Dementimaskinen Guillou

Jan Guillou angriper mig idag i en replik på SvD:s ledarsida, vari han kallar min citatteknik "uppseendeväckande ohederlig".

Angreppet gäller min artikel Jan Guillou motsäger sig själv i KGB-härvan, där jag driver tesen att Guillou hållit tyst om sina uppdrag för KGB av politiska skäl. Detta gör jag genom att påvisa att Guillous försvar (han menar att KGB-kontakterna saknade journalistiskt värde, och att han som maoist saknade anledning att hjälpa Sovjet) inte är hållbart, givet hur han historiskt har agerat i parallella händelser.

För det första anför jag att Guillou på 1970-talet hade två i sak helt jämförliga reportageuppslag. Det ena gällde hans egna kontakter med KGB, med värvningsförsök, ambassadsprit, hemliga möten och betalda uppdrag. Det andra gällde en annan journalists kontakter med CIA, med värvningsförsök, ambassadsprit, hemliga möten och betalda uppdrag. Det senare blev stort uppslaget i FiB/Kulturfront, presenterat vid en särskild presskonferens 1976, vilket alltså visar att främmande makts spionverksamhet i Sverige visst hade journalistiskt värde. Men det förra blev nedtystat i omkring 40 år. Detta är att motsäga sig själv.

För det andra anför jag att Guillou på 1970-talet försvarade, eller åtminstone ursäktade, sådant han sade sig vara emot, så länge det skadade huvudfienden. Som exempel anför jag hur han inte tog avstånd från PFLPs och Japanska Röda Arméns terrorattack mot flygplatsen i Lod, när han pressades om detta i en tv-intervju.

För att visa att detta inte är något som jag bara tycker löst, belägger jag vidare mina påståenden med hänvisningar till Guillous egna skrifter. Guillou berättar utförligt i sin extremt läsvärda och lärorika memoarbok Ordets makt och vanmakt om bägge fallen (sidorna 299ff och 169f).

Jan Guillou menar att min citatteknik är uppseendeväckande ohederlig. Han menar att jag inte bara skulle ha citerat ordväxlingen vid den aktuella presskonferensen 1976, utan dessutom refererat vad som i memoarboken fogats in däremellan.

Både SvD-reportern och jag är rätt citerade ur boken. Men som bevis på min lättsinniga inställning till KGB-avslöjanden duger inte citaten.

PG har nämligen utelämnat det som står mellan Magnegårds fråga och mitt svar, något som inte kan ha utelämnats av slarv.

”Han syftade alltså på KGB. Och han hade alldeles rätt, det hade varit större men också mycket svårare. Och i det läget var jag någon sekund från att säga för mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna.

Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA, ett jättescoop utan någon särskild ansträngning från min sida, gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte oväntat jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga.

Det kunde jag förstås ha gjort. Men det skulle ju inte ha förändrat något i sak. Faktum kvarstår. Guillou hade två likvärdiga reportageuppslag. Det ena blev ett stort avslöjande, det andra tystades ned. Och det finns fortfarande anledning att tro att det blev så av politiska skäl. Guillou hade nämligen för vana att agera i enlighet med doktrinen om fiendens fiende.

Så varför angriper då Guillou mig med en anklagelse om ohederlighet, när själva sakfrågan har mycket lite att göra med citatteknik?

Jo, Guillou är en rutinerad debattör med stor erfarenhet av att hantera mediestormar. Han vet som alla andra medietränade att mycket kan vinnas om man kan förflytta fokus på debatten, eller om ens motståndare kan utmålas som ohederliga. Här lyckas Guillou ganska bra.

I kraft av sitt kändisskap, och av att alla texter som Guillou skriver i dagarna har ett enormt – ekonomiskt och publicistiskt – värde, har Guillou en utmärkt möjlighet att slå tillbaka. Den chansen tror jag inte han tänker försitta i detta trängda läge. Och därför, tror jag, kan man alltså se honom nedlåta sig till att skriva repliker på ledarsidor, vilket inte hör till vanligheterna.

I och med att Expressen på ett tidigt stadium felaktigt antydde att Guillou inte med en rad i sina memoarer berörde journalistiska avslöjanden om KGB, kan Guillou nu triumfatorisk påpeka att det gjorde han visst. Att jag i min artikel inte gjorde Expressens misstag är ovidkommande – Guillou kan sin mediehantering efter åratal av brottningsmatcher med vad han brukar kalla "dementimaskinen".

Faktum kvarstår, som sagt. KGB-affären hade journalistiskt värde, med Guillous dåvarande måttstock. Och fiendens fiende kan mycket väl vara Guillous vän. Alltså duger inte Guillous försvar.