Ronnie McDowell och Mona Sahlin

Mona Sahlins inlägg om Michael Jacksons död, på debattsajten Newsmill, lägger ribban för svenska politikers uppträdande på en helt ny nivå.

Jag har, som så många andra, en märklig känsla av samhörighet och respekt för honom. Att vara älskad. Att bli hatad. Att bli älskad igen. Att åter vara hatad. Och riskera att tappa bort sig själv på vägen. Han verkar inte heller ha blivit bitter. Men isolerad. Konstigt? Inte.

Artikeln är förvirrande för alla som inte redan dragit slutsatsen att hon inte är lämpad att leda landet.

Mark Steyn, en av världens roligaste kolumnister och dessutom specialiserad på bred musik, skriver annorlunda.

Michael also revealed the pain of his own lost childhood, as tears rolled down his cheek - or whoever’s cheek it was originally. It was a constant motif in his work. “Have you seen my childhood?” he sang in “Childhood”, the theme song from Free Willy. (Free Willy, by the way, is a motion picture and not another demand from his Bill of Rights.)

Personligen oroar jag mig för imitatörerna.

När Elvis - kungen - dött år 1977 så debuterade Ronnie McDowell med en av de mest smöriga hyllningslåtar som någonsin skrivits: The King Is Gone. Han var ett slags Elvisimitatör, på den tiden det inte fanns så många, och han skrev en sång om varför. Den är amerikanskt påklistrat känslosam på ett sätt som är oefterhärmligt och typiskt för sjuttiotalet, och kanske därför äkta.

Det är, för övrigt, den enda LP som mina vänner kastat ut genom mitt fönster efter att ha hört till leda på en fest. Jag köpte mitt exemplar för en dollar på en loppmarknad i Nevada, som jag besökte för att göra reportage om horhuset The Moonlite Bunnyranch.



Det är väl bara en tidsfråga innan de första singlarna kommer om wacko Jacko. Mona Sahlin borde sjunga in en.