Borgerlig kulturpolitik efter Eva Swartz

I onsdags deltog jag i ett lunchseminarium om borgerlig kulturpolitik efter kulturutredningen, arrangerat av Timbro. Aftonbladets kulturskribent skriver idag att jag "hävdade att all nyskapande konst sker utanför den statliga kulturpolitiken."

Det gjorde jag inte, vad jag kan minnas, varför jag har bett Aftonbladet och Claes Wahlin om att han belägger sitt påstående - eller inför en rättelse.

Nedan följer mitt manuskript (med undantag från ett citat som jag röck - vi säger röck i Leksand - direkt ur en bok, och plus några hyperlänkar):

Lyssnade ni på Kulturnytt i morse? Kritikern Mårten Arndtzén förklarade där att inte bara graffitikonstnären NUG och hans tunnelbaneverk stod under attack – utan även att själva konstbegreppet stod under attack. Detta efter att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avfärdat verket Territorial Pissing som vandalism. Ministerns uttalande, menade han, såvitt jag kan förstå, hotade den fria konsten. Arndtzén bortsåg, i vad jag misstänker avsiktlig vilja att utmåla ministern som ett hot mot kulturlivet, från att Kulturministerns kaka bara är en liten del av kulturen. Han överdrev ministerns inflytande. Det är inte hon som definierar konsten. Konstbegreppet i en demokrati kommer fortfarande att styras exempelvis av vad kritiker anser vara konst, eller vad galleristerna anser vara konst, eller vad konsttidskrifterna visar som konst. Men analysen i Kulturnytt var talande.

För här ligger det strukturella problem som en borgerlig kulturpolitiker har. Man uppfattas per definition som okunnig, och som ett hot, och de redskap man vill bedriva sin politik med anses inte vara ’riktig’ kulturpolitik. Det man egentligen säger misstolkas.

Kulturutredningen har drabbats av samma störtskur av kritik. Och visst kan viss kritik vara berättigad, som exempelvis frågan om de 900 sidorna inte snarare är en beskrivning än en utredning. Men Aftonbladet kallade den ”ett skott i hjärtat”. Så är det bara inte. Frågan om huruvida kulturutredningen är bra eller dålig tycks snarast egentligen vara en fråga på hur man ser på effektivitet inom förvaltning. Innebär den decentralisering och frihet, eller centralisering och styrning, som Magnus Eriksson i SvDs kulturdel frågade?

Man kan tycka att det är tråkigt med kulturpolitik som administration. Jag ser utredningen som en naturlig följd av alliansprojektet och moderaternas kliv in mot mitten. Den kulturrevolution som befarats av många har om den inträffat möjligen gällt borgerlighetens syn på sig själv och statens roll, men knappast kulturutövarna.

Läste ni Fokus i torsdags? Landets bästa kulturskribent Ulrika Knutson hade ett omöjligt uppdrag: att i förväg skriva en analys av en kulturutredning som ännu inte fanns att tillgå. Hon gjorde det rätta och gick till Harry Scheins tidlösa memoarer för att beskriva hur kulturpolitik egentligen alltid går till. Här (Schein s 270) beskrev han hur han och Gunnar Sträng skulle sätta ihop ett förslag till s-kongressen för att skapa en sammanhållen socialdemokratisk kulturpolitik.

"Vi hittade över fyrtio synonymer för ’mera pengar’. Vi började med sju substantiv; pengar, satstningar, bidrag, insatser, stöd, anslag och hjälp, samt sju adjektiv, större, vidgade, ökade, mera, stegrade, flera och starkare. Teoretiskt skulle vi genom att kombinera dessa ord kunna åstadkoma 49 varianter. På grund av vissa språkliga otympligheter av typen ’starkare pengar’ eller ’flera hjälp’ reducerades dock vårt program till 44 behjärtansvärda kulturpolitiska reformer."

Allt Schein skriver där är helt sant, även under borgerlig regim. Det finns nämligen en lång rad institutioner, som muséer, bibliotek, teatrar etcetera, som alltid kommer att brottas med ekonomi och som all kulturpolitik för all framtid kommer att finansiera, oavsett vad nyliberala debattörer eller det sunda förnuftet vill. Det är institutioner som vårdar och bevarar det svenska kulturarvet. Kalla det unken nationalism, eller vad som helst, det kvittar. Så vill folk nämligen ha det.

Schein ger också, omedvetet, förklaringen till hur man ska kontra argumenten om att liberala kulturpolitiska lösningar, som ju ofta snarast liknar näringspolitik i synnerhet ifråga om skattenivåer för kulturutövare och –företagare eller avdragsrätt för donationer, inte är ’riktig kulturpolitik’. Han visar att socialdemokratisk kulturpolitik är en variant på dess arbetsmarknadspolitik. (Schein sid 371)

Här ett citat ur Schein, som jag inte har i skrivande stund, som visar hur man lät finansiera filmarbetare genom en post hos AMS. Budget som budget, oavsett principer, ungefär."

Här visar alltså Schein en variant på den ganska nyligen avhandlade debatten om a-kassan och skådespelarna, där vänstern påstod att reformer i a-kassan medförde att skådespelare inte skulle kunna delfinansiera sin kulturverksamhet med arbetslöshetsersättning under repetitionsperioderna. För socialdemokratin är arbetsmarknadspoltik kulturpolitik.

Men om socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik är kulturpolitik, varför är då inte borgerlig arbetsmarknadspolitik det? Här finns en stor opinionsbildande och upplysande insats att göra. Men det är möjligt. Precis som alliansens sedan länge planerade skattesänkningar blev ’stimulanser’ när lågkonjunkturen slog till, så kan man märka om skattepolitiken till kulturpolitik.

Men jag anser att det ändå finns en borgerlig kulturpolitik - som är ett amalgam av konservativa och liberala värderingar.

Frågan är för mig hur det nya ska stimuleras. Att det gamla ska bevaras har vi redan konsensus om. Men det nya, hur ska det komma fram?

Jag tänker ofta på film och det svenska filmundret. Och då handlar det ju om Schein återigen. Han brukar få äran för att ha skapat ett svensk filmunder. Men filmundret inträffade ju redan på 10- och 20-talet. Då fanns ingen filmpolitik, borträknat censuren. Roar man sig med att upprätta en kanon för alla svenska filmer man behöver ha sett för att kunna föra en allmänbildat insatt diskussion om film ser man att hälften av filmerna är gjorda innan 1963 och filmpolitiken, och några därefter helt utanför filmpolitiken. Idag ligger kreativiteten minst lika mycket utanför: Roy Andersson, Johan Kling, all reklamfilm, alla musikvideor och all undergroundfilm.

Men det mest spännande berättarmediet just nu är förstås inte film. Det var det 1910, och kanske rentav 1950, men inte nu. Nu gäller nåt annat.

En jämförelse. Sverige är ett av världens främsta dataspelsländer. Topp tio. Jag påstår att dataspelen i dag är vad filmen var 1920. Politikerna har ännu inte insett något behov av en samlad nationell tv-spelspolitik, lyckligtvis. Den dagen den kommer, för det gör den, måste borgerlig kulturpolitik inse att det gäller att begränsa den till de rent bevarande, museala, inslagen.

Då blir det administration. Frågan om det nyskapande hamnar i facken näringspolitik, skattepolitik, arbetsmarknadspolitik. De områdena kan ge möjlighet åt allt det där som ligger utanför den lilla smala yta som vi definierat som liggande under kulturministern. Men det blirt svårt att förklara att det handlar om kulturpolitik.

Det hela går att se och höra via Bambuser, för den tålmodige, eller för den som verkligen kontrollera vad jag sade. Claes Wahlin lär behöva titta.