Vem talar för muslimerna?

Ännu en gång återkom jag på SvDs ledarsida den 12 januari till de frågor som uppstått i kölvattnet efter Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna, och resonemanget om att religiösa ledarskikt inte ska ses som representativa för det stora kollektiv som kallas muslimer. Nu med två aktuella opinionsmätningar som faktaunderlag.

Samhället har ofta sett religiösa organisationer som företrädare för alla dem som kallas muslimer, trots att dessas ledare kan antas ha en betydligt mer dogmatisk religionssyn än det kollektiv de säger sig företräda.

I Sverige har basen för dessa påståenden aldrig riktigt undersökts. Men aktuella opinionsmätningar från utlandet tycks ge resonemanget rätt.

I Danmark har Shahamak Rezaei, lektor vid Institut for Samfund og Globalisering på Roskilde Universitet, och Marco Goli, lektor vid Professionshøjskolen Metropol, granskat radikalisering bland unga danska muslimer. Mätningen är den första i sitt slag i Danmark och bygger på intervjuer med 1113 muslimer mellan 15 och 30 år.

Forskarna finner att den absoluta merparten – 76,5 procent – inte är radikala. 17,8 procent sympatiserar med islamismen, men stöder den inte aktivt. 5,6 procent är aktiva radikala islamister.

Man kan naturligtvis tycka att 17,8 respektive 5,6 procent är mycket, eller tycka att siffrorna är ungefär lika harmlösa som svenska ungdomars stöd för diverse kommuniströrelser, men poängen här är att lejonparten av muslimerna inte är islamister. Följdfrågan är: vilka är det då?

”De mest radikaliserade är välutbildade, talar god danska, ser på dansk tv, har arbete och tjänar pengar”, säger Shahamak Rezaei till Kristeligt Dagblad (9/1).

I Storbritannien publicerade tankesmedjan Centre for Social Cohesion nyligen rapporten Islam on Campus. Där har man mätt vad aktiva i muslimska studentorganisationer tycker, och jämfört det med vad muslimska studenter och studenter i allmänhet anser. Totalt tillfrågades drygt 1400 personer. Studien finner att de som är aktiva i de muslimska organisationerna har en avgjort mer dogmatisk syn på islam än andra. 58 procent av de föreningsaktiva förespråkar exempelvis införandet av ett globalt kalifat med sharia som lag, medan 26 procent av muslimska studenter i allmänhet gör detsamma. Återigen kan man tycka att procenttalen är höga – eller godtagbara – men resultaten tyder onekligen på att organisering kring religiös identitet gynnar islamism snarare än att utgöra röst för alla dem som kallas muslimer.

Artikeln gav förvånande lite respons. Trots att det som presenteras är ganska iögonenfallande, vad gäller grad av radikalisering och effekten av religiös organisering. Men kanske håller Sveriges offentlighet på att normaliseras, så att det nu är möjligt att diskutera sakligt om problematiken utan att beskyllas för låga syften.

Men det är klart. Kanske beror det på var betoningen ligger. I artikeln betonas frågan om representativitet. Man skulle lika väl kunna betonat den danska forskningens resultat att det vi normalt kallar lyckad integration (jobb, språk, utbildning) inte är någon bot mot radikal islamism. Eller att muslimers organisering kring religiös identitet ofrånkomligen tycks leda till islamism (islam är islamism?). Då hade det kanske blivit mer debatt.