Stollywood

Filmpolitik eller näringspolitik? Det är frågan på SvDs ledarsida när jag idag avhandlar skatterabatter för utländska filmproduktioner. Detta med anledning av Tobias Nielséns rapport i samma ämne.

Skattereduktioner erbjuds i exempelvis Frankrike, Irland och snart även Norge. I Tyskland erbjuds efterhandsstöd beräknat efter hur stora investeringar filmproduktionen gjort i landet. Syftena för de olika subventionerna är dels att skapa turistreklam och dels att hålla igång en inhemsk industri av underleverantörer och filmjobbare. Rapporten vill väcka frågan om även Sverige borde försöka locka till sig utländska filmproduktioner på något liknande sätt.

Det kan vara värt att diskutera.

Sverige är ett litet språkområde och en begränsad marknad. En genomsnittlig svensk spelfilm ­finansieras till 68 procent av, ­enkelt uttryckt, offentliga medel. Omkring en av tjugo bär sig. Därtill finns en vital reklamfilmsindustri, från vilken exempelvis Roy Andersson och Johan Kling hämtat näring. Med ökade utländska investeringar skulle den svenska filmbranschen kunna få ett lite större rörelseutrymme än nu, även om det inte skulle lösa de stora problemen. Att det offentliga skulle pumpa in så mycket mer pengar är vare sig troligt eller möjligen ens önskvärt.

Det är glädjande att fler kultur­debattörer nu insett att ökade bidrag från den hårt trängda statskassan inte står för lösningen på allt. Att samtalet flyttas till frågan om hur man kan skapa fungerande marknader.

Men man kan ändå inte låta bli att undra. Varför skulle enbart filmbranschen gynnas med skatte­lättnader? Om det nu är så att det går att locka hit utländska produktionsapparater med ekonomiska incitament, så borde väl det receptet tillämpas över hela näringspolitiken?