DN rättar

I fredags sågade jag, på SvDs ledarsida, inte bara Lukas Moodyssons nya film Mammut, utan även den kritikerkår som glatt sväljer varje antiglobalistiskt budskap och bortser från annat.

Moodyssons analysförmåga är inte bättre än så här.

Jag tror att en av anledningarna till den bristen är att vi har en kulturskribents- och kritikerkår som, likt Nina Björk i DN (30/10-05), får magknip när de lämnar barnet på dagis, och därefter drar slutsatsen att det måste vara kapitalismens fel. För dem är Mammut trygg och dekorativ som en brasvideo.

Helena Lindblad känner sig i dagens DN (ej på nätet) manad att försvara dels sitt skrå men primärt det banala globaliseringskritiska huvudspåret i filmen. "Det är inte Mammut som är kvinnofientlig" säger rubriken menande.

Francois Truffaut brukade spydigt säga att 'alla människor har två yrken, sitt eget och filmkritikers". Svenska Dagbladets ledarskribent Per Gudmundson har verkligen tagit fasta på det när han regelmässigt levererar sina tvärsäkra kvalitetsomdömen om svenska filmer.

/.../

Han tar inte hänsyn till att deras levnadsomständigheter är minst sagt skilda. Den förstnämnda har alla möjligheter att göra val när det gäller att vara närvarande mamma men de andra två har inte det för de är helt enkelt för fattiga.

Problemet är knappast yrkesarbetet i sig utan den ojämlika världsordningens arbetsvillkor. Vilket torde vara själva kärnan i "Mammut". Men de nyanserna passar inte in i Gudmundsons resonemang. Frågan är om inte hans artikel är en av de mest kvinnofientliga som skrivits på länge.

Jo. Jag förstår nog vad Lukas Moodysson ville säga med filmen. Men jag skriver främst om det han råkade säga. Att välvilliga filmkritiker, som inte bara delar ideologisk grund med upphovsmannen utan dessutom utgår ifrån att svenska filmer per definition ska behandlas med lite silkigare vantar än andra, därmed känner att jag gör olaga intrång på deras revir är förståeligt - men tråkigt, inte minst för DNs läsare.

Om vi dock för ett ögonblick väljer att läsa filmen i enlighet med instruktionen och beakta "den ojämlika världsordningens arbetsvillkor" (skrev Lindblad texter till Blå Tåget?) framträder tyvärr en helt bekant världsbild. Sedd så, som Lindblad anser rätt, säger filmen att världen är orättvis, det drabbar kvinnor och barn och familjer, och det är kapitalismen och globaliseringen som bär skuld för detta. Och, som sagt, så kan man se filmen. Problemet är bara att mänskligheten (i såväl New York som Filippinerna och Thailand) aldrig haft bättre villkor än idag, att kvinnor aldrig haft lika stora möjligheter som under kapitalismen och att globaliseringen är en vinstlott inte minst för de fattiga i Asien. Moodyson har helt enkelt, objektivt och mätbart, fel i sin analys. Lindblad blundar dock för det - hon vill väl att Moodysson ska ha rätt, antingen av lojalitet med den svenska filmbranschen eller av politiska skäl.

Själv avfärdar jag Moodyssons tes, och skriver om vad hans argumentering skulle leda till om den förverkligades. Fattiga kvinnor fastlåsta i hemmen.

Hur min text blev nominerad till "en av de mest kvinnofientliga som skrivits på länge" är mindre självklart. Kanske tycker Helena Lindblad helt enkelt att Moodysson är en kärring.