Karolina och Tobias

Nazism kallas ofta för högerextremism, men jag tycker inte att det är så enkelt. På SvDs ledarsida har jag ett exempel idag.

Karolina var kvicktänkt, välartikulerad och energisk, som många av tjejerna inom Uppsalas radikala vänster var. Hon och hennes kompisar drev det litterära och politiska fanzinet Kaos , och när de i början av 90-talet startade kulturföreningen Sine qua non kändes det självklart för mig att hjälpa till med lokal i källarvalvet i den studentnation där jag var aktiv.

Några år senare dök Karolina upp i nyheterna. Hon hade då blivit doktorand i Umeå, och bjudit in en av landets ledande nazister att föreläsa om sin ideologi. När journalisterna pressade henne blev det allt mer uppenbart att hennes nyfikenhet var uppriktig. Senare blev det känt att nazisten var Karolinas pojkvän.

Jag tyckte då att förloppet var obegripligt. I efterhand har jag tänkt att den skala som används för vanliga politiska rörelser, mellan höger och vänster, är oanvändbar för de mest radikala. Snarast tycks extremvänstern gränsa till sin förmodade motpol.

På den här tiden var Karolina ihop med den ökände vänsterextremisten Tobias. Han ansåg att studenterna i Flogsta var sövda av imperialistisk propaganda, och försökte väcka dem ur slummern genom att riva parabolantennerna – men det uppskattades, otippat nog, inte alls. Då tyckte vi att det var ett komiskt misslyckande i den socialistiska kampen. Idag är jag mer benägen att se det hela som en föraning om hans våldskantade karriär, som snuddat vid mordbrand.