Jag är ingen nationalekonom, men...

Den 10 januari skrev jag lite småfyndigt på SvDs ledarsida om varför Sverige tappat som industrination.

Vi har halkat efter. Det konstaterade Metro i torsdags. Artikeln Nej, Sverige är inte så fantastiskt längre berättar hur vi ”låg i absolut världstopp” men hamnade i ”fritt fall” i OECD:s välståndsliga. ”Vi kunde ha blivit bland de rikaste i världen” säger Lars Jonung, professor i nationalekonomi, ”men bedrev en politik som tog oss bort från detta”.

Artikeln tar upp ett par punkter där fallet märkts av. Det gäller skolan, där ”svenska ungdomar har blivit allt sämre i matematik och naturvetenskap”. Det gäller vården, där det nu tar ”längre tid att få träffa en läkare än vad det gör i Albanien”. Och det gäller företagandet, som exemplifieras med Ericssons krympande marknadsandelar inom mobiltelefoni.

På en punkt är dock Sverige världsledande. Tyvärr är det på korta notisliknande reportage, genom just Stenbeckföretaget Metro, varför uppräkningen inte blir mycket längre. Men Ericsson är ett bra exempel.

Som så många andra stora svenska företag grundades Ericsson för mer än hundra år sedan. Det var en intressant tid. Sandvik kom 1862, Nobel 1863, Atlas Copco 1873, SCA 1874, LM Ericsson 1875, Alfa Laval 1878, Munksjö 1883, Facit Halda 1887, ASEA 1890, Bahco 1892, AGA 1904 och SKF 1907. Och därur kom sånt som Volvo, som grundades som dotterbolag till SKF 1926.

Med tanke på noteringarna om dagens skola finns det kanske anledning att upprepa varför. Förklaringen hette Johan August Gripenstedt, och han verkade i en tid när ett sådant namn inte förpliktigade till en karriär som Stureplansstekare eller modebloggare, så han blev istället finansminister. Han var liberal.

Inte i den meningen att han hade hästsvans och ring i örat, utan mer så att han avskaffade skråväsendet, avreglerade ekonomin och gjorde det möjligt att driva aktiebolag i, snarare än ut ur, Sverige. Detta ögonblick av aldrig tidigare skådad ekonomisk frihet, kombinerat med råvaror i skog och berg samt energi och transporter i våra vatten, lade grunden till Sveriges välstånd.

Men på de senaste hundra åren har blott en handfull industriföretag av liknande dignitet växt fram, som TetraPak och Gambro. Och det är bland annat därför vi halkar efter.

Hoppet är dock inte ute, signalerar puffen för den uppföljande artikeln: ”Så ska Sverige bli bäst i världen igen”.

På fredagen kom svaret. Här tävlar Sverige om att bli världsbäst, löd rubriken. De tre första punkterna: pappaledighet, bistånd och dataspel.

(ps: har rättat ett fel, om ASEA, i texten ovan)

Noterar att den sprillans nya bloggaren Carin Jämtin, tillika socialdemokratiskt oppositionsborgarråd i Stockholm, väljer att racka ned just på den texten, som nästan det första hon gör i sitt säkerligen påtvingade bloggliv.

Därför blir jag trött men inte förvånad när jag läser Per Gudmundssons raljerande om dataspelsindustrin i Svenska Dagbladet 1o januari. Det är en borgerlig inställning till det nya som inte är ny. Men vad som verkar gått Gudmundsson helt förbi är att svensk dataspelsindustri är i yttersta världsklass, har lika många anställda som den tyska och har utvecklats så snabbt delvis för att svenska elever lär sig tänka utanför ramarna i de flesta svenska skolor.

Nej, det har inte undgått mig att Sverige har en vital dataspelsbransch. Tvärtom har jag flera gånger framhållit den när jag talat om kultur- och näringspolitik. Sverige är ju unikt framgångsrikt, i förhållande till landets storlek på en rad områden: film, pop och dataspel, exempelvis. Socialdemokrater vill ofta få oss att tro att detta beror på en särskild socialdemokratisk närings- och kulturpolitik, men faktum är att Sverige var unikt framgångsrikt långt innan det fanns några sådana socialdemokratiska insatser. Filmen blomstrade redan på 1910-talet och popen redan med Jenny Lind på 1800-talet eller med det svenska jazzundret på 1950-talet. Det beror på att Sverige är en kulturnation, som är bra på att ta till sig internationella trender och bra på innovationer. Det fanns ett framgångsrikt Sverige även innan det socialdemokratiska, vilket motbevisar propagandan från S.

Men den dagen dataspelsindustrin omfamnas av samma socialdemokratiska omsorg som kvävt så många andra svenska industrier kommer den, lovar jag, inte längre att ha en suck. Att se till att det inte växer fram någon "nationell dataspelspolitik" är det viktigaste man kan göra om man värnar de svenska spelutvecklarna.

Personligen tyckte jag att jämförelsen mellan Gripenstedts liberalism och nutidens blev ganska kul.

Uppdatering:

Apropå ingenting. Carin Jämtin hyllar Aftonbladets Donald Boström, som enligt henne har gjort "ett viktigt arbete med detta" med artikeln om organfarmande. Klart hon inte gillar mig då. Jag har aldrig gjort något "viktigt".