Journalistkårens MP-sympatier

På juldagen ställde jag i en nätledare på SvD.se frågan om hur många journalister egentligen som är miljöpartister. Det är ett favoritämne bland läsarna, att döma av kommentarer och bloggar. Kollegorna säger dock ingenting.

När professor Kent Asp och JMG (Institutionen för journalistik, medier och kommunikation) vid Göteborgs universitet senast mätte den politiska färgen på pressen, i rapporten Journalistkårens partisympatier (2006), visade det sig att den var till stor del grön. Hela 23 procent, alltså nästan var fjärde journalist, angav Miljöpartiet som bästa parti. Det motsvarade vid mättillfället en överrepresentation på närmare 400 procent.

I mätningen innan, år 1999, var andelen miljöpartister 10 procent. Redan det var en kraftig överrepresentation – men obetydlig jämfört med i den senaste mätningen. Och ska man tro siffrorna hade utvecklingen ännu inte nått klimax år 2006: exempelvis bland kvinnliga journalister yngre än 35 år var mer än var tredje, 35 procent, miljöpartist.

Sedan Asp gjorde sin mätning har Miljöpartiet dubblat sitt väljarstöd. I opinionsmätningarna nu hamnar partiet regelmässigt på runt 10 procent. Om överrepresentationen i journalistkåren fortfarande ligger på 400 procent är det ingen som vet – det låter osannolikt – men om den gör det är närmare hälften av journalisterna miljöpartister idag.

Det är nu inte så att journalister är hemliga inflytelseagenter för politiska rörelser, men självklart får en sådan överrepresentation konsekvenser. Ens politiska grundsyn påverkar ens världsuppfattning.

I News Decisions: Journalists as Partisan Actors testade medieforskarna Thomas E. Patterson, professor vid Harvard, och Wolfgang Donsbach, professor vid Dresdens tekniska universitet, hur journalistkåren i fem länder (bland andra Sverige) fattade sina nyhetsbeslut. 3000 journalister kontaktades, och de svarande fick förhålla sig till olika scenarier och förklara hur de själva skulle ha valt att rapportera om de tänkta händelserna.

Ett scenario, till exempel, behandlade miljökrav och nya utsläppsregler. I scenariot menade näringslivsföreträdare att kraven på minskade utsläpp skulle vara både kostsamma och ineffektiva, och hade siffror till stöd för sin ståndpunkt. Journalisterna fick bedöma huruvida detta var en stor nyhet eller inte, om nyheten skulle bildsättas med rykande skorstenar eller exempelvis med en graf över industrins 90-procentiga utsläppsminskningar, och ta ställning till om ”kemiindustrin förutspår stora kostnader och små miljövinster av nya utsläppskrav” var en bra rubrik eller inte. Man behöver inte vara medieforskare för att räkna ut hur det gick.

Förvisso kan frågeställningen verka vara skräddarsydd för det senaste årets klimatdebatt, men mätningen publicerades redan 2001, långt innan smältande glaciärer befanns vara brådskande nyheter, och då Al Gores Powerpointpresentation ännu bara var en liten Viewmaster. Dessutom fick journalisterna besvara nyhetsscenarier om skatter, kriminalvård och utvecklingsfrågor.

Hur det gick? Forskarna kunde uppmäta att journalisterna i 82 procent av fallen valde en nyhetsvärdering som överensstämde med deras egna politiska grunduppfattning. I drygt fyra fall av fem väljer alltså en journalist den nyhetsvinkel som stämmer med den egna ideologin.

Uppdatering:

Frågan har ställts om andelen vänsterpartister. Nedan följer siffrorna ur ovan nämnda mätningar från JMG.

2006:

(s) 30%
(mp) 23%
(v) 14%
(fp) 14%
(m) 13%
(c) 4%
(kd) 2%

1999:

(v) 33%
(s) 27%
(fp) 14%
(mp) 10%
(m) 10%
(kd) 5%
(c) 3%