänner att Modig gör rätt för fan så mycket mer än de andra, men jag kan väl för fan inte ge Modig mer betalt än gubbarna som stått här i 30 år. ” Och därvid blev det.

Brunnsvik
När jag på hösten 1919 begärde ledigt för att åka till Brunnsvik mötte det inget hinder heller. ”Jag förstår” sade disponenten” att Modig inte kommer igen.” Men han lyckönskade ändå. När jag kom till Brunnsvik visade det sig att de hade 10 stipendiater där och lika många vid Jakobsbergs Folkhögskola, som sedan skulle dragas samman för vidare utbildning i matematik, bokföring och kooperation.

Jag var ofta på ABF:s expedition, som på den tiden var förlagd till Brunnsvik. Där var jag väl känd från min verksamhet som studieledare. Vid något tillfälle hade jag för kassören där avslöjat min önskan om att få komma med på KF:s kurs för att senare vinna anställning inom kooperationen. När sedan det slumpade sig att rektor Eldin, vid KF:s skola Vår Gård, kom till Brunnsvik när vi firade julkväll och placerades vid bordet tillsammans med ovannämnda kassör hade denne till rektor Eldin framfört mina funderingar vilket resulterade i att jag blev kallad till deras bord för att motivera min önskan. Min önskan bifölls och jag fick följa med stipendiaterna till Jakobsberg. Där fick jag vid avslutningen löfte om plats så snart ske kunde. På grund av denna förlängning av studierna var min kassa då tom, varför jag skrev till kassören i Sparbankskommittén och bad om innestående ränta, och om inte denna räckte bad jag om ett lån till resan.

En vinterkurs i Brunnsvik kan inte beskrivas. Den måste upplevas - så kände i alla fall jag det. Att för en arbetarpojke i sex månader få avkoppla alla bekymmer och slå sig lös i goda kamraters lag och samtidigt få lukta på allt vetande, och som man så länge önskat få närmare bekantskap med Brunnsviksandan och dito traditioner, som då ännu fanns kvar i rikt mått.

Nya nordliga vyer
När jag kom tillbaka till Remfabriken höll de på med tillbyggnad där jag fick hoppa in. Efter en månads träning på kvällstid i Konsum fick jag erbjudande från KF om plats i Värnamo eller Östersund. Jag valde Östersund och tillträdde där den 1/7 1920. Med den förändring detta innebar för mig lämnade jag Gislaved, om än med saknad. Jag upprepar: detta var mina ungdomsår som då gick till ända. När jag då rev alla broar bakåt gällde det helt nya förhållanden.

Direkt från Småland upp i fjällvärlden, med den omställning detta innebar i flera avseenden. Jag kom mitt i de ljusaste nätterna. Östersund firade jubileum med utställning. Rum fanns därför inte att få. Jag fick bo på kontoret de första 5 månaderna. De ljusa nätterna och bilarnas signaler vid tvärgata, där jag bodde, kände på. Allt var så nytt. Jag skulle till en början arbeta för mat och logi, men till chefens heder vill jag intyga att det snart blev litet lön också.

Efter 5 månader som biträde på den största butiken i staden blev jag butiksföreståndare en mil väster om Östersund, närmare bestämt i Ås kommun. Där talades en utpräglad jämtska som var rätt svår att förstå ibland. Butiken hyrde vi av en pensionerad Banmästare, som desslikes var smålänning. Där fick jag hel inackordering för 3 kr per dag och lönen var 250 kr i månaden + fri hyra. I rummet fanns bara en kokspis och vattnet frös på vintern i vattenhinken, varför jag ofta fick tvätta mig i isbitar. Ved fanns, men jag fick själv hugga den, både till kaminen i butiken och kokspisen.

Kunderna var trevliga, men litet långsamma. Innan de kom sig för att beställa något fick man mer än en gång fråga: ”Vad får dä´ vara” o s v. Jag hade tydligen för bråttom, för en dag tog värden mig med ut i packboden och sade: ”Du får allt ta dä lite lugnare, för annars gör du bort dej..” Men jag vande mig så småningom. De handlade ordentliga poster och efter några år låg jag högst i försäljning per anställd. Årsomsättningen gick snart upp i 100 000 kr och det var ovanligt mycket för en person på den tiden. I kommunen fanns Folkhögskola, Lanthushålls- och Lantbruksskola så det var i viss mån en kulturbygd en mil från Östersund. Dessutom fanns ett stort ordenshus med en livaktig godtemplarloge. Efter några år blev förre handlanden, som drivit affären, änkeman. Han bodde i en tvåplansvilla på gården. Han ville då hyra ut övre våningen till mig och jag slog till. Köket var möblerat nödtorftigt och jag köpte en herrumsmöbel av ek på avbetalning för 1000 kr.

Selma hade då plats i Halmstad. Med erbjudande om fri resa hem och en ringa lön lyckades jag förmå henne att komma upp och hushålla för mig. Något som hon väl aldrig ångrat eftersom hon blev kvar där. Någon flicka hade jag inte lyckats skaffa mig sedan jag lämnade Gislaved. Därtill var saknaden för stor.

Efter ett par år hade jag avbetalat möbeln och sparat ytterligare femhundra kronor. En av mina Brunnsvikskamrater, ”Öland”, hade efter något år vid Hessleholms praktiska blivit ritare och hamnat i Brunflo någon mil på andra sidan om Östersund. Under ett besök hos honom kom vi överens om att fara till

Internationella Folkhögskolan
i Helsingör, där man påstod att man kunde lära sig Engelska på en fyra månaders kurs, med början våren därpå. Under väntetiden hade han fått hemlängtan till Öland, där han hade sin Mor. Därför tog jag ledigt och for ensam. Mina kamrater skämtade om att jag inte skulle klara danskan ens. Och mycket riktigt överskattade jag att jag läst danska böcker. Första dagen när rektorn lämnade upplysning om dagens program först på danska och sen på engelska förstod jag ingetdera. Men efter att ha följt de danska föreläsningarna några dagar gick det bra. Senare när jag följde de engelska föredragen i kooperation förstod jag det mesta då också, tack vare att jag läst om den på svenska.

En vecka efter kursens slut skulle Internationella Kooperativa sommarskolan hållas där. Med rektorns hjälp kom jag med på den också. Under veckan däremellan fick jag fritt uppehälle genom att hjälpa vaktmästaren piska sängkläder, vilket renderade mig blåsor i båda händerna av piskkäppen. Av föreningen i Östersund fick jag ett stipendium på 100 kr och dagarna före hemresan ett meddelande om att om jag skyndade mig hem så fick jag plats som föreningsföreståndare i Obbola uppe i Västerbotten.

Obbola nästa
Jag hade visserligen sagt att längre upp i norr hade jag inte tänkt att bege mig, men efter en sådan varm sommar i Danmark hade jag glömt kylan och tackade ja till befordran. På hemresan hälsade jag på släkt i Småland och Västergötland, som jag trodde för sista gången, men det blev fler resor söderöver som ni strax ska få höra. Selma lämnade jag kvar i Jämtland, för hon hade fått fästman och barn på väg. Hon fick även ärva köksmöbeln m m.

Själv tog jag ungkarlsmöbeln med mig och for upp sedan jag först sett mig för i Obbola. Det var min första bekantskap med sulfatlukten, som jag då tyckte var förfärlig, men som jag vande mig vid så småningom. Lönen var inte så förfärligt mycket högre, men fri bostad och 2 rum och kök med ljus och värme och en bättre framtid lockade, trots den nordligare breddgraden. Arbetet gick bra. Omsättningen i föreningen ökade reda första året. Jag började den 1 oktober och fick bra personal och gott samarbete. Men jag hade ju 2 rum och kök, bara delvis möblerade och det verkade litet tomt. Vi dansade ibland i det tomma köket. Min närmaste man var nämligen gift med en frånskild disponentfru, som spelade harpa och själv spelade han cittra. Med hjälp av handlandens son, som spelade fiol så lät det riktigt bra, så jag höll nästan på att åka fast för en lärarinna utan plats, som spelade piano på platsens enda biograf. Men efter en utflykt i bil till Babelsfors, där jag talade till en film om KF:s Kvarnar, märkte jag att den var chauffören och inte jag som hade första inteckningen. Jag betalade för tre rum varav bara två var använda under natten.

Familjen
Jag hade träffat Helena Sahlin under Östersundstiden i SGU och logen samt på en gästgivaregård i Krokvåg, där hennes fasters man var gästgivare. Men hon gick och kärade ner sig en annan, som emellertid reste till Amerika och lämnade kvar barn och blomma. Till jul fick jag emellertid ett julkort från henne och då var det tänt igen. Det blev genast full möblering och slut med dansen i köket på grund av en ny korkmatta. Den 1 maj mötte jag henne vid tåget i Umeå. Färden över isen till Obbola vid den tidens islossning gick på ett varulass efter häst med vatten på båda sidor, men det steg inte över kaffesäckarna som vi satt på. I juni blev det förlovning och vigsel i Ragunda i juli. Bröllopsresan gjorde vi före vigseln med en av Sveabolagets vita båtar till Sundsvall f v b med buss över Bispgården till Böle. Där hämtade vi Gösta, som då var nära 3 år. Men det dröjde inte länge förrän han sa: ”Jag vill gå hem”. Hur det var så stannade han, och efter väl 15 månader kom Sven. Då blev mamma litet krasslig av äggvita och blodbrist m m. Men systrarna Ella, Gunhild och Sigrid avlöste varandra som hembiträden, så det gick bara bra, fast jag fick lov att låna på livförsäkringen en gång.

Obbolaföreningen var på ett sätt den tacksammaste förening jag haft, mycket tack vare dess goda ekonomi, vilket berodde på en förståndig styrelse, som under de svåra åren hade höjt medlemmarnas insatser till 150 kr. Det året slopade man t.o.m. återbäringen, vilket var mycket vågat. Efter ett år införde vi kontanthandel, vilket heller inte var obligatoriskt på den tiden.

Jag glömmer aldrig den första hösten när det gällde att köpa tunga varor för hela vintern enär varorna fraktades med båt så länge det fanns öppet vatten. På vintern fick man frakta varor per järnväg, vilket var mycket dyrare. Så det gällde att hugga till så att det räckte över vintern, men också att se till att pengarna räckte. Därmed blev det sämre sedan vi byggt nu butik, och KF ville att styrelsen skulle skriva på en växel på ett belopp. Men då sade de nej, och när jag förklarade att om KF bara lugnade sig till våren så var det ingen fara. Därmed fick KF nöja sig. Det var nog mina bästa och tacksammaste år, även om jag fick arbeta hårt ibland. Där gjorde jag mitt första bokslut. Ett av de bästa jag haft. Återbäringen höjdes från 3 till 4 %, vilket var långt ifrån regel så pass strax efter första världskriget, då många föreningar gjorde konkurs.

När Sven fick besvär av falsk krupp, föreslog doktorn oss att flytta till någon plats med inlandsklimat, varför jag sökte en plats i Ankarsrum, som ligger i småländska höglandet. Jag kom bara i andra förslagsrummet. Den som fick platsen fick den därför att han var känd för att vara sträng med personalen. Ett rykte som jag inte kunnat göra skäl för. Men när styrelsen fick höra att jag tänkte flytta fick jag en bra löneförhöjning. Vi fick också reparerat och ett rum till. Då var mamma storbelåten. Men vilken glädje varar beständigt? Då hade jag varit i Obbola i 5 år.

Konsum Umeå
En vacker söndag var jag på Konsumkonferens i Umeå och fick erbjudande av KF att få övertaga föreningen i Umeå, vars föreståndare skulle flytta till Boden som distriktschef. Detta var en befordran som jag knappast kunde säga nej till, med hänsyn till framtiden ehuru vi trivdes gott i Obbola. När jag kom hem och berättade detta så grät mamma. Vi hade fått lägenheten reparerad och utökad. I Umeå fick vi överta föreståndarens lägenhet, men genom bekantskap fick vi snart en ny, så det gick väl an, men hembiträdet fick vi lov att dra in. Det var väl bekvämare men dyrare att bo i staden.

Konsum Umeå startades av Svenska Hushållsföreningen, som bestod av nystartade och i övrigt svaga föreningar, som erfordrade ekonomiskt stöd av KF, vilket också innebar en inskränkt självstyrelse. Som närmaste chef hade vi distriktschefen i Umeå, som allt för mycket lade sig i detaljerna och därigenom skapade otrivsel om man som jag var van ifrån Obbola att själv avgöra det mesta.

Umeåföreningen var ju mycket större än Obbola, med särskild kontorspersonal och lagerföreståndare samt 10 rätt små och delvis nystartade butiker. Det hände ibland att jag kom hem så sent på kvällen och steg upp så tidigt på morgonen att jag måste strula till i sängen för att mamma skulle märka att jag varit hemma över natten. Arbetslösheten vid denna tid i början på 30-talet var besvärlig och omsättningen därför svår att hålla. Efter 1 1/2 år började jag tröttna på obehaget.

Oxelösund 1933
En dag då humöret var i botten var en föreståndarplats ledig i Oxelösund. Platsen var mindre, men de ekonomiska villkoren bättre. Föreståndaren i Sko-Konsum, som arbetet där tidigare visade ett knippe vykort därifrån, som såg bra ut, varför jag sökte platsen där och fick den innan vi bestämt oss hemma. Jag trodde aldrig att det skulle gå så fort. Ställningen i den föreningen var mycket god, så det var Obbola nr 2 och inget att tveka på. Gösta hade börjat skolan, men det utgjorde inget hinder. Han kom sedan att trivas bra där. Det var bara snön som var mindre där. Villkoret var ju förstås att familjen skulle få fara till Jämtland varje sommar. Det lovade jag och höll, så länge det var aktuellt. Så småningom byggde vi sommarstuga vid havet och fick många trevliga grannar.

Hade det varit för mycket arbete i Umeå, så blev det snarare för litet i Oxelösund. Men vi byggde två nya butiker, en vartannat år. Så det blev sammanlagt 7, varigenom arbetet ökade.

Revisorn i distriktet, som var en gammal brunnsvikskamrat, arbetade på att slå ihop föreningarna i Nyköping och Oxelösund. Det var nämligen bara en mil emellan dem. Redan efter någon vecka kom han och bjöd familjen på en biltur i Sörmland. Det bådade således gott. Familjen saknade visserligen norrlandsvintrarna och medförda skidor och sparkar kom sällan till användning. Men själv trivdes jag gott, inte minst när det gällde planerna för sommarstugan. Vi var 4 familjer som tillsammans köpte tomt på 3.000 kvm. Gösta Skogs och vi byggde en monteringsfärdig tillsammans, som för övrigt levererades färdigmonterad från det bekanta Buskhyttan.

Men samarbetet med Nyköping kom aldrig riktigt igång. Föreståndaren där var gammal och höll en återbäring på 4 % medan vi i Oxelösund hade bara de sedvanliga 3 %, varigenom våra priser blev lägre, vilket inte föll i god jord. KF fick inget inflytande när efterträdare skulle utses, varför en god vän till föreståndaren blev den lycklige.

Vid samma tid blev plats ledig i Härnösand. Under mina år i Norrland hade jag alltid haft för mig att jag så småningom skulle ”söderut”. Men det var inte så som jag trott. Familjen var med på noterna utom Gösta som grät sig till sömns den kvällen som beskedet om flyttning kom.

30 år i Härnösand
Det blev därför bara fyra år i Sörmland. Det var inte så stor skillnad på norr och söder, som jag fantiserat om, och vi ställde gärna kosan norrut igen, De ekonomiska villkoren var i början något sämre, men med jobbet följde bil, vilket höjde trevnaden med alla resorna till ”Morfars” i Jämtland. Men redan första hösten kom mammas ledgångsreumatism, med nya hembiträden och besvär. Så kom kriget och gengasen, som tog bilen i några år.

Men så kom Elisabet 1939 och lyste upp tillvaron. Efter ett par år for Gösta till Stockholm och så var vi bara fyra igen. De trettio åren i Härnösand var väl både si och så - men i stort sett tycker jag nu att de var mest så. När jag tillträdde platsen där hade föreningen 21 butiker med en knapp miljon i omsättning och när jag efter 15 år avträdde som affärschef var butikernas antal 34 med en omsättning på närmare tio miljoner. Men otack är världens lön. Så även i detta fall. Hustrun och barn kunde väl aldrig riktigt acceptera att det var rätta vägen att avgå, men jag fann det enklast så. Att inflation och prisstegringar sedan urvattnade lön och pension var en annan sak. Problemet var väl att efter pensionen få något meningsfullt att syssla med. Men tack vare goda vänner ordnades även den saken. Jag fick fullt upp med uppdrag, både ekonomiska och ideella. Bland de senare var särskilt mina nordiska kontakter med vänorterna och lokalt. Från dessa nordiska kontakter har jag några av mina bästa minnen. Bland dem erinrar jag mitt Helens besök i Umeå och Obbola i samband med Obbolaföreningens 50-årsdag, där vi mottogs som hedersgäster och fick träffa gamla vänner från våra år däruppe.

Till Helens många sjukdomar kom så min egen sockersjuka, som visserligen varit besvärlig, men som jag så småningom vant mig vid och som ledde mig till Diabetesförbundet och Diabetesgården i Nordanede, varigenom jag fick min första Italienresa som var en upplevelse. För att inte nämna mina propagandaresor landet runt för Nordanede.

Efter Helens bortgång i juni 1967 med hotande ensamhet för mig fick jag en kontakt, som gav mig nytt liv och sällskap, som jag hoppas ska ge resten av mitt liv innehåll och värde.

Kristinehamn och Värmland
Jag hade tidigare sagt att om jag inte hade varit smålänning hade jag velat bli värmlänning. Och så en vacker dag blev jag det. Jobbet med Nordanede hade väl sina besvär ibland med spring hos Landstinget och brandchefer med åtföljande reparationer och tiggerier av olika slag. Men så fick jag den bästa och trognaste bland gästerna, Göta, som tog hand om mig med de risker och besvär det kom att innebära. De femårsperioder som mitt liv i vissa fall inneburit, 5 år i Halland, litet mer än 7 år i Småland, 5 år i Jämtland, 5 år i Västerbotten och 5 år i Södermanland, har redan blivit över 5 år i Värmland. Endast i Ångermanland blev det 30 år.

Nu hoppas jag att det inte blir flera perioder och att jag slipper några mera 5-årsperioder för ”här vill jag vara och här vill jag dö” som det heter i Värmland Du Sköna. För mänskligt att döma borde jag ha flyttat nog. I detta sammanhang erinrar jag mig en replik som jag en gång hade i en av de teaterpjäser, som jag spelade i min ungdom, där jag föreställde en sjöman som kom hem ifrån några års seglingar på de sju haven. Den löd: ”Mycket har jag rest, mycket har jag sett och mycket har jag lärt.”

Tillbakablickar
Till det vill jag bara tillägga att jag har svårt att tänka mig någon generation som fått uppleva så mycket i många avseenden, som just min generation och däröver är jag bara tacksam, oavsett vad som kan hända hädanefter.

Visst har livet varit hårt, särskilt i min barndom, men då förstod jag inte så mycket även om jag reflekterade rätt tidigt. I stort sett har människor varit snälla. I varje fall minns jag det så. Det var inte så många år sedan jag var bjuden på bilskjuts hem när jag gick och bar en julgran. Det tyckte jag var toppen.

Jag kom tidigt ut, och de första kvällarna när man gick hem från arbetet hade jag fullt upp med att klara mig för flickorna som ville kyssa mig. Men därtill var jag allt för blyg, fast jag repade mig rätt snart. Redan i skolan hade jag väl börjat märka klasskillnaderna när det gällde att klara betygen med uppvaktningar meddelst ägg, smör och mjölk. Det hade vi inte råd med. Jag tillhörde dem som hellre drev spektakel med det, i den mån man vågade.

Bland arbetskamrater vann jag snart respekt genom mitt uppträdande i föreningssammanhang. Att jag t ex slutade röka och aldrig använde sprit berodde mycket på att man inom loger och klubbar proklamerade för sunda livsvanor. I språkväg framhölls Ido och Esperanto som världsspråk. Många av min årgång var Esperantister långt in i ålderdomen. Tack vare sådant fanns inga fritidsproblem. Nere i Halland var det många pojkar som gick till sjöss, och då erfordrades nyktra principer. När de kom hem på höstarna var det väl de som hade trillat dit, men under vintern repade de sig i vårt sällskap. Det bedrevs mera människoräddning på den tiden. Nu är det mera ”Torken”. Den fanns knappast till då.

Strejkbrytare var hotade och jag upplevde Amalteadådet och händelser i Ådalen långt före Ådalskravallerna, som alla gjorde ett starkt intryck, fast det mest gällde ungsocialister och anarkister, som jag aldrig gillat, men gärna studerat. Det mesta har jag kvar i bokform.

Elisabet är den enda som velat ta vara på något. Det är också hon som förmått mig att teckna ner dessa rader, vad värde de nu kan ha för barn och barnbarn. Ingen torde kunna fatta vad det ville säga att för knappt 10 öre i timmen klara mat och logi och dessutom bidraga till hemmet vid 14 års ålder. Det steg inte heller mer än 10 öre per dag under åren. Vid 17 år hade man således 1:70 per dag. Nöjen och kläder fick inte kosta mycket. Det gällde också att leva på matsäck, vilket alltid varit dyrare än att äta hemma. Men det var enda möjligheten som fanns vid den tiden. Detta gjorde att man genom fackföreningar och ideella föreningar försökte skaffa sig den skolning som krävdes för att förbättra förhållandena i olika avseenden. Det gällde att kunna yttra sig offentligt, att kunna leda ett möte och att kunna skriva ett protokoll, att över huvud taget hävda sig i olika situationer. Det var massor utav människor som på det sättet slog sig fram i det politiska och ekonomiska livet. Var skulle vi ha varit utan dessa, som uppoffrade all sin fritid på detta sätt? Men så fanns det inga fritidsproblem vilket också hade sin fostrande betydelse.

Därigenom kom man också ifrån dåligt sällskap, vilket annars låg nära till hands för en yngling som så tidigt delvis kom bort från hemmet. Jag har alltid känt tacksamhet mot de kamrater, som jag där kom i kontakt med. Utan dem vet man inte vad det kunde ha blivit. tillfällen fanns alltid.

Jag minns särskilt en lördagskväll första sommaren då en paja från byn ville ha mitt sällskap till dansbanan vid väveriet för att ta hand om hans väska där han hade en liter. Det gällde att gömma den mellan varje gång han skulle bjuda på en sup för att komma in bland grabbarna där. Genom att jag kände till terrängen kring dansbanan, så klarade jag det bäst. Nar dansen var slut och han försvann med en flicka fick jag ta hand om väskan. Min bänkkamrat, som jag nämnt tidigare var med på vägen hem. Det fanns ännu kvar i flaskan och det hade ju legat nära till hands att vi tullat av den under de 7 km vi hade att gå hem. Detta tillmötesgående gjorde jag aldrig om.

Det förekom också mycket kortspel - men även detta aktade jag mig för. Det var också en vadhållning med en kamrat, som var den tillfällighet som gjorde att jag slutade röka. Jag var på väg att bli slav under tobaksbegäret, och det kunde jag inte finna mig i. Jag bara beklagar att det inte kom till beslut medan min Mor ännu levde. För det skulle ha glatt henne mycket.

När jag strax därefter kom till Hyltebruk kom jag delvis i annat sällskap, som visserligen skulle ha mig till att börja röka igen, Och aldrig har jag blivit bjuden på så mycket cigaretter, som där. Men de lyckades inte.

Man kunde också bli bjuden på fri resa till Torup, som låg två stationer bort, om man avstod från ölet, som serverades. Men sådana resor avstod jag även om det var ett tillfälle att komma ut en ledig helg. Genom skiftgången var man ledig varannan helg bara. Där saknade jag mina tidigare kamrater. Men tiden där blev inte så lång.

I Gislaved träffade jag goda kamrater igen, mycket tack vare att föreningsverksamheten var livligare där. Då hade jag också uppnått en ålder då man kan göra sig mera gällande och respekterad för sitt levnadssätt.

Genom omständigheterna under första världskriget och Brunnsvik kom mitt liv att förändras i sådant avseende att jag sedan många gånger undrat hur livet skulle ha gestaltat sig om inte detta hänt. När jag 40 år senare besökte Gislaved och såg en något yngre kamrat som satt vid sin ägandes villa och rensade jordgubbar av egen skörd tänkte jag att så kanske jag hade suttit då, om jag inte kommit in på en annan bana. Han var då välbeställd ombudsman i fabriksarbetareförbundets lokalavdelning där. En tjänst som jag säkert skulle ha kunnat inneha därför att jag låg bra mycket före honom på min tid i Gislaved. Om det nu hade varit bättre. Därom vet jag intet.

Egentligen är jag ganska nöjd med att det gått som det har - även om det inte alltid gått som jag önskat. Som här har framgått var ju inte förutsättningarna de bästa. Men klagar gör jag inte. Jag avslutar i stället med min förut citerade teaterreplik: ”Mycket har jag rest, mycket har jag sett (även i mitt eget land) och mycket har jag lärt.”

Kristinehamn den 9 februari 1974

Carl Modig"

gudmundson

onsdag, december 24, 2008

Min morfar Carl Modigs levnads historia

kontakt

arkiv

jihad

andra

pophöger

popvänster

utomlands