Underbara uppblåsbara barba

Igår besökte jag S-kongressen, och refererar därför Mona Sahlins inledningsanförande i SvD:

Öppningstal på kongresser följer förstås en egen logik. Budskapet ska vara hoppingivande, men bör inte innehålla element som kan uppröra delegater eller uppfattas som påbud inför de kommande debatterna och besluten.

Men även med hänsyn taget till detta måste Sahlins tal, när det gäller substans, bedömas vara av närmast homeopatisk karaktär.

Huvudstycket gällde som väntat att betona att Socialdemokraterna nu sätter jobben främst. Men konkreta förslag, förutom att gömma undan arbetslösa på komvux eller högskolor, saknades helt. A-kassan ska höjas, och heltid ska vara en rättighet, men varifrån jobben ska komma förblir en gåta. Sahlin vill ”investera i klassisk industri”, ”investera i de kreativa näringarna”, och ”investera i bättre jobb”, säger hon.

Men eftersom hon varken vill investera i energiförsörjning till industrin, stimulera de kreativa till lönearbete eller sänka kostnaderna att anställa kan man inte greppa vad hon menar. Hon måste snart svara på hur, annars går hennes så kallade jobbpolitik till historien som det mest strukturlösa sedan Barbapapa.