Ska man ta debatten med LO?

Det finns många skäl att kritisera den förda invandringspolitiken. Det finns mycket att åtgärda. Men om den som kritiserar uppfinner nya anledningar och nya argument, gång på gång, år efter år, finns det anledning att misstänka ett annat bakomliggande syfte. Så brukar rasister fungera. Men även protektionister. Idag skriver jag på SvDs ledarsida om LO:s ihållande argumentation mot arbetskrafts- och annan invandring. Detta med utgångspunkt i historikern Zeki Yalcins avhandling Facklig gränspolitik: Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946–2009.

Man kunde tro att LO någon gång handlade utav solidaritet. Men det är svårt att se något annat än organisationens egenintresse.

Argumenten har följt tidsandan. Utomnordiska arbetare har varit ”mindre önskvärda” på den tiden det var gångbart. Man har oroat sig för att arbetskraftsinvandring skulle inverka menligt på ”strukturrationalisering och ekonomisk tillväxt”. Det har hetat att arbetskraftsinvandring riskerar att tränga ut ”kvinnorna, ungdomarna, den äldre arbetskraften och de handikappade”. man har lyft fram sociala slitningar, ökad risk för vilda strejker, bristande integration, etcetera.

Åtminstone förr betraktade LO även flyktinginvandringen som ett hot mot makten över arbetsmarknaden. Således finner Yalcin protokoll där LO nöjt konstaterar att ”strömmen av chilenare är hejdad” eller där man oroar sig för ”semestrande iranier” efter den islamiska revolutionen i Iran.

Någon medkänsla för en internationell arbetarrörelse är svår att se. Dagen efter att den polska fria fackföreningen Solidaritet förbjöds 1981 antecknade LO:s invandrarråd: ”En kraftig ökning av invandringen från Polen kan befaras. Några 1000 polacker som idag finns i Sverige kommer att utnyttja utvecklingen i Polen för att stanna kvar här.”

Zeki Yalcin påvisar ett mönster, och det stavas egenintresse. Inte Sveriges, inte invandrarens och inte medlemmens, men organisationens intresse. Inget talar för att LO gör annorlunda nu.