Mot Gösta Hultén och hans likar

Under veckan i Almedalen deltog jag i ett seminarium om terrorism. Samtalet tog sin utgångspunkt i filmen Der Baader Meinhof Komplex, och mitt inledningsanförande var ett frontalangrepp på de så kallade människorättsvänner som försvarade RAF på sjuttiotalet och försvarar islamofascister idag. Min motdebattör Gösta Hultén tyckte att mitt påhopp på honom slog för hårt och för lågt, och att jag förstörde grunden för en vettig dialog. Han avstod, sade han i sitt anförande, från att kalla mig "islamätande högerextremist" - uppenbarligen anser Hultén att det egna engagemanget är av den vikt att polemik är oberättigad.

Nedan följer mitt utkast till anförandet (som självklart inte upplästes ordagrant):

Det är intressant att ta avstamp i sjuttiotalets tyska terrorism.

Några av er här inne har sett hela filmen. Då känner ni till de svenska förgreningarna, alltså. Att andra generationens RAF reste in i Sverige och ockuperade Västtyska ambassaden i Stockholm. Det slutade med att deras försåtsminering avfyrades, och att ambassaden alltså delvis sprängdes. SVT älskar att köra klippet från direktsändningen därifrån, då den legendariske reportern Bosse Holmström anropar sändningskontrollen frenetiskt: Lägg ut!

Det dramat kostade människoliv, faktiskt. Inte i någon omfattning, men ändå. Ambassaddramat är med i filmen.

En till incident är värd att nämna från sjuttiotalet. Något år senare dök det upp en ung tysk man i Stockholm, som sökte sig till stadens anarkistkretsar. Han hade varit hangaround, och wannabe runt den tyska RAF-rörelsen.

Han hette Norbert Kröcher och låg bakom en plan för att kidnappa Anna-Greta Leijon, för att straffa Sveriges medlöperi med den Västtyska kapitalistiska förtryckarstaten. Tanken var att hon skulle föras till en hyrd källare på Södermalm, där man hade byggt en liten box av masonit som hon skulle förvaras i. Anna-Greta Leijon-lådan, brukar man prata om. Socialdemokratins motsvarighet till Friggeboden?

Säkerhetspolisen lyckades avstyra det hela. Och något av historien runt tillslaget har gått till den popkulturella historien. Det kodord som gav klartecken för tillslaget var Ebba röd, respektive Ebba Grön.

Den tyska terrorismen var ett stort orosmoment för svensk säkerhetstjänst. Men läser man deras handlingar i dag så ser man också att de var jätterädda för japaner. Den japanska röda armén var vid tiden otroligt skräckinjagande av någon anledning. Det låter kanske komiskt, men hur skulle man kunna veta vilken grupp – bägge hade för övrigt kopplingar till de palestinska terroristorganisationerna vid tiden – som skulle slå till?

Den tyska terrorismen var ett tidsbegränsat fenomen. Den dog ut i slutet av sjuttiotalet. Egentligen rörde det sig om en ganska liten grupp människor, upp till hundra, kanske, som dock hade stort stöd i en vänsterradikal miljö.

Den tidens så kallade människorättsaktivister var djupt upprörda. Även i Sverige anordnades sympatidemonstrationer. Man var orolig för att den västtyska statens allt bryskare metoder skulle urholka demokratin. Rörelsens advokater menade att den tyska statens behandling av fångar, och övervakning av misstänkta, var grova övergrepp. Att Tyskland var på väg mot fascism. Åtminstone en av RAF:s advokater var så engagerad att han själv blev terrorist. Det skildras i filmen vi just sett.

Som alla vet är Tyskland en av världens mest stabila demokratier. Det var Västtyskland då också. Men man svarade med bästa förmåga mot ett reellt hot. Inte minst allvarligt var hotet eftersom dessa grupper var stödda av de kommunistdiktaturer som höll halva jorden och halva Europa i effektivt slaveri.

Men facit? Egentligen blev bara det några bombdåd, nedbrända varuhus och dödsoffer som kan räknas i tiotal.

Säg 100 man, under tio års gatustrid, som lyckades döda några tiotal människor.

Den 11 september 2001 förändrades vår insikt om vad terrorism kan åstadkomma. Den här gången var det 19 man, som med något års planering, några hundratusen dollar i budget, och fyra kapade flygplan, lyckades döda tretusen människor.

Skadan kan sägas motsvara det imperialistiska japans attack på Pearl Harbor, som drog in USA i andra världskriget. Det som för sextio år sedan krävde en armé, kan i dag åstadkommas av 19 man.

En mycket bra bloggare, Erik Starck, resonerade om saken i teknologisk utveckling och effektivisering. Det industrialiserade och högteknologiska samhället har gjort allt billigare och effektivare. Aldrig har det varit så billigt som nu att köpa en tvättmaskin eller resa runt jorden. Och det kommer att bli ännu effektivare och billigare. Snart kan kanske en grupp om fem man ta död på hundra tusen.

Terroristerna den elfte september ingick i ett globalt nätverk som drivs av drömmen om den det perfekta islamiska samhället. De anser att demokrati är ett brott mot gud. Att deras extremtolkning av sharia skall råda. Det är tyvärr ingen liten ideologisk strömning. Och den har stark grund i många muslimskt dominerade länder. Exempelvis var samma synsätt statsideologi i Pakistan ända in på åttiotalet, det är ingen liten plantskola.

Även i Sverige finns de här idéströmningarna representerade. Det rör sig inte om någon stor grupp, och den är inte representativ för gruppen muslimska invandrare. Terrorismforskaren Magnus Norell har gjort bedömningen att det rör sig om 1500 personer. Det är en statistisk beräkning, baserad på internationella jämförelser och befolkningssammansättning. Av de här kanske ett 100-tal kan vara inriktade på att aktivt ta del i det heliga kriget, enligt samma beräkningar.

Pressens bevakning av dem brukar följa ett mönster. Först gör Säpo ett tillslag, och då blir det krigsrubriker och skräckscenarion. Senare talar hustrun ut om makens oskuld. Efter ytterligare tid kommer debattartiklarna och krönikorna från extremvänsterns självpåtagna världssamveten – som Gösta Hultén här, eller Jan Guillou. Säpo ser spöken, alternativt att den gripne bara är en frihetskämpe. Ibland bägge påståendena på samma gång.

Ett särskilt kul exempel är den svenske medborgaren Mohamed Moumou. En man från Marocko, som fungerade som redaktör för nyhetsbrevet al Ansar. Det utgavs av GIA, som var nittiotalests mest blodsbesudlade terroristgrupp. Honom, och hans kollegor, övervakade Säpo i tio år. Flera gånger togs han in på förhör, och rent av häktades han ett par gånger.

I pressen talade han ut om att han var förföljd av Säpo. Vänsterjournalister gick till hans, och hans kollegors försvar. Jan Guillou skrev en kolumn om hans kollega, som beskrevs som en nordafrikansk frihetskämpe som spridit pamfletter för andlig väckelse. I själva verket var det uppmaningar till mord och förtryck. Jan Guillou baserade till och med en romanfigur på Mohamed Moumou: En åldrad frihetskämpe som nu arbetar som grönsakshandlare, och vars stånd ständigt övervakas av dumskallarna på säpo.

Verkligheten såg annorlunda ut. Moumou terrorlistades av USA, flydde Sverige, och dök inte upp förrän i höstas, då identifierad som Al Qaidas andreman i Irak. Han dödades i en eldstrid, och bar självmordsbombarbälte. Al Qaida har producerat en hyllningsfilm till hans minne. Han har varit viktig för rekryteringen av andra terrorister.

Guillou har slutat basera romanfigurer på honom.

Vår vän här, Gösta Hultén, är rätteligen oroad för vad terroristjakten har för konsekvenser för rättssamhället och för eventuellt oskyldigt drabbade. Han har till och med startat en organisation för ändamålet, Charta 2008.

Där visas hans engagemang för svensklibanesen Oussama Kassir, nyligen dömd för att ha försökt bygga ett terroristträningsläger i USA, och för att ha varit helt central i att lansera al Qaida på internet – propagandaspridning och uppvigling, alltså. Han är mest känd för att ha sagt ”Jag älskar Bin Laden” till Expressen.

Där visas också hans engagemang för svensksomaliern Yassin Ali, som hölls häktad i 105 dagar men utan att åklagaren kunde styrka terrorbrott. Efter frisläppandet reste han till Somalia och deltog i grundandet av Hizbul Islaam, som på bara ett halvår har fått hundratals liv på sitt samvete.

Föga engagemang visas för de svenska ungdomar, vars samtliga rättigheter utplånades när de dog i terrorbombningarna i Bali.

Föga engagemanag visas för svenske Mohamed Moumous offer i Irak. Eller för svenske Berndt Hermeles mamma, som dog av Hamas terrorbombningar i Israel.

I mina ögon står Hultén och vinglar på samma gränslinje som RAF:s advokater på sjuttiotalet. Det är inte så att advokatyren har övergått till eldunderstöd, ännu. Men blicken har grumlats. De kan inte längre urskilja rätt och fel. De korrumperar en viktig debatt.

Demokratier måste också ha rätt att försvara sig mot de totalitära rörelser som angriper den. De här femtonhundra personerna måste övervakas. De här hundra våldsbenägna, ideologiskt motiverade, islamofascisterna måste förhindras att begå terrordåd. Sverige ska inte vara en fristad för internationell terrorism.

Man bör debattera och ifrågasätta rättstatens medel. Men man måste förstå att fienden är verklig, och att hotet är reellt, om än blygsamt i Sverige. Man måste kunna se skillnad mellan demokrati och totalitarism. Mellan rätt och fel. Vänstern klarade inte av det på sjuttiotalet, och vänstern klarar inte av det idag.