Islamisk ledare: Ja, vi är islamister

Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna är fortsatt intressant. Johan Croneman i DN summerade intrycket av filmen:

Nu skjuter hon in sig på de etablerade muslimska organisationerna i Sverige, de ickeextrema – och påstår att det är precis tvärtom. De har en hemlig politisk/religiös agenda, deras religion är detsamma som deras politik: Islamism.

En rörelse som skall genomsyra hela samhället, människa och politik.

Filmen visar alltså upp religiösa företrädare som förklarar att deras religionstolkning föreskriver kvinnlig underordning, motsäger sexuell frigörelse, arbetar för könsseparatism, motarbetar sekularism, och menar att målet är ett islamiskt samhälle. I filmen kallas detta "moderat islamism", och visas stå i motsatsförhållande till den sekulära hållning som de flesta som slarvigt kallas muslimer omfattar.

Men det som gör filmen extra intressant är att de som pekas ut som islamister också är högst respekterade företrädare för vad vi brukar kalla islam, och att de tolkningar som dessa uttrycker gott och väl ryms inom ramarna för vad vi vanligen kallar islam. I själva verket är det närmast att förvänta, om det någonstans bildas en islamisk församling, att ledarskapet för den skulle förespråka samma värderingar. Det kan alltså tyckas som att Rubar pekar ut islam, som vi känner det, som en subversiv antidemokratisk rörelse.

Att bli utpekad som samhällsomstörtande islamist är aldrig populärt. Häromdagen skrev Mahmoud Aldebe, en av de utpekade i filmen, i ett pressmeddelande "att enskilda svenskar fortfarande inte har förstått vad Islam egentligen är", och att "misstag har begåtts i programet när Islam beskrivits som extrem religion och praktiserande muslimer som islamister".

På debattsidan i UNT skriver Mohamed Kadri, tidigare ordförande i Islamiska föreningen i Uppsala, ungefär samma sak.

"Evin Rubar är missnöjd med muslimska representanter i Sverige därför att de är moderata islamister. Vad vill hon ha för slags ledare?"

Enligt Aldebe och Kadri är det Evin Rubar skildrat i sin film helt enkelt normal, alldaglig islamisk religionsutövning. Om ledarna inte vore "moderata islamister" så skulle de representera "en tom religiositet", menar Kadri.

Rubars kritiska hållning grundas på att hon som många andra tror, eller vill förespegla, att islam är ungefär som svensk sekulär kristenhet, menar han. Vilket islam, enligt Kadri, inte alls är.

"Evin Rubars tv-program är diffust och typiskt. Det skiljde sig inte mycket från den allmänna förståelsen av islam. Islam omfattar som religion alla aspekter av livet. Det är svårt att förstå för en sekulariserad svensk som är född och uppvuxen i ett samhälle där andligheten förknippas med ett besök i kyrkan på söndagen eller där bärande av ett kors ses som ett tecken på att man är en troende kristen.

Islam betyder på svenska underkastelse till Guds bud. Den innebär lydnad från morgonbönen (som på arabiska betyder kontakt eller andlig förbindelse med Gud) till dess man avslutar dagen med bön. Kontakten med Gud är alltså inte begränsad till bönen i moskén. Gud är vägledare i vardagen."

Kadri instämmer alltså med Aldebe. Det Rubar beskriver är inget annat än islam. Kritikerna mot denna hållning, i filmen alltså personer som Pernilla Ouis och Ann-Sofie Roald, tycks han betrakta som avfällingar.

"Evin Rubar inbillade sig problem som bara är problem från hennes perspektiv, men inte från troende och praktiserande muslimers perspektiv. Avfällingar finns i alla religioner och ideologier. Man behöver inte göra ett tv-program om det. Det är att förvränga verkligheten."

Nima Dervish har i ett par inlägg kritiserat kommentarer till filmen (1, 2) med visst fokus på frågeställningen om hur dåligt dessa religiösa företrädare representerar alla dem de säger sig vara talesmän för. Och om det kan det knappast råda några tvivel. Vanligt folk är i regel betydligt mer sekulära än de religiösa ledarna.

Men den svåra frågan är ju: vart ska den gå som inte vill bli företrädd av islamister? Nima länkar till den muslimska tjejen Fatti.

Ja jag håller med om den var lite skrämmande sammtidigt. Att det finns muslimer med en politisk agenda.

Jag kan helt ärligt säga att jag inte viste om detta, eller nu ljög jag, jag vet att folk är olika att det finns folk som driver religionen till sin yttersta spets.

Men hur ska jag som SVENSK muslim göra min röst hörd, jo jag blir medlem i en muslimsk församling så driver de mina önskemål vidare.

Hela iden med att vara medlem i en församling är att en person/organisation får representera mig, mina vänner, min familj m.m. Är väl samma sak i vilkenförsamling/organisation som helst.

Man undrar vilka församlingar det är, som sätter en ung sökande flickas ickepolitiska religionstolkning före den etablerade "islamistiska". Är det möjligt när, som Rakel Chukri noterar i Sydsvenskan, "ledare för stora muslimska riksorganisationer har åsikter om jämställdhet och politik som rimmar illa med ett modernt, sekulariserat samhälle".

Under de senaste åren har det förts en ganska omfattande diskussion om hur förenklat islam framställts i bland annat medierna. Åtskilliga forskare har betonat att islam rymmer en levande idédebatt och en mångfald inriktningar. Och det är väl ganska korrekt. Det finns lika många tolkningar av islam som det finns muslimer, typ.

Men det motsäger inte att det finns en mittfåra. Att det finns ett ganska förväntat utfall om en grupp muslimer slår sig ihop i sitt samhälle, startar en församling, bygger en moské och anställer en imam. Det är inte orimligt att den religiösa ledningen även i detta typfall skulle ha samma inställning som de i Evin Rubars film. Eller?

I det senaste numret av Humanisten skriver Pernilla Ouis, som konverterade till islam som 21-åring och i många år sökt förena islam med modern feminism (vilket hon också länge menade var möjligt), att hon tappat tron och "övergivit hållningen att islam kan reformeras".

Man får intrycket att hon kunnat förutse Mohamed Khadris text i UNT: Ja, vi är islamister.