Musealt

Den 8 januari noterade jag på SvD:s ledarsida att många museer uppvisar finfina besökssiffror, trots att den "kulturhatande" Alliansen styr landet.

Få av Alliansregeringens reformer har mött så häftig kritik som när gratisbesöken avskaffades. Trots att den behöll fri entré för barn och unga, och gjorde avgiften valfri för museerna, utmålas regeringen inte sällan som kulturfientlig.

De två år, 2005–2006, som de statliga museerna hade fri entré för alla gick förvisso besökssiffrorna upp. På vissa museer med flera hundra procent. Men var det vettig kulturpolitik?

Åren med och efter försöket med fri entré har undersökts noggrant av Statens kulturråd, som ålagts att bevaka besökstalen kontinuerligt. Där ser man vilka som var förmånstagare.

I utredningen Fri entré till museer (2006) konstaterades exempelvis om publiktillskottet ”att en stor del av denna publik var boende inom Stockholmsregionen”, samt att ”utbildningsnivån [är] högre bland dem som säger sig ha utnyttjat frientréreformen mer än en gång”. I rapporten Besöksutveckling för statliga museer (2009) slår både Livrustkammaren och Nordiska museet fast att den publik som försvunnit sedan entréavgiften införts till stor del utgjordes av ”spontanbesök”.

Högutbildade stockholmare på promenad – där är vinnarna på Leif Pagrotskys kulturpolitik.

Häromdagen kom förhandsrapportering om besöksutvecklingen på några stora museer. Det visar sig att det går uppåt. Naturhistoriska riksmuseet, Nordiska museet, Vasamuseet och Röhsska designmuseet i Göteborg, alla visar de uppåtgående trender. Vilket tyder på att högutbildade storstadsflanörer ändå kanske har råd att betala några tior i entréavgift utan att kräva subventioner från glesbygdsborna.