Guillos naivitetsförsvar är ihåligt

Jan Guillous försvarsargument i frågan om varför han samarbetade med KGB är ohållbara. Det visar Jan Guillou själv, skriver jag i SvD idag.

Först menar han att han drevs av ett journalistiskt intresse, men att slutsatsen efter fem års kontakter med KGB var att det hela var journalistiskt ointressant. Vilket skulle kunna vara rimligt om inte resonemanget motsades – av Jan Guillou själv.

Tvärtom gick ett av Guillous största avslöjanden på 1970-talet ut på att beskriva just främmande makts försök att värva journalister med brännvin, restaurangbesök, tjänster och gentjänster. Spionmetoderna, med hemliga signaler och avledande manövrar, sågs som så angelägna att skildra att Guillou kallade till presskonferens i samband med att FIB/Kulturfronts nummer om den avslöjade spionen trycktes.

Guillou berättar själv i yrkesmemoaren Ordets makt och vanmakt (Piratförlaget) hur han sökts upp på redaktionen av en journalist vid Sveriges Radio som approcherats av en ambassadtjänsteman med ”lunch, sedan party, sedan ny lunch, lite spritflaskor och politiska samtal, sedan förfrågan om en liten oskyldig tjänst, nästa tjänst mindre oskyldig men generöst betald, därefter regelrätt värvning”.

Utan mer information än så konstaterade Guillou då, enligt memoarerna, att det hade varit ”en katastrofal felbedömning”, att avvisa den här historien. Det blev ett stort reportage 1976.

Så, vad skiljer denna historia från Guillous middagar på Tennstopet, kassar med ambassadsprit, välbetalda skriftliga rapporter, kontaktinstruktioner med hemliga kritsignaler i telefonkiosker samt även ett fullbordat kuriruppdrag i tunnelbanan?

Jo, scoopet gällde USA.