Carl Johan De Geer och jag

Vissa saker är man inte beredd på. Som att slå upp kvällstidningen i eftermiddagssolen och upptäcka att en av landets bättre konstnärer ägnat ett helt uppslag åt att polemisera mot några saker jag skrivit. Jag har kluckat belåtet hela eftermiddagen.

Carl Johan De Geer är en av mina största idoler, och att han har blivit så irriterad på vad jag skrivit att han suttit sig ner och skrivit sin egen version är enormt kul. För några dagar sedan skrev ju även en irriterad Tore Berger – precis som De Geer också från Blå Tåget – ett svar på min beskrivning av proggen.

Jag får intrycket av att proggvänstern inte riktigt är vana vid att någon ifrågasätter deras historieskrivning. De är vana att få kritik för att de är kommunister etcetera, men de är inte helt bekväma med att få beröm för sin konst och samtidigt få höra föreläsningar om att det är kapitalism och marknadsekonomi som är förutsättningen för den. Och att det vore bra med mer.

Deras angrepp på mig blir därför lite komiska. Jag utmålas som en egoistisk kapitalist i hög hatt och kritstreck, som inte kan begripa att en konstnär vill vara solidarisk.

Min poäng är ju den motsatta. Jag älskar proggen, och vill se ett ännu mer vildsint kulturliv. Förutsättningen för detta är marknadsekonomi, en bred och köpstark medelklass, samt många vitala små aktörer. Det är därför jag menar att en liberal politik är bättre. Marknadsekonomi är bättre på solidaritet än socialistisk kommandoekonomi.

Ett utsnitt ur Carl Johan De Geer i dagens kultursida i Aftonbladet:

Gudmundsons stackars hjärna går i spinn. Hur kom det sig att en person från en så borgerlig miljö som min … valde att bli proggare? Att bli kommunist?

Svar: en allvarlig tro på att engagemang kunde förbättra världen. På solidaritet med hela jordklotets befolkning. Denna solidaritet är inte lätt. Den kan aldrig bli konsekvent för en svensk. Och G-son kommer också i fortsättningen att tro att det är fråga om hyckleri, galenskap eller bristande omdöme.

På en väns bröllop för några år sedan slog jag mig i slang med brudgummens fader. Jörgen Widsell var förr, under det galna kvartsseklet, redaktionschef för SKPs tidning Gnistan. Sedermera blev han en av Jan Stenbecks handgångne män. Jag frågade honom om drivkrafterna bakom detta, att han gick från hårdför maoism till Stenbecks råa kapitalism. Han menade att den ideologiska utgångspunkten fortfarande var densamma. Han ville att världens fattiga skulle få det bättre och att de förtryckta skulle befrias. Dessa mål kunde bättre infrias av kapitalismen, hade han omsider insett.

Det är något sådant jag försöker påpeka med mina texter om kulturvänstern. Kanske borde jag vara tydligare.

De Geer avslutar sin långa artikel med att referera min centrala punkt, att ökat privat välstånd även gynnar smal och alternativ konst, men utan att vilja försöka förstå den.

Min orkesterkamrat Tore Berger lånade en gång ut en stor del av sitt arv till det alternativa skivbolaget Musiknätet Waxholm. Detta får Gudmundsson att skriva i sin blogg: ”Det går ju enklare att vara ideell när någon riking lägger in ett par hundra tusen i rörelsen.”

Viktigare än privatförmögenheter var att ge musikrörelsen en plattform för att föra ut sitt budskap om världens tillstånd. Vänstern hade rätt, då som nu.

Ordet solidaritet är inte retorik. Det är en verklighet som tillhör framtiden. Och en sönderfallande värld kommer att göra solidariteten nödvändig.

Jag antar att jag måste skriva fler artiklar i ämnet så att min poäng blir tydligare. Tills vidare rekommenderar jag min programförklaring från OBS kulturkvarten, om varför jag skriver om kultur.

Vår förståelse av samtida och historisk kultur är begränsad till de mytbildningar och historieskrivningar som vänstern författat. Kulturdebatten är instängd. När någon tänker utanför boxen – som marknadsliberalerna Stegö Chiló eller Stael von Holstein – möts hon med oförståelse. De traditionella kulturdebattörerna förmår inte koncipiera dessa tankar.

Kulturlivet behöver avpolitiseras. Befrias från de kedjor som socialdemokratin fjättrat det med. Det är det jag håller på med. Konsten ska ju, precis som forskningen, vidga våra vyer, skapa tankar som inte tidigare tänkts. Inte dikteras av ministrar.

Fråga vem som helst varför Göteborg alltid haft de bästa rockbanden. Svaret blir att det är en arbetarstad, och att arbetarklassens angst utgör grunden till all bra rock. Mitt arbete är inte slutfört innan stadens hamn, och alltså internationella handel och tidiga tillgång till importerade grammofonskivor, tillskrivs samma betydelse.

Union Carbide Productions kom från Göteborgs övre medelklassiga villakvarter. Deras debut, en flexisingel inbladad i Carl Abrahamssons fanzine Lollipop, hette Financial declaration och hade refrängen I want more. Det är borgerlig kultursyn.