Är islam i själva verket islamism?

Efter en veckas grubblande, med ett par inlägg här på bloggen, skriver jag idag i SvD om Evin Rubars film Slaget om muslimerna.

Filmen illustrerar tydligt att religiösa ledare i exempelvis Stockholmsmoskén inte ska anses som företrädare för hela den grupp i samhället som vårdslöst brukar kallas muslimer.

”Vi representerar muslimerna i Sverige”, säger exempelvis Abdirisak Waberi, ordförande i Islamiska förbundet (och riksdagskandidat för Moderaterna i Göteborg!). Men när Rubar frågar visar man sig företräda drömmen om en islamisk stat ”där politik och ekonomi styrs i enlighet med koranen”, där ungdomar inte får ha pojk- eller flickvän, där det inte är tillåtet med sex utanför äktenskapet, där dans och popmusik ska undvikas, och där mannen enligt de religiösa påbuden är familjens överhuvud.

Att Ahmed Al Mofty, Islamiska informationsföreningens ordförande, försäkrar att den religiöst motiverade rätten att tillrättavisa hustrun med våld inte avser ”batong eller att hämta ett dammsugarrör och slå” hjälper knappast. Snarast undrar man vad som ledde hans tankar till just dammsugarröret.

Förhoppningsvis slutar valda ledare som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hädanefter att klumpa ihop folk i grupp, och med att betrakta religiösa ledare som talesmän. De som slarvigt kallas muslimer är i regel mer sekulariserade och representerar sig själva utmärkt i allmänna val.

Så långt håller nog de flesta med. Dokumentärfilmens underliggande resonemang är dock mer problematiskt.

Och därefter försöker jag summera den fråga som jag adresserat här i en vecka: är organiserad islamisk religionsutövning mer eller mindre per definition lika med islamism?

Och som jag noterat här på bloggen ser det ut som om etablerade religiösa företrädare ger min tolkning av Rubar rätt - islam är islamism. Eller?