Radikaliseringen i svenska förorter granskad

På SvD Brännpunkt skriver Magnus Ranstorp och Josefine Dos Santos om segregation i Malmös Rosengård. Detta med anledning av en rapport som idag överlämnas till integrationsminister Nyamko Sabuni. Artikeln hamnar, kanske en smula olyckligt, mitt i en debatt om ordningsproblem och stenkastning när rapporten i själva verket syftar till att vara ett preventivt verktyg mot "våldsbejakande extremism och radikalisering" - frågeställningar som ligger närmare den globala jihadismen än det som vissa benämner den globala intifadan.

Hur som helst tycks innehållet väntat nedslående.

Bland annat förekommer grupper av ultraradikala islamistiska medlemmar med hemvist i någon av de källarmoskéer (till skillnad från den officiella muslimska församlingen) som finns i området.

Dessa predikar isolering och agerar åsiktskontrollanter samt upprätthåller en stark hotkultur, där främst kvinnor trakasseras psykiskt och fysiskt.

Nyinflyttade familjer får besök hemma av företrädare för radikala grupper som talar om för dem vilka regler som gäller i Rosengård.

Förhållningsreglerna innebär bland annat att kvinnor som aldrig tidigare burit slöja nu tvingas till det, att flickor och pojkar inte får leka tillsammans och att patriarkala maktstrukturer cementeras.

Nyinflyttade familjer som aldrig varit speciellt religiösa eller traditionella uppger att de levde friare i hemlandet än i Rosengård.

När det gäller utbildning har de kommunala skolorna problem med att hantera frågor kring kulturkrockar och påtryckningar eftersom allt fler elever väljer att hoppa av kommunala skolor till friskolor. Högstadiet på den kommunala Rosengårdsskolan har minskat från 700 till 350 elever de senaste åren.

Vissa av dessa friskolor ger en annan undervisning på arabiska än den som sker på svenska när det gäller värdegrund och demokrati. Därför är det svårt för kommunen att utöva sin tillsyn.

Tvångsgiften av flickor i högstadiet på sommaren mellan klasserna 8 och 9 är ett annat fenomen som kommer fram i vår studie.

Likaså är det problematiskt att många kulturföreningar inte är vad de uppger sig vara. I vissa fall bedriver de i själva verket religiös verksamhet med en radikal hållning. De motsätter sig aktivt all form av integrering i samhället, vilket de även uppmanar sina medlemmar att göra.

Man motsätter sig även demokratiska styrelseformer samtidigt som förtryck av kvinnor/flickor förekommer.

Enligt många respondenter sker predikningarna ofta på andra språk där ett uttalat hat mot både Sverige och västvärlden förekommer.

I slutklämmen menar författarna att kommunala insatser kan stävja utvecklingen. Men är det särskilt troligt? Med pysselsättning och åtgärder kanske man kan ge de radikala mindre tid åt skadliga verksamheter - men det stoppar knappast den ideologiska rörelse som står bakom.

Uppdatering:

I rapporten föreslås inte enbart kommunala åtgärder. Vilket naturligtvis är gott, men inte hindrar att även de andra åtgärderna tycks något kraftlösa. Och rapporten innehåller än mer förskräckande läsning än debattartikeln. Snart sagt varje kapitel duger som utgångspunkt för en svår debatt om religiös fundamentalism och politisk extremism.

Rapporten finns i sin helhet på Försvarshögskolans webbplats (pdf), eftersom den är framtagen i samarbete med CATS.

Slutligen kan tilläggas att integrationsministern snart ska motta ytterligare en rapport (eller "lägesbild") om radikalisering i autonoma och vit maktmiljöer. Det ska onekligen bli intressant att se om det finns likheter.