Jan Guillou var agent åt KGB

Expressens grävgrupp skriver idag en helt ny version av den svenska samtidshistorien.

Säpo-dokument visar att IB-avslöjaren och författaren Jan Guillou under slutet av 1960-talet lät sig värvas som hemlig agent av ryska säkerhetstjänsten KGB. Guillou hade under fem års tid hemliga möten med bland andra den sovjetiska KGB-officeren Jevgenij Gergel.

När Expressen i går visade Jan Guillou dokumenten valde han att för första gången bekräfta att han verkligen utfört uppdrag åt KGB:

- Jag fick också betalt och fick skriva på kvitton, säger Jan Guillou till Expressens Micke Ölander.

Flera av de senaste decenniernas största offentliga debatter hamnar i ett helt nytt ljus. Det är precis som Expressens chefredaktör bloggar:

Hur det förhåller sig med Guillou vet bara han själv, men att han nyligen publicerat sina memoarer utan att nämna KGB-samarbetet är förstås en försvårande omständighet i ögonen hos de kritiker som nu kommer att se honom som lögnare eller till och med landsförrädare.

Att ta emot pengar av KGB är naturligtvis oförsvarligt, givet de omständigheter som nu är kända. Men i Expressens rapportering i dag har det varit viktigt att konstatera att det, att döma av Säpos egna dokument, handlat om att Guillou sammanställt och analyserat redan offentliga och kända förhållanden. Det var naturligtvis omdömeslöst att hjälpa en diktatur som ockuperar grannländer och har en säkerhetstjänst, KGB, som avrättar människor för deras åsikters skull. Men det var, också under Kalla kriget, en stor skillnad mellan att skriva om socialdemokraterna – trots att det var det statsbärande partiet – och att hjälpa KGB och underrättelsetjänsten GRU som flera andra svenskar gjorde. Stig Wennerström, Stig Bergling och andra lämnade ut militära hemligheter och dömdes därför för spioneri.

Guillou är inte dömd för spioneri för KGB-samarbetet, men han är dömd sina IB-avslöjanden där han röjde svenska militära hemliga verksamheter. Dessa avslöjanden har han i decennier, med rätta, hyllats för.

Men det avslöjande som Micke Ölander och Mikael Hylin gör i Expressen i dag gör att Guillous motiv till IB-skandalen kommer att ifrågasättas.

Det förändrar därmed historieskrivningen inte bara om IB utan också om den moderna svenska journalistiken, om de undersökande reportagen som blottlade åsiktsregistrering av tusentals svenska medborgare.

Som tidigare noterats här på bloggen hade KGB glädje av Guillou. "Guillous avslöjanden gjorde stor nytta för oss", skrev KGB-översten Boris Grigorjev i boken Spioner emellan. Men idag säger Grigorjev att han inte tror att Guillou hade något direkt uppdrag av KGB - vilket Grigorjevs förläggare dock motsäger i Expressen.

Men Vera Efron på bokförlaget Efron & Dotter som hjälpte till att samordna materialet till "Spioner emellan" menar att Boris Grigorjev är väl insatt i Jan Guillous kontakter med KGB.

– Men han kommer aldrig att erkänna det. KGB avslöjar aldrig sina agenter, eftersom det skulle göra det svårt att rekrytera nya, säger hon.

Under arbetet med boken satt Vera Efron med vid samtalen mellan Tore Forsberg och Boris Grigorjev. Titt som tätt hände det att de bad henne stänga av bandspelaren – men själv hörde hon allt.

– Det var uppenbart att Boris Grigorjev visste att Jan Guillou arbetade åt KGB. Han tog ju över alla uppgifter om agenter i Sverige. Som jag förstod det brukade Jevgenij Gergel och Jan Guillou träffas på restaurangen Tennstopet i Stockholm för att utbyta information, säger hon.

IB-infiltratören Gunnar Ekberg – som Guillou så när hade ihjäl – berör detta i sin bok De ska ju ändå dö.

Det kröp fram att Jan och Arne träffat en man vid namn Gergel på restaurang Tennstopet i Stockholm. Jevgennij Gergel var verksam i Sverige för KGB 1964-1970, varav 1969-1970 som KGB:s resident i Stockholm, och han var mycket intresserad av inflytelserika vänstermänniskor.

"Gergel satt ofta på Tennstopet", sade Arne. "Jan och jag träffade honom där."

Att Gergel frekventerade Tennstopet var ingen nyhet. Jag har på senare år fått veta att Firman hade folk på plats för att iaktta hur KGB:s folk sökte kontakt med vänsterfolk och journalister på Tennstopet. Vid ett tillfälle observerade de ett möte mellan Gergel, Jan Guillou och Arne Lemberg. Efter mötet skuggades Jan och Arne hela vägen ut till Handen söder om Stockholm.

Arne berättade vidare att Gergel bett Jan om tjänster. Bland annat ville han att Jan skulle skaffa visumhandlingar från amerikanska ambassaden åt honom. Det var ett tilltag som först kunde förefalla oskyldigt. Men, som sett i sitt sammanhang som en tjänst åt en KGB-representant, låg farligt nära spionage.

Ekberg återkommer flera gånger till KGBs styrning av vänsterrörelserna i väst och terroriströrelserna i Mellanöstern. En passage:

Även Demokratiska Folkfronten, som jag ju hade vissa kontakter med genom David Kaloti och Jan Guillou, hade nära KGB-förbindelser. Demokratiska Folkfrontens ledare Nayef Hawatmeh hade möten med KGB-folk i Beirut två till tre gånger i månaden. Ett av KGB:s syften med dessa kontakter var att plantera desinformation och propaganda från sin avdelning A genom Demokratiska Folkfronten. De palestinska rörelserna var bland annat genom sina utbredda sympatisörsgrupper i Europa lämpliga kanaler för KGB:s desinformationskampanjer.

Ekberg ger också följande kritiska bild av Guillous verksamhet:

Vid den här tiden ville Jan ses som en objektiv journalist. Men det blev allt tydligare att det fanns en dold agenda. I mina ögon var han främst en politisk aktör, som också gjorde försök att bedriva ett underrättelsespel med syfte att dels skydda de egna organisationerna KFML och Palestinarörelsen, dels att skada den svenska underrättelsetjänsten och samhället så mycket som möjligt med journalistiken som verktyg.

Det verkade också ingå i spelet att förse Demokratiska Folkfrontens, och troligen också PLO:s underrättelsetjänster med information, vilken med största sannolikhet i valda delar förmedlats vidare direkt till KGB.

Tidigare var det närmast spekulationer. Nu vet vi alltså att Guillou tog uppdrag från KGB. Historien skrivs om.

En slutnotering: Säpo hade kunnat läcka detta redan på 1970-talet, men det har inte kommit fram förrän nu. Vi lever i världens mest snälla land.