Synd att Expressen missar poängen

Expressens Ann-Charlotte Marteus går till angrepp mot undertecknad i dagens tidning. Visserligen har hon rätt i att mitt användande av begreppet samizdat kan ha varit klumpigt – man ska inte förringa offren för kommunismen, och möjligen ska man väl vara försiktig med begrepp som DDR-Sverige och liknande. Å andra sidan är detta en blogg, och inte någon doktorsavhandling, så vissa språkliga friheter kommer det säkerligen att slinka igenom även i framtiden.

Expressens text, anser jag vidare, gör väl heller inte riktigt mina argument rättvisa. Jag tycker exempelvis inte synd om rasister. Tvärtom har jag alltid berömt Expo, till exempel, för deras hårda bevakning av svenska rasiströrelser, även när den gränsat till övernitisk (bättre med för hård granskning än ingen alls). Men som offentlig person får man tåla att ens resonemang förvanskas en smula. Det är bra att folk tycker olika, så det är ingen anledning att gnälla, även om det naturligtvis svider en stund när man blir utmålad som smygrasist i en av landets större dagstidningar.

Det som bekymrar mig är något annat. Jag bloggade alltså om att en rutinerad journalist som hela sin karriär stått i offentlighetens ljus känner sig tvungen – av säkerhetsskäl eller rädsla för utmobbning – att skriva under pseudonym när hon gör samma jobb om invandrings- och integrationsfrågor. Men när detta nu uppmärksammas blir nyheten inte att en svensk journalist känner sig tvungen att gå under jorden och att andra möjligen tiger helt – utan att jag har varit fräck nog att blogga om saken. Inte bara Expressen, utan även Medievärlden missade den uppenbara yttrandefrihetsfrågan. Tråkigt.