Konsumtionskritik trumfar tydligen kvinnoförakt

Lukas Moodyssons nya film Mammut ifrågasätter kvinnans roll på arbetsmarknaden. Men detta väljer kulturskribenterna att inte se, eftersom de bländas av filmens luddiga antikapitalistiska budskap. Om detta skriver jag idag på SvDs ledarsida.

Lukas Moodysons Mammut är en av de mest kvinnofientliga filmer som gjorts i Sverige.

Där skildras ett ungt föräldrapar vari mamman, Michelle Williams, vantrivs i yrket som akutläkare då det medför att hon inte kan vara hemma med den allt mer alienerade dottern. Problemet understryks av att hon inte heller lyckas på arbetsplatsen. Tvärtom dör ett barn i hennes vård. Ett barn, för övrigt, som knivhuggits av sin egen misslyckade mamma.

Familjens barnflicka har i sin tur övergivit sina söner i Filippinerna, där den yngre har konstant ångest och den andra våldtas av en pedofil. Familjens pappa, en internetentreprenör som spelas av Gael García Bernal, känner också otillfredsställelse med livspusslet, varför han på en resa är otrogen med en prostituerad som, visar det sig, också lämnat sitt barn för ”yrket”. I slutscenen förenas åter familjen i hemmet, till ömsesidig lycka.

Sensmoral: yrkesarbetande kvinnor leder till otrogna män och döda barn såväl i hemmet som på arbetsplatsen.

Mammut har mötts av oförklarligt god kritik. Foto och klippning sköts förvisso habilt, och skådespelarna är snygga. Men dialogen är intetsägande och handlingen är obetydligt intressantare än i ett akvarium. Dryga två timmar fylls trots detta med detaljstudier av rollfigurernas emotionella tvivel, där intet lämnas till åskådaren. Karaktärernas känslomässiga utveckling kunde inte skildras mer övertydligt ens med PowerPoint. Och inte heller när Moodysson kör sitt favoritknep, att skruva upp popmusiken för en känslochock, tänder det till.

Förutom misogynin är Mammut alltså förbluffande utslätad, vilket är märkligt med tanke på att Moodysson tidigare gjort i alla fall två starka filmer. Man skulle kunna argumentera för att den är en så kallad europudding – den substanslösa kompromissliknande filmtyp som uppkommer när flera länders filminstitut, politruker och producenter ska enas i ett projekt. Men Moodysson står för både manus och regi, under överinseende bla av danske Lars von Triers husproducent Peter Aalbæk Jensen, som inte precis motarbetar egensinniga regissörer.

Trots ovanstående hyllas Mammut. Så frestande är vag kritik mot ytlighet i konsumtionssamhället.

Det ska bli intressant att se vilka formuleringar i min recension som hamnar på omslaget på DVDn: "en av de mest kvinnofientliga filmer som gjorts", "obetydligt intressantare än i ett akvarium", "kunde inte skildras mer övertydligt ens med PowerPoint", "förbluffande utslätad", "europudding" eller "trygg och dekorativ som en brasvideo".