Julotta

Lagom till de stora högtiderna brukar jag vilja skriva något om traditioner. I år valde jag att skriva om julottan i Leksands kyrka – en stor tradition lokalt.

Julottan har förstås skildrats förut, inte sällan av betydligt större konstnärer. Min särskilda vinkling blev det intressanta fenomenet att sekulära och ateistiska människor som jag själv upprätthåller dessa djupt kristna traditioner. Och påpekandet att detta beteende rimligen är att vänta även i andra kulturer, även om vår integrationsdebatt ibland verkar tyda på att vissa inbillar sig motsatsen.

Doften av hundratals stearinljus är stark, och kontrasten mot en becksvart gryning utanför är så skarp, att det tar en stund innan man uppfattar sockenspelmännen. Men man hör stråkarnas klang i de vitputsade stenvalven.

Bänkraderna är väl fyllda. Det är inte så många som bär Leksandsdräkt, men kisar man lite är bilden inte alls långt ifrån den stora oljan som hänger i vapenhuset. Det målaren Emerik Stenberg såg på juldagsmorgonen för drygt hundra år sedan, ser jag.

Leksands kyrka fick sin nuvarande form efter en brand 1709, då det gamla tornet och taket raserades. Det sägs att inspirationen till den karaktäristiska lökkupolen kom från fälttågen mot ryssen. Men här på udden, där Österviken i Siljan bildar inlopp till Österdalälven, har man samlats längre än så. De äldsta gravarna är från sent 1000-tal.

I bänken där jag sitter, har min far suttit. Före honom min farfar. Och före honom min farfars far.Böckerna sträcker sig inte hela vägen, men åtminstone från 1500-talet har mina förfäder, från gården Gudmunds i byn Risholn, tagit sig in till denna plats på kyrkudden.

Det har nog inte alltid skett helt frivilligt. Ingen i familjen idag är väl egentligen troende. Snarare ateister, som jag.

Ändå är platsen, och kyrkorummet, självklart. Inte bara kan jag säga till mig själv att allt jag ser är mitt. Det är jag.

Bröderna Agnas, två av landets bästa trumpetare, är hemma för julottan, och blåser styrka och klarhet till växelsången i Den signade dag. Vi gick i samma skola. Deras far var min fars bäste vän.

Min gamle geografilärare Wessmark går med kollekthåven. Far min köpte hans eka, och den lägger vi forfarande nät med i Hjortnäs. Den är lättrodd.

Prästen, Lautmann, känner jag inte. Det är väl större omsättning på präster än på invånare. Men han verkar inte skilja sig från sina företrädare.

Siljanstrakten är möjligen ovanligt traditionsbunden, men även den som saknar starka band till hembygden torde ha svårt att förneka att det kristna arvet spelar roll, trots att vi lever i världens mest sekulära nation. Kyrkan är en del av, eller kanske en naturlig förlängning av, vår kultur.

En anknytande nyhet: strax före jul meddelades att Malmös stora moské nu köpts av Islamic Call Society, den libyska, islamistiska och socialistiska diktatorn Muammar Khadaffis särskilda islamiska stiftelse.

Man kunde ju tänka sig, särskilt efter Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna som visade hur lite vanliga så kallade muslimer hade gemensamt med islamistiska ledare, att detta skulle vara problematiskt. Att man skulle protestera för att Skandinaviens största moské nu kidnappats av en av världens knäppaste religiösa diktatorer, liksom.

Men uppenbarligen gör ägarbytet ingen skillnad. De två parterna tycks rentav dela samma religiösa ideologi. Som professor Jan Hjärpe säger om ägarbytets eventuella inverkan på moskéns inriktning:

Verksamheten är ju beroende av dem som besöker moskén och vad de vill och vad de gör. Så det tror jag inte har någon större betydelse, faktiskt.